Fjärilskonst

Den engelske konceptkonstnären och fixstjärnan Damien Hirst strör inte bara diamanter på kranier med en prislapp på en miljard. Han uppskattar även djur och insekter, exempelvis fjärilar, som tar avsevärd plats i hans konst. Mängder av döda fjärilar är också vad Hirst har med sig när han för första gången presenteras med en separatutställning i Sverige.

Paul McCabe, McCabe Fine Art, presenterar utställningen Damien Hirst – The Psalms

Utställningen på McCabe Fine Art, som galleristen, Paul McCabe, själv entusiastiskt introducerar ovan, visar ett urval ur Damien Hirsts serie The Psalms från 2008. Kalejdoskopiska bilder, runda och kvadratiska, har skapats av fjärilsvingar. Dessa har fogats samman i olika färgställningar och fantasirika formationer som tillsammans bildar invecklade, symmetriska mönster, liknande rosettfönster och mosaiker i medeltida kyrkor.

Fjärilsbilder ur Psaltaren på Damien Hirsts utställning The Psalms på McCabe Fine Art, Stockholm

Inspirationen till denna serie, The Psalms, har konstnären hämtat från Psaltaren i Gamla Testamentet. Varje verk – inalles 150, d.v.s. lika många som antalet psalmer i Psaltaren – bär namnet av en psalm. (Nä, det saknas ingalunda Psaltaren och psalmer i detta stycke!)

Fjärilsbilder ur Psaltaren på Damien Hirsts utställning The Psalms på McCabe Fine Art, Stockholm

Den sköra fjärilen, en symbol för livets alltför snabba fortskridande har transformerats här till ett vacker konstverk. Död och fastnaglad! Ars longa, vita brevis, i detta fall i en absurt bokstavlig mening…

Vernissage för Damien Hirsts utställning The Psalms på McCabe Fine Art, Stockholm
Vernissage

Damien Hirst – The Psalms, McCabe Fine Art, Artillerigatan 40. T.o.m. 22 okt.

 

En annan uppmärksammad och kontroversiell konstnär som älskar (att i sin konst använda sig av döda) fjärilar är Nathalia Edenmont… Ta en titt på hennes stora utställning som visades på Sven Harrys konstmuseum i våras.

 

K-märkt i Garnisonen

I veckan slog K-märkt upp sina dörrar på innergården av det kulturminnesmärkta kontorskomplexet Garnisonen på Östermalm. En 1800 kvm stor samlingsplats för matkultur och evenemang, som det heter i marknadsföringen. Detta innebär en lunchrestaurang, ett café/patisserie och ett bageri. Härtill en festvåning samt det affärsmässiga navet, produktionsköket, som bland annat lagar maten till måltidsbutikerna Panini Internazionale. En 1000 kvm stor takterrass i söderläge finns också, som småningom är tänkt att hysa ett orangeri med egenodlade örter och grönsaker – en trädgårdsoas mitt i betongen.

Även pralinerna är färgmatchade!
Daniel Roos/Jens Dolk/Johan Gottberg

Det är verkligen ingen liten utmaning som kocken Johan Gottberg (Fjäderholmarnas Krog), konditorn Daniel Roos (Operakällaren) och sommeliern Jens Dolk åtagit sig. Medfinansiärerna bakom K-märkt är den framgångsrike matentreprenören Ricard Constantinou (Panini, Printz, K25) samt hyresvärden Vasakronan. 1000 gäster får plats, varav 700 sittande. Längs den 16 meter långa disken framför det öppna köket kommer det att erbjudas en stor lunchbuffé med en meny som skrivs dagligen och där priset avgörs efter tallrikens vikt (25 kr/hektot).

Snart på en lunchtallrik

Efter en omfattande renovering av lokalerna bjöds det husesyn, avsmakning och mingel inför öppnandet. Vi gäster fick fritt navigera oss runt i K-märkts omfångsrika ytor med sober inredning från bland annat danska Carl Hansen. Porslinet kommer från Höganäs, för att passa ihop med Garnisonens golvklinkers från tidiga 70-talet, från samma företag. Genomtänkt.

