månadsarkiv: februari 2014
Namnet är Man, Man Ray – Vernissagemiddagen
Direkt efter vernissagen för Man Ray – New York-Paris-Hollywood på Millesgården hade jag förmånen av att vara inbjuden på cocktail där ett par Velvet Jack Chambord (whiskey, hallonlikör, sour mix) berusade.
På det följde en middag (tillagad av Millesgården Lanthandel) i Carl Milles vackra Stora ateljé:
Cocktail på vildfångad fisk och kungskrabba med ekologisk frukt samt avocado
Smörstekt ryggbiff med sakebrässerad shiitake och jordärtskockspuré
Cheesecake med hjortrongelé och rårörda bär samt krispigt pistaschflarn
Viner:
Menard Colombard Sauvignon 2010
Duvernay Côtes-du-Rhône Villages Romain 2009
Muscat de Beaumes-de-Venice 2009
Namnet är Man, Man Ray
Målare, filmare, tecknare, fotograf, skulptör, grafiker, formgivare… Dadaist, surrealist… Man kan applicera en mängd etiketter på konstnären Man Ray som ledigt och lekfullt rörde sig mellan många av modernismens konstnärsriktningar, symboler och idéer. Teknik eller medium spelade mindre roll utan var bara ett medel för att uppnå det eftersträvade uttrycket. Med alkemistens uppfinningsrikedom och gränslösa experimentlusta skapade han – tillsammans med nära vännen och samarbetspartnern Marcel Duchamp – förutsättningar för ett helt nytt sätt att både göra och se på konst. Samtidigt byggde han med stor framgång sin konstnärsidentitet. Han ansåg att en god idé borde åskådliggöras i hur många varianter som helst, bara den var tillräckligt bra. Därav mångfalden av original, kopior och duplicerade verk sida vid sida – alla signerade varumärket Man Ray.
Även om Man Ray inledde sitt konstnärskap som målare är han mest känd för sina svartvita fotografier och filmer. Han skapade formsäkra porträtt, bland annat på sina kvinnor, särskilt musan Lee Miller. Berömda är också Man Rays experiment där han som pionjär laborerade med ljus, filter, solarisering och fotogram (Rayographs), alltså bilder exponerade utan kamera.
I helgen slog Millesgården upp portarna för sin stora vårutställning: Man Ray – New York-Paris-Hollywood. En snyggt presenterad och varierad utställning med ett 90-tal inlånade objekt, som väl speglar bredden av denne mångsidige och mytomspunne konstnärs tankar och produktion; såväl några av hans mest berömda, men även mindre bekanta verk. Se!
Man Ray – New York-Paris-Hollywood på Millesgården, Lidingö t.o.m. 8 juni. Utställningen är producerad av Mjellby Konstmuseum i samarbete med danska Øregaard Museum.
Vernissagemiddagen som följde…
Receptbelagd vinbox
Tänk dig ett bag-in-box-vin. Lägg till två omslagsflikar med recept på ett par lättlagade rätter som passar till vinet i lådan och voilà: du har en Bag in Cook Book! Så kallas nämligen denna alldeles nya variant av boxvinsförpackning som började säljas på Systembolaget vid årsskiftet. Startskottet för det som är tänkt att bli en serie ”vinösa kokböcker” – olika druvor presenterade tillsammans med till vinet anpassade recept av framstående kockar.
Först ut är en italiensk Zinfandel (85% zin, 15 % negroamaro) jämte recept på en kyckling- resp. (vegetarisk) pastarätt, signerade Fredrik Eriksson, krögare på Långbro Värdshus. Hans restaurang var även platsen för lanseringen medels provsmakning av såväl vinet som den tänkta maten till.
God vinlunch: Kyckling Rosmarino och Parmesanpasta. Viltterrine och oliver till förrätt samt tryffel till kaffet.
Hur smakar då vinet, vilket ju ändå är den avgörande frågan? Druvan är vald med omsorg; Zinfandeln är ju inte för inte ett bästsäljande ”rock’n’roll-vin”. Ungt och smakrikt kryddigt med mycket bär och frukt, bra syra och litet fat, 14% vol. Förvisso också ett nytt och fiffigt koncept att profilera sig bland alla de andra närmare 250 vinboxarna med ett (förpacknings)mervärde i form av speciellt framtagna matrecept av kockkändisar. De inalles 12 000 producerade lådorna av Bag in Cook Book kommer gissningsvis bland annat att gå hem som gå-bort-present och Fredrik Erikssons recept lär nog lagas till i månget kök.
Bag in Cook Book Zinfandel, 3 L, 249 kr.
