Det finns ett begrepp inom fotografin, Det avgörande ögonblicket, från engelskans The Decisive Moment, dvs. konsten att med perfekt tajmning, på exakt rätt bråkdel av en sekund, trycka ned slutaren och exponera bilden. Uttrycket förknippas med den franske fotograflegenden Henri Cartier-Bresson och är också titeln på hans genombrottsbok 1952. Fast egentligen är det hans engelske förläggares formulering. Själv sa C-B images à la sauvette, vilket ungefärligen kan översättas med ”bilder på språng”.
Ett annat slags avgörande ögonblick i fotografins historia, om du frågar mig, är etablerandet av Fotografiska i det gamla tullhuset på Stadsgårdskajen i Stockholm. Under de blott tre år sedan det öppnade har bortåt 70(!) utställningar avlöst varandra. Dokumentärt och iscensatt, street och natur, kommersiellt och konstnärligt, pornografi och mode, storformat och intimiteter, i svartvitt och färg, från svenska och mindre etablerade fotografer till de största världsnamnen, såväl levande som döda. Först ut var Annie Leibovitz och Lennart Nilsson, därefter har, bland många andra, Albert Watson, Sarah Moon, Sally Mann, Edward Burtynsky, André Kertész, Robert Mapplethorpe, Helen Levitt, Anton Corbijn, Sandy Skoglund, Christer Strömholm, Ruud van Empel, David LaChapelle, Helmut Newton och Cartier-Bresson täckt väggarna i de mörka salarnas 2 500 kvm av utställningsyta. En ingalunda obetydlig del av både 1900-talets och den samtida fotografin.
Fotografiska
har under sin korta tillblivelse med utomordentlig framgång lyckats etablera sig som en fotografins samlingsplats och därmed även lyckats fylla ett stort tomrum bland konsthallar och museer. Något som man just inte blev varse förrän väl Fotografiska var ett faktum. Visst visades fotografi regelbundet i stan även tidigare, exempelvis på Fotografins Hus på Skeppsholmen, Galleri Kontrast och på, sedan i somras tyvärr stängda, Gun Gallery. Moderna Museets, dvs. f.d. Fotografiska Museets, förnämliga fotosamling tycks ha hamnat i någon slags evig törnrosasömn, även om man 2011 tycktes känna av Fotografiskas utmaning och plockade fram tusentalet bilder ur arkiven. Privatägda Fotografiskas besöksantal lär visst f.ö. tangera statliga Modernas…
Det finns de som ogillar Fotografiska. De som tycker att idén är för kommersiell och har synpunkter på att de stora utställningarna inte är egenproducerade utan inlånade, att presentationerna saknar fördjupning, att man gör det för lätt för sig och bara smäller upp bilderna så att säga… Jo, kanske det. Det är åsikter som man framförallt kan höra bland vissa i konst/kulturbranschen, där pretentionerna är mycket högre ställda och där kommersiell är ett skällsord och publikvänliga satsningar saknar konstnärlig kredd. Kan det vara så att Fotografiskas otippade, omedelbara succé kanske även framkallar avundsjuka? Själv kan jag konstatera att jag har berörts och provocerats, inspirerats och hänförts av en fenomenal spännvidd av bilder, som jag annars inte fått stifta bekantskap med.
Fotografiska
ligger rätt i tiden, nu när bilder omger oss överallt. Andelen foto hos auktionshusen ökar snabbt. Fotograferandet har blivit något av en folkrörelse, med mobiltelefonen vänd mot omvärlden alternativt för en selfie och på Instagram ögonblicket senare.
Ett avgörande ögonblick alltså, när bröderna Jan & Per Broman, öppnade sin konsthall för fotografi 2010 i Stockholm. Tack!
De tre aktuella, stora utställningarna på Fotografiska presenterar Paolo Roversi, Jill Greenberg respektive Elliott Erwitt. Mer om dem i kommande inlägg.
Surrealistiska mun- och bröstlampor. Huvud med askfat istället för hjärna. Trehövdad kvinna med många läppar… Och så de på grått grus vilande ”personifierade tumörerna”. Vid första anblicken märkliga kroppsdelar, i själva verket förstorade tumörer som samtliga bär Alina Szapocznikows mer eller mindre vanställda ansikte. Skör konst, som tål tidens tand illa. Det mesta gjutet i betong/plastblandningar som sakta torkar och faller samman.