Ostron inne och Pork buns med kimchi och chiligurka ute
Pilgrimsmussla med jozo-kräm, soja och sjökorall / Bakad rotselleri med äggkräm, löjrom och tryffel / Rotisserie-kyckling, med Karljohansvamp, potatis, lök och rostad sky
Friterad blåmussla med friterad persilja och citron / Sotad ryggbiff med ostronmajonnäs, friterad schalottenlök och shisokrasse

 

En av kvällens 670 nygräddade kanelbullar
Goda bullar bakade av bagarlandslagets Martin Frankenberg

Vad avsmakningen beträffar serverades ostron & champagne, grillade porkbuns, gaffel- & skedmat à la minute, mini-banana splits & Moscato d’Asti, nybakade kanelbullar, äppelmartinis och vin. På terrassen gick dansen i grönt (öl).

Det är bara att önska herrar Roos, Gottberg & Dolk lycka till. Lunchande kontorister saknas inte i kvarteret Garnisonen och grannarna Radio- & TV-husen. Småningom kan man (som närboende) hoppas på att planerna på kvälls- och helgöppet förverkligas, vilket skulle liva upp denna efter kontorstid döda del av Ö-malm. Ett vet jag; när bagare Martin Frankenbergs surdegar har satt sig blir jag nog en stadig brödkund hos K-märkt!

K-märkt Garnisonen har öppet må-fre. Lunch serveras kl. 11-14. Patisseriet, kaffebaren och bageriet (som öppnar den 6 september) 11-17.

Rivierajazz

Vid Medelhavets Riviera, Côte d’Azur, mittemellan Nice och Cannes, ligger tvillingstäderna Antibes & Juan-les-Pins. Den senare är väl mer än mondän, för att inte säga nyrik badort, om än med kulturella traditioner. På 1920- och 30-talen, under The Jazz Age, blev staden en mötesplats i Europa för amerikanska intellektuella och modernister. Det var författarparet F. Scott & Zelda Fitzgeralds hem och Ernest Hemingway arbetade här. Senare sökte Pablo Picasso en ateljé i Juan-les-Pins, men fann ingen som passade. Han flyttade därför en kvarts promenad bort till Chateau Grimaldi, ett 1500-t:s slott längst ut på udden i Antibes gamla stad, med majestätisk utblick över havet.

Jazz à Juan

Jazzeran, denna litterära och konstnärliga epok, har sedermera manifesterat sig i form av en festival, närmare bestämt Europas äldsta jazzfestival. Under tio julidagar, eller korrektare, kvällar, år efter år samlas här några av såväl de största och berömdaste stjärnorna som de mest spännande, nya artisterna. Årets festival var den 54:e i ordningen, den första Jazz à Juan ägde rum år 1960. För min del var årets visit min tredje.

”Alla” har under detta dryga halvsekel stått på scenen i Juan-les-Pins: Charles Mingus, Ray Charles, Michel Legrand, Miles Davis, Ella Fitzgerald & Sarah Vaughan, Al Jarreau, John Coltrane, Dizzy Gillespie, Stan Getz, Sonny Rollins, Carlos Santana, operasångerskan Jessie Norman, Michel Petrucciani, McCoy Tyner och Keith Jarrett, som är en återkommande och snudd på exklusiv attraktion…

Jazz à Juan skapades som en hyllning till stadens adopterade son, den amerikanske sopransaxofonisten Sidney Bechet (1897-1959), en av jazzens första betydande solister. Han tillbringade sina sista tio år i livet i Frankrike, åtnjöt en karriär som jazzmusiker som ingen tidigare, sålde mängder av skivor och sålde ut även de största konsertsalarna… Kort sagt, uppskattades han lika mycket som Édith Piaf och Maurice Chevalier.

En gång om året monteras här upp en stor scen, alldeles vid Medelhavet, i parken, (Jardins de) la Pinède Gould, med alla de skulpturala träden som också givit badorten dess namn. Juan-les-Pins betyder ”Juan vid tallarna”. Scenen saknar fond, i stället utgör själva Medelhavet bakgrunden, i skymningen, i blå timmen och i den svarta, sena kvällen. I fjärran skymtar öarna Îles de Lérins utanför Cannes och de röda Esterelbergen.

Detta är utan tvivel den tjusigaste inramningen för en musikfestival som jag har besökt. Utsikten från Stockholm Music and Arts, den tidigare Jazzfestivalen, på Skeppsholmen med sin Strandvägen- & Djurgårdsfond skäms verkligen inte för sig, men det här är snäppet värre.