Det nya svarta
Att lakritstrenden är starkare än någonsin vittnar inte minst Lakritsfestivalen om. Detta succéevenemang lockar allt fler svartsugna från år till år och om en dryg månad är det dags för den sjätte upplagan. Ett annat tecken på lakritsens folkliga gunst är det växande utbudet i butikernas godishyllor, från Kick (ex-Käck) till Djungelvrål. Denna vecka sväller sortimentet ytterligare i samband med lanseringen av en nyhet: Viva Lakrits Calabria. En nyhet som egentligen är tre sorter: Sötlakrits, Havssalt respektive Chili. En trio mjuka premiumprodukter där lakritsens rot har hämtats från Kalabrien i Italiens tå, där den bästa lakritsen anses komma från och där den även har skyddad ursprungsmärkning. Lakritsen härifrån utmärker sig för att vara sötare än den som växer (vilt) i Främre Orienten. Av ett kilo rötter utvinns 22 g rålakrits.
Med lakritsvurmen och alltfler produkter till att antingen äta som godis eller att använda som smaksättare i mat följer även frågan om vad att dricka till. Inför lanseringen av sina nya påsar Viva Lakrits Calabria ”vuxenlakrits” bjöd tillverkaren Malaco (Malmö Lakrits Compani) till en liten provsmakning på Pontus i kombination med vin. Sommeliern David Wenell hade valt ut tre viner: till Sötlakritsen en fyllig amerikanare [Syrah (53%), Mourvèdre (39%), Grenache (8%)], till Havssalten en lättare Pinot Noir från Chile och till den Chilikryddade, en fruktig och riktigt bra, tysk Riesling.
Att förhöja lakritsens smak utan att samtidigt ha ihjäl vinet är det eftersträvansvärda. Det visade sig att mina smaklökar inte var vidare överens med Davids förvalda kombinationer. De bägge rödvinernas matchning var mindre lyckade, däremot visade sig Rieslingens friska syra vara en fullträff. Den framhävde de (rätt så subtilt kryddade) olika lakritsbitarnas respektive karaktärer; pepprigheten i Chilin samt, allra bäst, tillsammans med Havssalt, som verkligen lyfte med vinet. Rekommenderas! Sötlakritsen samspelade tyvärr inte med något av vinerna till hands. Kanske en Nebiolo eller en Tempranillo/Rioja är en bättre kombo? Får väl ha med mig lakritspåsar på kommande vinprovningar!
Viva Lakrits Calabria
Supermarket
Nordens största konstmässa sägs den vara, Supermarket Art Fair, som för nionde året i rad nu intar två av våningsplanen i Kulturhuset Stadsteatern (som allaktivitetshuset numera heter). Ett 80-tal utställare från 30 länder finns representerade, flertalet oberoende, mindre konstnärsdrivna gallerier. Ovanligt och glädjande nog var de flesta av dem denna gång presentabla redan vid pressvisningen!
Temat för året är Difference(s) fast någon skillnad från tidigare år har jag svårt att se. Det är precis som vanligt på Supermarket – spretigt värre! En gränslös mångfald och mix av yttringar, där högt blandas med lågt, kommersiellt gångbart med osäljbart och det politiska med det rent estetiska. En ingalunda tråkig promenad genom allt som kan rymmas under begreppet samtidskonst; från Lhasa, Tbilisi, Kairo till Rio, och där allt är tillåtet, somt är riktigt bra och annat bara obegripligt.
I år slipper Supermarket också konkurrens av den nordiska ”finkonstmässan”, Market, som brukar pågå samtidigt, men som i år äger rum i början av april (på Liljevalchs).
Namnet till trots är Supermarket inget snabbköp för konst även om det mesta som står på golvet och hänger på väggarna faktiskt är till salu.
Konsten på bilderna (från pressvisningen)
1/ Montrar från S.Y.L.A.NTENHEIM, Bonn (D) / Museolaboratorio, Pescara (I) / Galleri Verkligheten, Umeå / 1646 Haag (NL)
2/ Skinnskulpturer av Johanna Havimäki (Galleria Sculptor, FI) / Väggcollage av Anna Ulff (Galleri VISU, FI) / Videskulpturer av Jaakko Pernu (Oulu, FI)
3/ Mona Malmström ”Orbits” (labyrintspelet) (Gocart Gallery) / Målning av Tarja Szaraniec (Plan B, NL)
4/ Målningar av Hanaa El Degahm (Artellawa Art Space, EGY)
5/ ”Bi-installation” av Harp Art Lab / ”Mattkrage” av Kati Joki (Galleria Huuto, FI) / Molotovbyggsats av Karin Jonsson (Nationalgalleriet) / en spegling
Supermarket Art Fair, Kulturhuset 14-16 februari
Antikmässan
Att vi lever i ett prylsamhälle råder det föga tvekan om. Det är emellertid inte bara den senaste mobil- och hemelektroniken som väcker habegär utan även vanliga, mer traditionella vardagsföremål vill vi också omge oss med. Om det vittnar det lämmeltåg av både samlare och allmänt prylsugna som i dagarna tar sig ut till Älvsjö och Stockholmsmässan där Antikmässan ännu en gång har inrättat sig. De 250 utställarna står beredda, montrarna är fyllda från golv till tak och allting är till salu!
