Kategoriarkiv: Streetfashion
Attitude
Högtstående hijabistor
Östasiatiska museet firar jubileum i brons och rulltårta
Med en ansenlig mängd ärgade bronsföremål från Kinas Hunan (/Henan)-provins inledde Östasiatiska museet igår sitt 50-årsjubileum. Öppningen förrättades av kungaparet, exakt ett halvsekel efter det att landets nuvarande regents farfar, Gustaf VI Adolf, invigde museet 1963 i flottans gamla Tyghus på Skeppsholmen.
Jubileumsåret börjar med två nya utställningar: Krigardrottningen och Kinas bronsålder respektive Kungens gåva.
Krigardrottningen i fråga hette Fu Hao och var den kinesiska historiens kanske mäktigaste kvinna, med t.o.m. större makt än Mao Zedongs änka Jiang Qing! Hon levde runt 1200 f.v.t. Likt den samtida egyptiska faraon Tutankhamon fick även Fu Hao en överdådigt inredd gravkrypta, som även den förblev orörd, läs oplundrad, och upptäcktes så sent som 1976. Fyra av de från kinesiska museer inlånade 140 bronserna som visas kommer från hennes grav.
Den andra utställningen, Kungens gåva, med underrubriken Gustaf VI Adolfs gåva till svenska folket, berättar om den gamle kungen som passionerad amatörarkeolog, samlare och kännare av östasiatisk konst och ostindiskt porslin samt hans betydelse för Östasiatiska museets tillkomst. Han var en pådrivande kraft för museets tillkomst till vilken han även donerade sin omfattande samling. Här visas praktföremål ur monarkens samlingar: kinesiska lacker, emaljer, broderier, jade samt keramikpjäser från Songdynastin.
I minglet efter den högtidliga invigningen deltog inte kungen och drottningen (klädd i ljusblå dräkt och tvåradig pärlcollier). Eller deras gäst, prins Henrik av Danmark, som passade på att titta på kineserier när han ändå var i stan för att förgylla helgens Danmarksturismsatsning i Kungsträdgården. Missa för övrigt inte att kolla in det vackra, danska kungaskeppet Dannebrogen, där hon ligger vid Strand Hotel, Nybrokajen.
Kungligheterna förutan fick vi inbjudna gemene män och kvinnor nöja oss med att dricka te/kaffe med en trio excellenser; ambassadörerna från Kina, Japan och Sydkorea. Blickfånget utgjordes av den pyramid bestående av 150 japanska pastelliga, handrullade rulltårtor, skapad av Yukiko Krigh från patisseriet Bisou Bisou. Minst lika dekorativa som ett 4 000 år gammalt ceremoniellt bronskärl från Erlitoukulturen, åtminstone för en i ämnet bronsåldern obevandrad gottegris!
Glada fötter/förtjusande skor har hon också, Yukiko!
Pas de quatre
Riga II: Staden
Förutom musikkonferens (se föregående inlägg) hade jag också ett par dagar åt att ägna mig åt allmän Rigaturism, förstagångsbesökare som jag är. Snöglopp, råkyla samt inte så många nyanser av mellangrått var de trista yttre förutsättningarna – februari är ingen större turistmånad (någonstans på norra halvklotet, av lättförklarliga skäl…). Synd på en, vad jag förstår, sådan arkitektoniskt stilig (inner)stad med så många vackra byggnader. Då tänker jag inte i första hand på Rigas medeltidspräglade upprustade gamla stad, Vecriga – en självklar turistmagnet – utan den rika koncentrationen av tjusigt ornerade hus från Jugend/Art Nouveau-epoken, dvs. byggda för ungefärligen seklet sedan. Rigas centrum kan beskrivas som ett jugendgalleri, var tredje hus lär vara uppfört i denna överdådiga byggnadsstil.
Vilka fasader! Dekorerade med de mest fantastiska detaljer som slingrande linjer, blom- och växtmotiv, ansikten, masker och en mängd olika djurmotiv. En bebyggelse som är inkluderad på UNESCO:s världsarvslista.
Alla hus är dock långt ifrån nyputsade utan många av dessa skönheter är stadda i ett långvarigt förfall, speciellt de privatägda, har jag förstått. Om man lyckas ta sig in på någon gård så blir man även varse att den polerade fasaden ofta just inte går djupare än så… Det är bara att hoppas på att Rigas enastående samling hus från den mest praktfulla av alla byggnadsepoker (tillsammans med nationalromantiken), dvs. innan funktionalismen skalade bort all yttre prakt till anonymt tråkiga, slätrakade, prefabricerade, symmetriska lådhus, att alla dessa arkitektoniska skönheter får de återställare de behöver!
Efter detta blott ytskrap av all denna fantastiska samling av byggnadskonst, värd såväl ett mer omfattande studium som bättre väder, så promenerade jag bara runt i Rigas övriga centrala delar, med frusna fingrar fumlande med kameran i råkylan…
Det 42 m höga Frihetsmonumentet i parken vid Nationaloperan är det mest centrala i Lettland. Det restes 1935, kallas Milda i folkmun och är en symbol för det lettiska folkets frihet och hedrar minnet av alla de människor som deporterades till Sibirien under Sovjettiden. De tre stjärnorna i jungfruns hand (gjutna i Sverige) representerar landets tre historiska regioner: Kurzeme (Kurland), Vidzeme och Latgale (Lettgallen).
Ett annat berömt vykortsmotiv från Riga, om än mindre högtidligt, är Katthuset, Kaķu māja, i Gamla stan. Som sin placering till trots byggdes så sent som 1909, i Jugend. Det är katterna högst upp på byggnadens torn som är orsaken till att huset är så berömt. Det berättas att köpmannen som ägde huset blev osams med Stora gillet och flyttade då om katterna så att deras bakdelar pekade mot gillet. Gillemedlemmarna blev förstås rasande, men kunde föga göra.
En mörk, stram, massiv Sovjetbyggd monolit, (fel)placerad på Rådhustorget mitt framför Gamla Stans medeltida byggnader rymmer Lettiska Ockupationsmuseet, Latvijas okupãcijas muzejs. Där berättas Lettlands tragiska historia under de senaste 65 åren, två perioder av Sovjetockupation jämte ockupationen under nazitiden.
Så mycket till personbilder blev det inte. Tyvärr. Fel årstid för utomhushäng, här klär sig folk uteslutande för att hålla värmen, rejält och bylsigt. För att inte säga påpälsat, ty här är pälsar (ännu) vanligt förekommande. Gatan som scen för kul/spännande mode/stil såg jag just inget av, vare sig det nu beror på kylan eller landets kärva postfinanskrisiella ekonomi..? Här ett snyggt undantag dock.
För att inte tala om dessa attraktiva kvinnor!
Ja, så föll vintermörkret över Riga…
Ardievas Riga!