Årets Jazz à Juan bjöd, som vanligt, en line-up som heter duga! Vad sägs om George Benson, Jamie Cullum, Joss Stone, duon Chick Corea & Stanley Clarke, superkvartetten Manu Katché/Richard Bona/Eric Legnini/Stefano Di Battista, Preservation Hall Jazz Band samt det stora dragarnamnet Stevie Wonder, för att bara nämna några av de mest kända artisterna. Själv såg jag extra mycket fram emot några av de mindre namnen, som sångarna Imelda May och Alex Hepburn, som jag bara hört – och gillat – på skiva. Men allra mest ville jag äntligen få uppleva Youn Sun Nah, en av mina absoluta sångarfavoriter. Jag tar, inte utan en viss stolthet, åt mig äran av att redan för fem år sedan ha introducerat henne för den svenska publiken i mitt radioprogram, ad lib.

Youn Sun Nah (Na Yoon-sun)

Youn Sun Nah är en av världens bästa vokalister, om du frågar mig! Född i Sydkorea, där hon redan var stjärna innan hon flyttade till Paris för att lära sig sjunga jazz. Genom en vän mötte hon den svenske jazzgitarristen Ulf Wakenius och deras integrerade samspel är själva navet i YSN Quartets speciella artisteri. Konserten på Jazz à Juan var inget annat än magisk, som det brukar heta. Att dricka en öl med denna fantastiska artist i hennes loge efteråt var inte så dumt det heller… Fastän jag därmed nästan helt missade energiknippet och publikfavoriten Jamie Cullums gig.

Som på alla jazzfestivaler råder även på Jazz à Juan en viss genreupplösning och begreppet jazz får knappast uppfattas puristiskt. Musiken kan vara jazzigt poppig, rockig, soulig, bluesig… Eller rockabillysk, som hos Imelda May.

Imelda May

Irländskan Imelda May är inte bara en helt oemotståndlig, visuell uppenbarelse i sin stilsäkra femtiotalslook och en utstrålning på högspänningsnivå, vilket väl bilderna här vittnar om. Hennes musik står ingalunda efter. Med muskulös röst och massor av cool energi levererar hon sin rockabilly, blues & jazz så att även den mest tunggumpade av den sittande publiken bara måste upp och rocka! Retro javisst, men med en helt egen nutidstwist. Förträffligt!

 

Alex Hepburn

Om Imelda May överträffade mina högt ställda förväntningar blev engelskan Alex Hepburn mycket mer av en besvikelse. Hennes soul/r’n’b som lovade så gott på albumet Together Alone var måttligt upphetsande live.

 

Stacey Kent

För att fortsätta med ännu en sångerska, så gillar jag verkligen den amerikanska croonern Stacey Kent. Hon sjunger med en sällsynt naturlig timbre, otillkrånglad frasering och charmerande chosefrihet. Efter att tidigare har lånat sin röst till den stora amerikanska sångboken har hon på de senaste skivorna sjungit på franska, och liksom många andra kallade sångare, tagit sig an den brasilianska bossa nova-repertoaren. Tyvärr är en stor utomhusscen i fullt dagsljus inte de bästa förutsättningarna för Ms Kents och hennes kvartetts tillbakalutade intimjazz, vilken gör sig bättre i mindre (och mörkare) lokaler.

 

Manu Katché/Richard Bona/Éric Legnini/Stefano Di Battista

All Star-konstellationer uppträder inte sällan på festivaler. Årets superkombo på Jazz à Juan var kvartetten Manu Katché/Richard Bona/Éric Legnini/Stefano Di Battista, trummor, bas/sång, piano resp. saxofoner.

 

Chick Corea & Stanley Clarke Duet

Klockan var bortåt 11 på torsdagskvällen när två farbröder släntrade in på scenen. Chick Corea satte sig på pianopallen, vände sig mot publiken och sa: ”Hi! Jag vet att klockan är mycket och att ni har varit här i flera timmar och måste vara trötta och hungriga så det är helt ok om ni måste gå snart. Vi spelar en stund så stanna så länge ni kan. Hoppas ni får en fortsatt trevlig kväll.” Ödmjukt och avslappnat kommunicerande och så långt från de divalater som vissa av hans (avsevärt mindre berömda) musicerande kolleger håller sig med.