Antikmässan är förresten långt ifrån ett täckande begrepp för allt som här finns att begapa och shoppa loss på. Vid sidan av de riktiga antikviteterna – som är i minoritet – finns här en växande samling ting av yngre årgångar, vintage och retro. Men även nytillverkat! Konst finns också, såväl äldre som samtida, liksom konsthantverk, textilier samt bruksföremål av allehanda slag. Kuriosa, prydnadsföremål, pryttlar, krimskrams… Om man (mot förmodan) förmår ta sig i genom den stora mässhallens alla montrar hittar envar säkert något av intresse att smycka sitt hem med. Det här är en sakletares mässa, för att inte säga Mäcka! En jätteloppis, helt enkelt. Fast hoppet om att fynda bör man nog tygla, prisnivån är överlag hög – det kostar ju också att ställa ut här… Eller som en pris- och sakkunnig kollega noterade: ”Det som går för tusen kronor på Bukowski Market kostar fem här!”
Om man efter allt handlande ändå skulle ha pengar över kan man likafullt lämna Antikmässan renrakad! Det stiliga stillebenet fick dock varken ätas eller köpas.
Tuggsvärta
Ostfestivalen
Grevé, Herrgård, Präst, Svecia… Grynpipiga, rundpipiga, täta… Vitmögel, blåmögel, get, får, ko, kitt, färsk… Ostar finns i alla möjliga varianter, från de hårda till desserttyperna. I helgen samlades de alla på Nordiska Museet där det för första gången bjöds till Ostfestivalen. Ett initiativ (av SIK – Institutet för livsmedel och bioteknik) för att uppmärksamma den goda svenska osten.
Sverige är ett ostätande land, 19 kilo per person och år, vilket ger oss en tionde plats i världen. Av dessa 19 kg är 13 hårdost. Allra mest konsumerar vi av den billiga och, enligt mitt förmenande, menlösa hushållsosten, medan Präst respektive Herrgård kommer därnäst. Ett växande intresse för dessert- och färskostar har fått till följd att samtidigt som vi äter mer ost än någonsin går den svenska produktionen ned. I stället importerar vi alltmer.
Bäst i världen på att äta ost är man i Grekland, 31 kilo per person och år – tänk fetaost och grekisk sallad. Fransmännen är tvåa med dryga 24 kilo ost, framförallt av dessertostar som Camembert, Brie och chèvre. Tyskarna, som liksom vi, är frukostmacka-med-hårdost-traditionalister, konsumerar 22 kilo. Japanen har andra vanor och nöjer sig med ynka 2.
Bland Ostfestivalens inalles 30 ystande utställare, från Skåne till Västerbotten, samsades de stora som LRF Mjölk, Skånemejerier, Norrmejerier och Coop med de små gårdsmejeriernas småskaliga produktion. Förutom det primära, smakprovandet jämte försäljning, kunde besökarna ta del av såväl föredrag om ostkultur som provningar av diverse ost-/dryckeskombinationer.
Efter ett par timmar med munnen och magen mättad av ost får några utvalda och smakrika även följa med mig hem i påse. Allerums nya, långlagrade Herrgård, 18 mån. Kvibilles Cheddar, som även den nu finns 18-månaderslagrad. En ny bekantskap var Svedjan Gårdsost, en opastöriserad hantverksost lagrad i 14 månader, från Skellefteå. Favoritmöglet för dagen kommer från Västmanland, är en fårmjölksost av Roqueforttyp och heter Bredsjö Blå. Jo, och så suveräna Västerbotten förstås, alltid!
Ett gott initiativ med Ostfestivalen, även om premiären knappast fick någon smakstart; fredagen var det glest mellan de ostsugna besökarna eller, för den delen, matmedia. Invigningen av Sotji-OS och Årets Kock lockade mer. Nu när Nordiska Museet förlorat både kassakon Chokladfestivalen och Korvfestivalen till större utrymmen (Stockholmsmässan respektive Globens Annex) växer Ostfestivalen förhoppningsvis till nästa gång. Med bättre marknadsföring hittar den kanske även en större publik.
