Nyponrosorna och syrenerna rivaliserar med sina parfymer när Galleri Andersson/Sandström bjuder in till mingel på Rosendals Trädgård på Djurgården. Sommaren står i sin fagraste blom och från den heta vedugnen sprids än mer goda aromer.
Köksträdgårdsmästaren Niklas Karlsson bjöd på en vackert blomgarnerad tarte flambée: en flatbread på surdeg på lantvete, crème fraîche, getost från Sörbro, bakade färska lökar som mixats med lökblasten och olja. Askan från blasten strösslades över tillsammans med blommor av gräslök, luddvicker och ängssyra.
Allt det gröna kommer från Rosendals Trädgård, ekologiskt odlat förstås.
I glasen, en knastertorr crémant från Limoux: Domaine Les Hautes Terres(chenin blanc/chardonnay/mauzac).
Skulpturen Red Figure av Tony Cragg
I ett av de gröna rummen i Rosendals Trädgård, omgiven av höga avenbokshäckar, kan man beskåda skulpturen Red Figure av den nyadlade engelske konstnären Sir Tony Cragg – ett av hans fem grandiosa verk som under sommaren finns utställda på Djurgården. Väl värda sin promenad runt Djurgårdsbrunnsviken.
Ännu en av Sir Tonys utställda skulpturer på Djurgården glänser i nästa inlägg!
I Stockholm råder schlageryra… Tillresta fans från 42 länder jämte inhemska besökande samt intet ont anande vanliga turister samlas i Kungsträdgården, som har förvandlats till Eurovision Village. Här på den officiella festivalplatsen för Eurovision Song Contest har ett 81 meter hög utsiktstorn rests (att åka upp kostar en hundring) och både semifinalerna och lördagsfinalen visas på storbildskärm.
En påkostad och iögonenfallande tvåvåningsbyggnad, EuroClub, har byggts nedanför slottet på Skeppsbron – det officiella feststället för tillresta delegationer, press och 3 000 ackrediterade fans. På stan ses såväl SL-bussarna som taxibilar flagga med tävlingslogotypen, Come Together och vid övergångsställen spelas de tidigare blågula vinnarna Euphoria & Heroes. De regnbågsfärgade brevlådorna har dock ingenting med Eurovision Song Contest att göra utan är en (vältajmad!) reklamkampanj för ett nytt Pride-frimärke. Storsatsande Stockholms stad bjöd även in till invigningsfest i Blå hallen, som en del av de 100 miljoner skattemedel man investerar/förslösar i denna megafest. Att SVT mjölkar ut varje sändningsdroppe ur detta – sponsrade – spektakel, med (kvälls)tidningarna i släptåg är knappast överraskande.
Även jag, som förvisso inte tillhör de mellofrälstas entusiastiskas skara har fått en släng av hysterin kring detta musikaliskt innehållslösa men ack så upptrissade evenemang, inte minst här i Sverige. Något otippat har även en del av de, i liknande nöjessammanhang, vanligtvis rätt återhållsamma ambassadörerna tagit tillfället att främja/sola sig i glansen av sin nations respektive tävlingsrepresentanter.
I söndags var jag bjuden till den polske ambassadören Wiesław Tarkas residens där Michał Szpak visade upp sig och sin Michael Jackson-liknande look. Sjöng gjorde han dock inte, men lät sig gärna fotograferas med de inbjudna gästerna.
Igår var jag inviterad hem till det schweiziska ambassadörsparet Christian & Barbara Schoenenberger i Djursholm, där landets ESC-representant, den blåhåriga Rykka jämte ett entourage om dussinet personer (musiker, körsångare, frisör, sminkör, stylist, fotograf, management och pojkvän) deltog. Det bjöds på terrassmingel och middag.
Och så sjöng Rykka ett par låtar till allas glädje!
När skymningen hade lagt sig över Stora Värtan liftade jag tillbaka mot stan med den schweiziska delegationens buss till ett packat EuroClub, där Israel bjöd på ett hejdundrande party, med sin artist Hovi Star i spetsen för ett gäng Eurovision Song Contest-tävlande. Douze points!
Första gången jag hörde henne var vid en musikalisk soaré i residenset hos den dåvarande och kulturengagerade norske ambassadören Odd Fosseidbråten, i maj 2008. Hon satte sig vid flygeln och sjöng så känsligt att vi lyckligt inbjudna blev alldeles andlösa…
Även om SusanneSundfør var ett helt obekant namn i vårt land var hon redan då hur stor som helst på andra sidan kölen. På blott ett par år och lika få album hade denna jente från Haugesund slagit igenom, såväl publikt som hyllad av kritiken. Hennes singel Walls toppade alla norska radio- och iTunes-listor. Hela Norge både pratade om och lyssnade till denna då nyss fyllda 22-åriga singer/songwriter. Ännu ett kvitto på sin talang och popularitet fick Sundfør när hon förärades Spellemannprisen, dvs. den norska Grammis-motsvarigheten, för det självbetitlade debutalbumet. En skiva med vackert vemodiga sånger till klassiskt klingande pianospel eller gitarr – hon hanterar båda instrumenten.