Och visst spelade de, Chick Corea, 73 och kontrabasisten Stanley Clarke, 63, förenade i ett avskalat, tätt och lustfyllt akustiskt duospel. Två musikanter som känner varandra väl, efter 40 års samspelande av och till. På programmet stod låtar ur 70-talets legendariska jazz-rock-fusion-projekt Return to Forever.

 

Preservation Hall Jazz Band

Smittande, ursprungstypisk New Orleans-jazz är Preservation Hall Jazz Bands signum. Glädje! Det åtta man starka bandet, som firade 50-årsjubileum ifjol, vilar dock inte enbart på gamla lagrar utan spelar även nytt på traditionellt vis. Deras aktuella album, That’s It!, utgörs av nya låtar av Ben Jaffe & Jim James från My Morning Jacket.

 

John Regen

Bland övriga konserter, som jag mer eller mindre engagerat tog del av, fanns den amerikanske sångaren och pianisten John Regen, som fick mig att tänka på Billy Joel.

 

Jazz på stan

Under festivalen finns även två off-scener, som ger gratiskonserter. En i Juan-les-Pins och en i centrala Antibes (Place de Gaulle). Har man tur kan man även möta musiken på strandpromenaden eller gatan.

Jazz à Juan alltså, en musikmönstring på hög nivå och av bästa slag. Årets publik kunde räknas in till 26 000. Lockas du till ett besök nästa sommar kanske – lite framförhållning kan ju inte skada – kan jag nämna att biljetterna kostar €25-75/konsertkväll. Två av de tio konsertkvällarna är dock gratis, bland annat den som äger rum på Nationaldagen, 14 juli. Både program- och biljettsläpp sker någon gång på vårkanten. Boka kan man genom turistbyrån Antibes/Juan-les-Pins, som även är arrangör.

 

Ja, nu har du läst texten om och sett bilderna från årets Jazz à Juan. Återstår alltså bara musiken för den kompletta ”jag var visserligen inte där, men det känns ändå så”-upplevelsen. Och soundtracket till min upplevelse (som var där) hör du i LEXsommar i P2. (Programmet tillgängligt t.o.m. 13 sep.)

 

Österlen vid Stureplan

Efter sommarlovet fortsätter Taverna Brillo sin matresa genom Sverige, under konceptet 7 årstider – 9 regioner, med sitt sjätte tillfälliga besök av en matmarknad. Under denna helg slår Österlen, den fagra jordbruksbygden i sydöstra Skåne, upp sina stånd med frukt- och grönt, kallpressad rapsolja och senap, fisk rökt på alved och hängmörat kött samt konsthantverk.

Ål in med Jonas Jonasson, Kåseberga Fisk
En österlensk entrecôte i Magnus Henningssons hand
Varm om handlederna är konsthantverkaren Charlotta Unger i sina fårskinnsmuddar. Det kanske behövs när man som hon även drejar keramik.

Man kan även prova något så ovanligt som svenska viner, från Domän Sånana/Skillinge Vingård, vinifierade på egenodlade druvor (Rondo/Solaris) – dyra droppar… Och så självfallet, Österlens mest kända råvara: äpplena! Finns bland annat i must-, cider-, marmelad-och chutneyberedning. Samt, definitivt mest anslående, genom konstnären Emma Karp Lundströms äppeltavla Brillo-Bi – en mindre version av den 40 000 äpplen stora som hon skapar varje höst till Äppelmarknaden i Kivik.

Emma Karp Lundströms Äppeltavla Brillo-Bi

 

Österlen-meny

I Tavernans matsal serveras som vanligt rätter baserade på gästande producenters produkter. Denna gång är menyn komponerad av Sören Henriksson från sommarkrogen Branterögen. Äggkaka med fläsk, rökt torskrom, äppeltårta…

Efter att ha provsmakat flertalet av rätterna skulle jag vilja beskriva dem som typiskt skånskt rustika, gott om energi med försynta smaker.

7 årstider – 9 regioner: Österlen på Taverna Brillo fre-sö.

