Efter ögonfägnaden och undfägnaden var dags att avrunda dagens besök på Artipelag med en fika i stolen ute i solen vid skogen mot Baggensfjärden.
Till kaffet, de Waal-bakelsen, en snyggt formgiven och smarrig bavaroise, vars diskreta yttre av matcha-te ingenting röjer av sitt livliga inre av citrusmousse och körsbär (85 kr). Bakelsen, som naturligtvis är inspirerad av den pågående sommarutställningen Morandi / Edmund de Waal, är skapad av Artipelags chefskonditor Fredrik Otterberg.
Sedan ögonen fått sitt på Artipelag kan man mätta magen med en speciellt framtagen trerättersmeny för Morandi / Edmund de Waal-utställningen (à 665 kr). Eller så kanske man nöjer sig en soppa, exempelvis en god blomkålspotage med parmesanchips, svartkål, dill- och citronemulsion och 63-gradersägg…
Efter soppan, en fika med en särskild bakelse…
En är keramiker, den andre avbildade keramik. Den yngre arrangerar sina drejade porslinsföremål i formsköna tredimensionella installationer. Den äldre målade närmast maniskt av sina krukor och bägare i stilleben efter stilleben i skenet av en glödlampa. På Artipelag möts nu deras verk för första gången; nyskapade cylinderformer, grupperade innanför glas och gamla oljemålningar av hushållskärl i återhållen mild kolorit.
Den engelske författaren och keramikern Edmund de Waal föddes samma år som den italienske konstnären Giorgio Morandi avled, 1964 och den äldre mästaren är en av de Waals största inspirationskällor. Morandis omisskännliga konstnärskap grundar sig på ett ständigt upprepande och ändå varierad återgivning av enkla vardagsföremål i keramik.
De Waals sparsmakade estetik i gränslandet mellan konsthantverk, design och den moderna konstens formspråk är av ett annat slag: minimalistiskt stramt, keramik i vitt och svart visas mot en fond av marmor eller alabaster. Både Morandi och de Waal inbjuder till eftertanke. Båda skapar konst som är stillsam, meditativ och lämpar sig för långsamt betraktande.
Det finns en tredje variabel som utöver utställningens huvudaktörer de Waal och Morandi bör nämnas: Johan Nyréns arkitektur, som borgar för ljusets överflöd på strategiska platser i Artipelags spatiösa salar. De generösa fönsterpartierna låter skärgårdsnaturen kliva in innanför murarna och samspela med konsten. Så uppstår ännu en sällsynt vacker presentation.
Morandi / Edmund de Waal, Artipelag t.o.m. 1 oktober (entréavgift 150 kr)
I nästa inlägg: sopplunch och de Waal – bakelsen!
För tre år sedan, under Stockholms konstvecka 2014, visades en grupputställning betitlad Biotop på Biologiska Museet. I och utanför de tre dioramornas halvdunkel och bland uppstoppade, nötta fåglar och djur flyttade samtidskonsten in under några dagar. En intressant idé som tyvärr varken gjorde konsten synligare eller fick den att interagera med museets unika miljö.
Nu återkommer Biotop, arrangerad av gallerierna Belenius och Elastic samt Stockholms Auktionsverk. Ännu en gång visas således konst i denna illa medfarna och stängningshotade stavkyrkliknande byggnad från förra sekelskiftet på Djurgården. Varför kan man fråga sig?
Redan 2011 under Möbelmässan/Stockholm Furniture Fair användes Biologiska Museet som fond för utställningen Internationell design i den svenska naturen. Inte heller då uppstod det något direkt tycke mellan de utställda designföremålen och museets interiör, fastän idén var avsevärd mer genomtänkt och objekten utplacerade med mer av estetisk känsla än de efterapade Biotop-utställningarna.
Biotop, Biologiska Museet, t.o.m. söndag
Besöken på Market Art Fair respektive Supermarket under Stockholm Art Week 2017
Den femte upplagan av Stockholm Art Week är igång. Programmet är digert för alla konstintresserade. Konsten kan som brukligt besökas på de vanliga platserna: gallerier, museer, konsthallar. Det finns dock gott om andra konstrelaterade evenemang. Man får exempelvis kolla (i strumplästen) på en privatsamling i en bostad och för sista gången på länge besöka det minst sagt slitna Biologiska Museet som står inför en stor renovering och en osäker framtid. Veckans höjdpunkter och de flitigast besökta evenemangen är otvivelaktigt och precis som det brukar de stora konstmässorna Market Art Fair och Supermarket.
