Etikettarkiv: Anders Zorn

Thielska hänger nytt, visar gammalt

I väntan på förordnandet av en ny intendent och (förhoppningsvis) en ny vår för den gamle finansmannen och konstmecenaten Ernest Thiels fina konstsamling ute på Djurgården har man låtit auktoriteten Olle Granath hänga om i Thielska Galleriet. Samma gamla bilder alltså, men med nya grannar. Det enda som är nymålat är väggarna. Förre intendenten Andreas Brännström försökte under det senaste året (alltså sin ofrivilligt korta tid på posten) att med större eller mindre framgång möblera om bland verken och vädra in samtidskonsten i de historiska rummen. Resultaten av detta var bland annat Meta Iseaus-Berlins installation mitt bland sekelskifteskonst, mötet mellan Anders Zorns nakenetsningar och Nobuyoshi Arakis fotoerotik och Cecilia Ömalm Krajcikovas ljusinstallation i parken. Alla dessa försök att blåsa in lite frisk luft mellan de instängda murarna ser nu att bli en parentes, tyvärr. Åtminstone om Olle Granaths credo får råda framgent, d.v.s. att Thielskas permanenta utställningar är sig själv nock och att något behov av att föra in något nytt i utställningsrummen inte föreligger (längre). Ty man kan ju alltid hänga om samlingarna igen. Och igen!

August Strindberg x3 oljor: Landskapsstudie (ä.k. Alplandskap) (1905) / Allén (1903) / Landskapsstudie (ä.k. Heden) (1905)

Edvard Munch, beskuren

Djurgårdspromenad i konstens spår

Vårsalongen / Liljevalchs

En trist gråväderssöndag i slutet av januari. Som gjord för att livas upp med en smula färg. För ögat. Hög tid att inleda konståret med Vårsalongen kanske, som ju är Liljevalchs stolta start på varje nytt konstår. En på alla de vis populär utställning, såväl publikt som bland de medverkande. Ca 2 200 lockade lär ha ansökt om att få komma med till årets salong, 315 blev utvalda. Och här samlas som vanligt extra allt; alla uttryck & tekniker är tillåtna, högt och lågt samsas om väggar och golv; från ett par jättelika modellbyggen till en svårpasserad video med blygdläppar som sjungande marionetter! Ja, fantasi(/kitsch) saknas inte, även om hantverket emellanåt gör det…

Själv blir jag alldeles matt av mångfalden och känner att jag måste vädra ur denna folkets konstyttring. Följaktligen förlänger jag promenaden längre ut på Djurgården, till Thielska Galleriet, där tvenne kvinnokroppsbetraktare samsas om utrymmet i några av rummen i den gamla jugendvillan.

Anders Zorn + Nobuyoshi Araki / Thielska Galleriet

Zorns fina etsningar hänger så tätt att kontakt uppstår!
Japaner, japaner… Arakis nakenchock!

Jo, den nakna kvinnan är den gemensamma nämnaren för denna dubbelutställning där Anders Zorns etsningar ställs mot ett litet urval av den japanske fotografen Nobuyoshi Arakis bilder. Kvinnan som objekt för den manliga blicken, ett återkommande favoritmotiv inom konsten sedan Hedenhös. Medan Zorn i sina, till en del fotorealistiska, aktstudier fångar sina ofta frodigt bredbakade kullor gärna ute i det fria i sin svenska hembygds natur och vatten och med en mer eller mindre antydd erotiska underton så är Arakis fotografier så mycket mer pang på! Här är undertonerna snarare övertoner och många av bilderna kan inte annat än betraktas som pornografiska (om de visats i en annan miljö). Kvinnorna ligger där i utlämnande poser medan deras blick är riktad stint mot kameran. Objektifierade. Och som ”voyeur” får jag blandade känslor, den starkt laddade erotiken till trots… Kanske har det något med min uppfattning om (traditionell) japansk kvinnlig underkastelse att göra…?

Även om jag inte är helt övertygad om det lyckade i idén med att dubbelexponera Zorns mästerliga ochi sammanhanget – oskuldsfulla etsningar från en annan tid med den utmanande samtidsestetiken i Arakis fotografier så är det i alla fall värt en blick. Eller två.

Fast det gäller att passa på, för redan nästa söndag (3/2) ska kvinnorna på Thielska lämna plats för en Munch.

Helene Schjerfbeck / Prins Eugens Waldemarsudde

Cirkusflickan (1916)

En annan kvinna, som objektifierade sig själv genom många självporträtt, var den fascinerande, finska konstnärinnan Helene Schjerfbeck. I fjol skulle hon ha fyllt 150 år och då producerade nationalmuseet Ateneum i Helsingfors en omfattande jubileumsutställning som sedan till del har täckt Prins Eugens Waldemarsuddes väggar. Landskap, interiörer, stilleben samt, förstås, porträtt, med flera av de välkända, uttrycksfulla för att inte säga självutlämnande självporträtten i fokus som definitivt inte lämnar en oberörd. Schjerfbeck är otvivelaktigt en av Nordens största konstnärer, en av förgrundsgestalterna inom den modernismen och värd en helt egen resa/promenad till Djurgården.

Självporträtt (med silverfond, 1915)
Fint! Inte bara fantastiska självporträtt, utan även charmerande stilleben.
De röda äpplena (1915)

 

”De sista självporträtten förefaller till hälften utsuddade. Vi får i dem uppleva kroppens förfall och själens upplösning hos en konstnär som åldras, där ansiktet till slut bara blir en mask nära att suddas ut av tiden.”
Självporträtt (1944/45)

 

Helene Schjerfbeck på Waldemarsudde alltså, till den 24/2.