 

Tidigare gästspel: Norr om Landsort, Roslagen, Slätta, Kattegatt

Hos Studio Frantzén idag…

Vinimportören Spring Wine korkade tidigare idag upp sina höstnyheter för en provning på Studio Frantzén i Gamla Stan. Ett fyrtal av dessa mattolkades sedan läckert av Filip Fastén, regerande Årets Kock…

Saltkokta bondbönor och spritärtor med rökt yoghurt, picklad mynta & granolja (vin: Prüm Blue Riesling Kabinett 2012, 107 kr) /
Sashimi på sotad uer, grillad grapefruktjuice & rökt avokado
(Bicicleta Pinot Grigio 2013, 71 kr) /
Nystekta kantareller med timjan, bränd grädde & kräm på jordärtskocka samt krispigt kycklingskinn
(Nipozzano Riserva Chianti Rufina 2010, 135 kr) /
Grillad broccoli med pesto på rostade pistagenötter & dragon samt sotat nötkött
(Boschendal G&T (grenache & tempranillo) 2012, 89 kr)

Indonesisk färgfest

I samband med firandet av Indonesiens självständighetsdag – den 69:e i ordningen – bjöd ambassadören D. M. Juniarta Sastrawan & hans hustru, Mrs. Hanna Sastrawan, till en kör- och dansföreställning i Konserthusets vackra Grünewaldsal igår kväll. Efter de obligatoriska nationalsångerna höll ambassadören sitt välkomsttal, som handlade om det nationella frigörandet från holländskt kolonialstyre och japansk ockupation 1945 jämte landets långvariga och goda bilaterala förbindelser med Sverige.

Därpå intog Manado State University Choir, från provinsen Norra Sulawesi, scenen med sin sång och dans.

Fina röster, färgstark koreografi, granna kläder, stark utstrålning samt en vinnande publikkontakt – även när publiken till stor del består av behärskade diplomater. MSUC sjöng och dansade sin repertoar av landets folksånger på ett högst charmfullt vis.

Efter underhållningen på Indonesiens självständighetsdag – mat och mingel. Det indonesiska köket är ett av Sydostasiens mest spännande, varierat och välkryddat. Bufféutfordring i storkökstråg gör den tyvärr knappast rättvisa…

Gado Gado-sallad med jordnötssås / Rendang Daging Biff i kryddad kokosnötsmjölk / Bakwan Sayuran Fritters med morot, böngroddar, kinakål och vitlök / Udang Balado Tigerräkor, chili, tomater och vitlök

 

Indonesia Independence Day

Hela Estland sjunger och dansar

Laulupidu

Den inträffar endast vart femte år och när den väl äger rum så är det en nationell angelägenhet. En 135-årig obruten tradition som engagerar hela befolkningen: män, kvinnor och barn. Själva evenemanget pågår bara under en enda helg och är resultatet och kröningen av åratal av förberedelser och planering. Här talar vi artistiska och logistiska utmaningar på många nivåer, när snudd på hela Estland under tre dagar invaderar huvudstaden Tallinn.

För en månad sedan, 4-6 juli, ägde de rum, Sångfestivalen, Laulupidu, och dess moatjé, Dansfestivalen. Sångfestivalernas anrika körtradition finns såväl i Riga som i Vilnius, men det var i Estland de baltiska sångfesterna började 1869 och är fortfarande störst. 33 000 sångare och 10 000 dansare, alla i folk- eller kördräkt, sätter verkligen färg på hela staden. Sångfestivalerna är så speciella att de av UNESCO förklarats vara ett immateriellt världsarv.

Varje Sång- & Dansfestival har ett tema, årets var Beröring (Puudutus). Det är också rubriken för Dansfestivalen medan Sångfestivalens två konserter heter Berörd av tiden (Aja puudutus) resp. Tid för beröring (Puudutuse aeg).

Helgens begivenheter inleds med Dansfestivalen på fredagskvällen. Den är av yngre datum än Sångfestivalen och äger rum för 19:e gången, första gången var 1934. Platsen är Kalevstadion (Kalevi Keskstaadion), som till vardags är hemmaplan för fotbollslaget Kalev Tallinn, med plats för 12 000 åskådare på läktarna. För en kväll var femte år förvandlas innerplanen dock till ett jättelikt dansgolv. Drygt 650 dansgrupper i alla åldrar och i en mångfald av olika folkdräkter framför ett koreograferat program baserat på folkdansens steg och rytmer till gammal och nyskriven estnisk folkloristisk musik. Två timmar av komplicerade turer och skiftande formationer, från slängpolska på fläck till kadriljer, leder slutligen till att alla tusentals medverkande inte bara lyckas få plats på plan samtidigt utan även förmår hålla både takten och sin position bland alla andra som tar ut svängarna. Man kan inte annat än imponeras över koordinationen. Folkdräkternas mönstersymmetri gör dessutom danskompositionerna till en fest för ögat och en fest för den jublande publiken som fyller läktarna till sista plats.