Market Art Fair samlar ”de ledande” gallerierna i Norden, d.v.s. de (trettio) mest prestigefyllda gallerierna med den dyraste konsten. I år håller mässan till på Färgfabriken vid Liljeholmen. Det är en riktigt lyckad lokalisering, visar det sig. Det magnifika, katedralliknande rummet har gott om plats för att rymma de trettio utställarnas montrar. Vanligtvis brukar det vara mörklagt här. För konstmässans skull har man dock förändrat den stora salen både genom insläpp av dagsljus och genom installationen av extra belysning vilket medfört en atmosfär av luftig överskådlighet.
Market Art Fair är en god möjlighet att som besökare vidga perspektivet från det (bekanta?) stockholmska galleriutbudet till att kolla in något av den mest betydande samtidskonsten i de andra nordiska huvudstäderna. På Färgfabriken t.o.m. söndag.
Bilderna är hämtade från gårdagens förhandsvisning.
I kommande Stockholm Art Week-inlägg: Supermarket respektive Biotop
I år firar Beckers konstnärsstipendium 30 år. Detta manifesteras med en jubileumsutställning på Färgfabriken, där samtliga stipendiater ställer ut valfritt verk. Eloge till juryn för fingertoppskänslan i att identifiera unga talanger på gränsen till genombrott. Flertalet av de tidigare stipendiaterna är idag erkända namn på den svenska och i några fall även på den internationella konstscenen. Det tål även att beaktas att priset i sig (i form av äran och pengarna) förhoppningsvis ger konstnärskarriären en liten skjuts. Detta är även ett symptom på konstvärldens slutna kretslopp.
Här några exempel på de tidigare stipendiaternas utställda verk… På bilden ovan: Annette Sennebys Fall
Jubileumsutställningen för Beckers konstnärsstipendium utgör något av ett koncentrat av den svensk konsthistorien under de senaste tre decennierna. Den innefattar en mångfald av konstnärliga uttryck och medier. Årets stipendiat, Anna Camner, visas i en sluten oval i centrum av rummet. Hennes presentation omgärdas av de tidigare stipendiaterna. Utställningsytan är snyggt och funktionellt iscensatt av ÅWL Arkitekter, som fäster avseende vid att genrehierarkierna har rivits ned och att alla verken givits en likvärdig exponering.
Jubileumsutställning för Beckers konstnärsstipendium på Färgfabriken Liljeholmen varar, liksom Anna Camners, t.o.m. 12 mars.
Anna Camner målar betagande vackert. Hennes detaljerade naturmålningar fångade min uppmärksamhet för ett år sedan när hon ställde ut på Christian Larsen Gallery. Återseendet kommer i samband med en omfattande och elegant utställning på Färgfabriken föranlett av att Camner tilldelats Beckers konstnärsstipendium 2017.
Anna Camner fortsätter skapa i samma karaktäristiska bildspråk. Hennes hyperrealistiska oljemålningar binder samman den nederländska traditionen med vanitasmåleriet, som påminner om förgängligheten, med surrealistiska visioner. Ljusa motiv lyser skarpt mot svarta, alltid svarta, bakgrunder. Gåtfulla former gäckar fantasin. Levande organismer eller ruttnade kvarlevor? Florstunna blad eller slemmiga hinnor? I Camners stilleben ryms såväl kondomer som toppmurklor. Alla detaljer är precist utförda oavsett målningens format, som skiftar från små till riktigt stora. Floran och faunan, organiska och artificiella material möts på dukarna. Varje bild påminner om något, men ger ändå inga tydliga svar. Den dramatiska mörkläggningen av hela utställningsrummet förstärker den mystiska stämningen som Camner skapar i sin konst. Sällan har Beckersstipendiet varit så välförtjänt som den här gången!
Anna Camner, 30, är således årets Beckersstipendiat och får förutom äran jämte 200 000 kronor även exponera sin konst i Färgfabrikens jubileumsutställnings centrum t.o.m. 12 mars.
”…för att hon uppvisar en lika sällsynt som sällsam konsekvens med ett hantverk som tar spjärn i det utsökta men som bär på gift i sin klangbotten”, som juryns ordförande Mårten Castenfors i motiveringen till att Anna Camner ges Beckers konstnärsstipendium 2017. Till höger om stipendiaten, Jenny Lindén Urnes, måleriföretaget Beckers ägare.
2015-års stipendiatutställning med Julia Bondesson såg ut så här
2014-års stipendiatutställning med David Molander såg ut så här
2013-års stipendiatutställning med Sara Möller såg ut så här
…
Under 30 år har även Beckers konstnärsstipendium delats ut och detta firas med en jubileumsutställning på Färgfabriken Liljeholmen. Samtliga belönade stipendiater representeras med ett verk vardera. Några av dem kan ses i nästa inlägg.
Som rejält uppförstorade fotografier ur ett gammalt fotoalbum hänger de där. Ombonade interiörer från förr. Matta skärgårdslandskap. Vardagliga porträtt på familjemedlemmar. Mjuka, närmast kontrastlösa bilder med mer av grå schatteringar än svart och vitt, en del med ett bedagat sepiastick, någon enstaka med bleka färger.
Vid närmare påseende visar sig de gamla fotografierna faktiskt inte alls vara fotografier. Allesammans är tuschlaveringar. Vattenfast tusch har lagts på med pensel i skikt på skikt i en jämn yta och utan spår av penseldrag. Bruno Liljefors, Carl Larsson och Jenny Nyström finns bland dem som använde sig av denna teknik. I vår tid är det särskilt en konstnär som gjort detta arbetssätt till sitt som ingen annan: Gunnel Wåhlstrand.
Tuschlaveringen är en process som Gunnel Wåhlstrand själv liknar vid att långsamt framkalla ett fotografi. Det är som om pappret låg i ett stort framkallningsbad och som om bilden redan fanns bestämd därinne, menar hon på. Det är en långsam, tids- och tålamodskrävande teknik som inte blir mindre utmanande av storskaligheten, pappersarken mäter upp till 150 x 200 cm.
Alla Gunnel Wåhlstrands målningar (utom de allra senaste) har sin utgångspunkt i de svartvita familjefotografier från 40-50-talen som fadern lämnade efter sig vid sin hastiga död, då Gunnel själv var blott ett år. Dessa foton blev för Wåhlstrand ett sätt närma sig sin egen förlidna familjehistoria och blev samtidigt fundamentet för hennes högst signifikanta konstnärskap.
23 av Gunnel Wåhlstrands minutiöst detaljrika målningar täcker väggarna på Magasin III:s undervåning. Verken är tillkomna under halvtannat decennium av rigoröst, mödosamt skapande utan några kompromisser. Varje enskilt penseldrag har laddats med betydelse. Tillsammans har de lett till förbluffande måleriska resultat.
Gunnel Wåhlstrand på Magasin III t.o.m. 11 juni
Våren är avgjort inte här om man tittar ut genom fönstret. Konstens vårsäsong har däremot inletts rekordtidigt med den årliga besöksmagneten – Vårsalongen. Reglerna är desamma som varje år: All konst är till salu, prissatta av konstnärerna själva. Många tar bra betalat för sina alster, kan konstateras… I år sökte 2505 förhoppningsfulla och av dessa antogs 127. Inramningen för årets salong – medan Liljevalchs konsthall fortfarande bygger om – är avsevärt mindre lockande, mörkare och trängre än fjolårets luftiga lokaler, fastän adressen är snudd på densamma vid Brunkebergstorg. Förra årets utsikt är det bara att glömma, men det är ju ändå inomhus som det väsentliga utspelar sig.
Generellt sett handlar det rätt mycket om igenkänning från andra, redan högst etablerade konstnärskap som nu finner sina efterföljare. Eller är det bara jag och min blick som uppfattar tydligt att bilder föds ur bilder som föds ur bilder…
Ovan ett urval av Vårsalongens 295 verk som jag och andra tidiga besökare kastade ett öga på.
Vårsalongen, Malmskillnadsgatan 32, t.o.m. 5 mars.
Vårsalongen 2016, 2015 resp. 2014
Förväntningarna var på intet vis små, när Bonniers Konsthall aviserade sin grupputställning om sömnlöshet, Insomnia. Ämnet är i stort sett gränslöst och på ett eller annat sätt berör oss alla. Var och en har någon gång i livet varit ett offer för det ofrivilliga tillståndet när sömnen inte vill infinna sig. Överraskningen är egentligen hur man kan misslyckas med ett så intressant uppslag. Resultatet av den i förväg haussade presentationen blev dock paradoxalt nog… sömnigt. Förvånande få verk med förvånande tunn beröringskapacitet är det första intrycket. Och det andra. Och det sista.
Verken i Insomnia spretar åt olika håll. Enorma projektioner, (avsiktligt?) dåliga fotobilder, märkliga installationer, roliga men i förhållande till ämnet mycket långsökta skulpturer. Samt sängar som rör sig och lämnar pennavtryck efter sig på golvet. Nåja… kanske det bästa botemedlet mot sömnlösheten! Gäsp, gäsp…
Insomnia, Bonniers Konsthall t.o.m. 22 jan. 2017