Laulupidu-paraden

Dagen därpå är det dags för den 26:e upplagan av Sångfestivalen, Laulupidu, som inleds med en flera timmar lång färgsprakande, uppsluppen parad – i år dessutom i gassande sol.

Sångarfältet/Lauluväljak

Det tar sin tid för de drygt 43 000 medverkande sångarna, dansarna och folkmusikerna att förflytta sig halvmilen genom hela stan, från Tallinns centrum till Sångarfältet, som sedan 1928 varit hem för denna kolossala mönstring av körer. Själva traditionen föddes dock i Tartu år 1869. Denna jättelika utomhusarenas gröna grässlänt, som går ända fram till scenen, hyser en publik om 70 000 åskådare. Scenen, om det nu är rätt ord, är en kolossal båge, där de många sångarna och de avsevärt färre musikerna står. Sångarfältet, Lauluväljak, som det heter på estniska, utgör en symbol för frihet och självständighet tack vare de många nationella sångfestivalerna, som här hållits sedan början av 1900-talet och höll nationens kultur vid liv under den långa Sovjetockupationen. Sångarfältet var också centrum för den ryktbara Sjungande revolutionen 1988, många nattliga folkmöten för friheten, dvs. för att stödja återupprättandet av Republiken Estland och där förbjudna sånger framfördes, som exempelvis den bannlysta nationalsången. Den 11 september 1988 deltog uppemot 300 000, en fjärdedel av den estniska befolkningen! Efter 45 års sovjetisk ockupation utropades Estlands självständighet i augusti 1991 och månaden därpå erkändes landets suveränitet av Sovjetunionen.

I mål efter den långa paraden intar alla körsångarna sina platser under bågen, vilket inte är gjort i en handvändning, utan kräver skohorn. När alla till slut väl står där vänds blickarna mot tornet vid sidan av scenen, där själva invigningsceremonin äger rum. Självfallet är Estlands president Toomas Hendrik Ilves verkställande. Ty, innan det ska till att börja sjungas måste festivalelden tändas av den fackla, som i bästa olympiska stil förts från Tartu genom hela Estland till Tallinn för att inviga den 26:e Sångfestivalen, Laulupidu. Elden flammar upp, jublet stiger mot skyn medan fanfaren spelas och 45 000 stämband sätts i rörelse i M Lüdigs Koit, Gryningen. Det är nästan som man känner luftdraget! Snart rullar den första väldiga vågen fram, en horisontell folkrörelse som initieras från scenens översta platå tar sig vidare genom körhavet, fortsätter upp genom publikoceanen till dess översta bänkrad långt där bak, för att sedan återvända ned och till allas entusiasm nå utgångspunkten.

Att säga att detta är en mäktig upplevelse är en underdrift. När de drygt 20 000 körsångarna förenas med de 70 000 i publiken i den estniska nationalsången Mu isamma (Mitt fosterland) då ryser även jag, fastän jag varken är est eller förstår estniska. Omgiven av hundratusen människor som sjunger sin frihetshymn med den emfas som bara ett folk som levt i ofrihet kan frammana. Enastående sångglädje i kombination med ett uttryck för nationell stolthet. Den estniska blå-svart-vita flaggan sitter i de flestas händer.

Lördagskonserten som börjar kl. 8 håller på i drygt tre timmar och är en retrospektiv hitparad med de mest älskade sångerna från envar av de 25 Sångfestivalerna som hittills hållits. Undantagen var 100-årsjubiléet 1969, som representerades av två sånger, och festivalen 1950 som i stället mindes med en tyst minut. Det året var det mörkaste kapitlet i Sångfestivalens historia; sovjetiska propagandasånger dominerade repertoaren och sovjetiska gruvarbetar- och armékörer fanns bland de medverkande.

Dagen därpå, på söndagen kl. 2, var det dags för den andra konserten. En maratonsittning på hela sju timmar, härtill i stekande solsken. Öltälten var välbesökta, kan jag rapportera… Repertoaren är här mer varierande än kvällen före; olika blandade körer turades om med blåsorkestrar samt en gigantisk symfoniorkester med en besättning om 25 orkestrar och 763 musiker! Inte alla dirigenter att förglömma, som byts för varje ny sång, och som hyllas som vore de rockstjärnor! Bland dem finns svenskbekantingarna Neeme Järvi och Tõnu Kaljuste. Flera av tonsättarna finns också på plats för att möta sin uppskattande publik, som de framstående körmästarna Veljo Tormis (f. 1930), Erkki-Sven Tüür (f. 1959) och Tõnis Kõrvits (f. 1969). Musik av den störste estniske tonsättaren, Arvo Pärt, saknades dock i programmet. Han är emellertid ingen utpräglat ”folklig” körkomponist, utan fastmer sakral (ortodox). Två i mängden av alla för mig mer eller mindre bekanta kompositörers sånger fick mig att lystra till lite extra: Ester Mägi (g. 1922) och den, i sammanhanget, legendariske chefdirigenten för Sångfestivalen, Gustav Ernesaks (1908-1993).

Till den avslutande delen samlades åter alla röster till en enda jättekörkropp om över 22 000 sångare för att sätta en magnifik punkt för detta extraordinära evenemang och nationella manifestation av samhörighet. En oförglömlig upplevelse!

Sångarna kommer inte enbart från Estland utan här finns även långväga tillresta, från Nordamerika, Australien, Asien samt olika europeiska länder. Inalles 54 utländska (estniska) körer medverkar, bland annat två från Sverige, Stockholms och Göteborgs Estniska blandade körer.

Pia Paljak Särlefalk, till vardags studierektor vid Estniska skolan i Stockholm, deltar med sin kör för tredje gången på Laulupidu, ca 40 sångare i alla röstfack och i åldrarna 16-70. Hon berättade om ansöknings­förfarandet: festivalkommittén skickar ut noter på två estniska sånger som sedan ska spelas in och skickas i retur. Resultatet var nöjaktigt, ty därefter skickades en dirigent till Stockholm för att under en helg öva med de svenska körerna. Inget lämnas således åt slumpen. ”Den häftigaste upplevelsen är att stå tillsammans med 22 000 andra. När hjärtan klappar i samma takt, då känner man, även som en icke-est, av den nationalistiska känslan, själen som bär Sångfestivalen”, säger PPS.

När de sista sångerna har bisseras och klingat av och denna speciella helg av Laulupidu är till ända ska alla dessa hundratusen människor, sångare, dansare, musiker och hela publiken av Tallinnister och besökande till fots ta sig från Sångarfältet genom den för trafik avstängda staden i den ljumma kvällen. Även det en notabel upplevelse av en folkets fest i glädjens tecken.

Folkdräkter, folkdräkter…

Ett naturligt inslag i gatubilden under denna helg av Laulupidu – eller i alla fall ovanligt för någon med svenska ögon – är alla dessa människor som helt obekymrade, för att inte säga stolta, går omkring i sina folkdräkter. Här klär man inte om inför själva framförandena utan det är alldeles självklart att man visar upp sitt ursprung genom hemtraktens typiska klädsel på stan. Ja, inte bara det, utan på gatan och på restauranger brister körerna även ut i spontan sång. Ingen stör sig på detta, tvärtom, bifallet är lika spontant och positivt.

Entréavgifterna för Sång- & Dansfestivalen ligger mellan €10-25.
Nästa Laulupidu äger följaktligen rum om fem år, 2019. Förberedelserna är redan på gång. Save the date!

 

Vill du även höra soundtracket till denna text? Lyssna in LEXsommar i P2!
(Programmet tillgängligt tom. 12 sep.)

 

Mer av Estlandsfirande

 

Sir John Tavener In memoriam

Tonsättaren John Taveners musik har följt mig under de senaste två decennierna. Liksom estländaren Arvo Pärt lämnade Tavener den svåra, för att inte säga, fula musikmodernismen till förmån för en förenklad estetik: stillsam och meditativ men ändå starkt uttrycksfull.

Sir John avled i höstas. Omsider fick jag nu tillfället att göra ett porträtt av honom i LEXsommar i Sveriges Radio P2. Förutom att läsa om honom här kan du där även lyssna till hans musik. Programmet tillgängligt tom. 6 sep.

Hemma i England nådde John Tavener en snudd på rockstjärnestatus, åtminstone för att vara en klassisk kompositör. Flertalet av hans verk var dessutom sakrala och djupt påverkade av den kristna ortodoxin. Sir John nådde dock många utanför den gängse konsertsalen och kyrkan. Hans gripande musik präglas av innerlig stillhet, renhet och strålglans. Den fångar lyssnare med sin gåtfulla dragningskraft och skänker tröst i tider av oro.

Det krävdes två händelser under tidigt 70-tal för att övertyga Tavener om vikten av harmonisk enkelhet: fiaskot med en musikaliskt komplicerad opera på Covent Garden samt, efter flera års sökande, hans övergång från den presbyterianska kyrkan, i vilken han arbetat som organist, till den grekisk/rysk-ortodoxa tron 1997. Tavener berördes av den ortodoxa liturgin, dess ritualer och mystik. Hans musik liknar stundom de heliga ortodoxa ikonbilder som han omgav sig med i både sitt grekiska och engelska hem.

The Protecting Veil (1987) blev John Taveners genombrottsverk och toppade de klassiska topplistorna i början av 1990-talet. Tavener baserade det på bysantinsk kyrkosång. Med toner försökte han bygga en ikon på ett motsvarande sätt som ett träsnitt. Han hade inte skrivit något annat än vokalmusik i flera år när cellisten Steven Isserlis bad honom om ett stycke. Tavener förvandlade cellon till den kniv som skulpterade fram hela verket. Genom hela stycket svävar solocellon i en ömsint, kontinuerlig ”sång” som representerar Guds Moders röst. Stråkorkestern, som stöder cellon, agerar som ett eko och representerar den ortodox kyrkas mäktiga efterklang.

John Tavener led av Marfans syndrom, en ärftlig hjärtsjukdom, inte ovanlig för personer med en exceptionell långsmal kroppsbyggnad och smala lemmar. Han var 193 cm lång. Hans liv präglades av skör hälsa; vid ett par tillfällen var han nära döden, inte minst när han genomgick en omfattande hjärtoperation 1991. Tanken på egen dödlighet var alltid närvarande. Operationen hade effekten att han ökade på takten för sitt komponerande, medan tid ännu fanns. Hans musik reflekterade både dödens närhet och lidandet. Detta var enligt honom själv avgörande för dess skönhet och ärlighet: ”Lidandet är en del av existensen och kan bli en del av Guds plan om du tillåter dig att låta lidandet bära frukt. (…) Ständig smärta gör mig medveten om, och så oändligt tacksam för, varje stund som jag får finnas här på jorden.” Musiken var för Tavener ett sätt att kommunicera med Gud.

Han var övertygad om att vackra och storslagna toner ”dikterades” för honom; plötsligt fanns ett nytt verk i hans huvud och väntade bara på att bli nerskrivet. Det var som en sista hälsning från en älskad person och som en gåva från Gud.

Döden hade ofta försett honom med incitamentet att komponera. Det kunde gälla personliga förluster som i Song for Athene, eller kollektiva tragedier som folks lidande på Balkan under de jugoslaviska krigen.

John Tavener hade sina favoritmusiker som han gärna skrev musik för, exempelvis den nämnde cellisten Steven Isserlis och den unga skotska violinissan Nicola Benedetti. Den indiskfödda, brittiska sopranen Patrizia Rosarios röst har närmast blivit synonym med Taveners musik. Betagen av isländskan Björks oskolade, unika röst tonsatte han för henne den magnifika sången Hjärtats bön (2004).

John Tavener har gjort en omfattande musikalisk resa från komplex modernism till avskalad enkelhet som berör med sin märkliga kraft. Även om hans musik mot slutet av hans liv influerades av österländska religioner, islamsk mystik och indisk kultur så övergav han aldrig sin ortodox kristna tro. Han var en av vår tids största musiker. Han förmådde komponera musik av sällsynt skönhet, även om han emellanåt, måste sägas, hade en benägenhet att upprepa sig. Ibland trollbindande, emellanåt bara tröttsamt.

John Kenneth Tavener, Sir John – han adlades 2000 för sina tjänster i musiken – dog i sitt hem i Child Okeford, Dorset, 12 nov 2013. Han blev 69 år gammal. Jordfästningen ägde rum i Anglican Cathedral in Winchester. Hans kollega, John Rutter, uttryckte att Tavener hade den mycket ovanliga gåvan att kunna leda sin publik in i djup tystnad.