Andra gången jag hörde henne live var fyra år senare i samband med turnén som följde på albumet The Silicone Veil. Lokalen denna gång var publik, Södra Teaterns Kägelbana. Nu var hon en etablerad artist med internationellt skivkontrakt. Melodierna fanns kvar, men det akustiska singer/songwriter:iet hade ersatts av en muskulösare, elektronikafierad stil. Ljudbilden var avsevärt större och tyngre, ljusshowen påkostad.
De senaste åren har jag i ärlighetens namn inte haft riktig koll på henne, exempelvis har jag inte hunnit lyssna in Susanne Sundførs senaste album, det kritikerrosade Ten Love Songs, som kom ifjol. Hursomhelst, igår gav hon en ny konsert i Stockholm igen, på Cirkus. Och jag var där!
Publiken var full av den entusiasm som jag dessvärre saknade. Ömsom syntigt bombastigt, ömsom maskinhårda grooves. Samt, med i sammanhanget, något udda akustiska balladinslag. Susanne Sundførs stora, om än inte helt tonsäkra stämma, var det som bar konserten – en blott 70 minuter kort dito.
Han komponerar kammarmusik och symfonier, men framför allt består italienaren Nicola Piovanis verksförteckning av filmmusik. Mängder av filmmusik! Han har bidragit med musiken till uppåt 150 filmer och samarbetena inkluderar bland andra landsmännen Federico Fellini, Giuseppe Tornatore, Nanni Moretti och bröderna Taviani jämte ett antal utländska regissörer. 1999 belönades Piovani med en Oscar för bästa originalmusik i Roberto Benignis tragikomiska film La vita è bella, sv. Livet är underbart.
Nicola Piovani hyllas under årets Italienska Filmfestivals vars 18:e upplaga inleds idag på biografen Sture. Med anledning av detta gav Piovani och hans fyra medmusiker en exklusiv konsert i Konserthusets Grünewaldsalen igår. Vid denna Concerto in quintetto framfördes ett knippe sammanvävda, melodiska stycken ur Piovanis digra opus av film- och scenmusik, arrangerade för kvintett.
… högst uppifrån Södra Teaterns festvåningsterrass är inte dum…
Och vänder man i stället blicken – och öronen – bakåt kan man just denna kväll (tjuv)lyssna på Weeping Willows årliga konsert på Mosebackes terrass nedanför.
Synthpop och new wave, element av electroclash som utvecklades mer åt shoegazing och dream pop… Ja, se där en initierad term-droping-beskrivning av Liverpoolkvartetten Ladytrons musikstil(ar). Gruppen har med sina fem album och en handfull hits under ett drygt decennium nått internationell framgång. Helen Marnie heter den karakteristiska rösten i Ladytron och hon är även soloartist. Igår inledde hon sin turné på en snudd på ett fullsatt Debaser Strand, till vilken jag var inbjuden!
Jag som knappast kan räkna mig till Ladytrons största fans fann konserten rätt enahanda för att inte säga tråkig. Stelt, inte mycket till show – förutom snyggt ljus. Dessutom lät alla låtar – i mina öron – mer eller mindre likadana. Mycket synt och Marnies röst. Flertalet i publiken var emellertid mycket nöjdare och mer entusiastiska än jag… vilket ju om inte annat höjde stämningen!
Efter den jobbiga timmen med den konstruerade spektralmusiken kändes behovet av att rensa öronen med musikalisk musik akut. Dessbättre fanns räddningen i närheten, på Stallet, den lilla scenen för folk- och världsmusik på Musikaliskas gård, som denna kväll var fullsatt till sista plats. Anledningen stod redan på scenen när jag trängde mig in: den polska ensemblen Vołosi, en stråkkvintett med sina musikaliska rötter i Tatrabergen/Karpaterna. Fem musikanter som spelar sin generöst smittande folklore för allt vad tygen håller. Ösig energi och improviserad virtuositet parad med en suverän spelglädje = hur bra som helst! Wspaniale! (googla det!)
Fast hur tänkte arrangören när man täckte hela lokalen med stolar utan att lämna något utrymme längst framme vid scen för den betvingande spontandans som Vołosi helt visst bjuder upp till?
Det hela inleds med en tom scen endast belyst i naket arbetsljus. De sex musikerna sätter igång att stämma sina instrument. Länge. Nej, de stämmer inte utan spelar… musik? Ja, musik är väl att ta i, ty här finns varken melodier, harmonier eller markerade rytmer – det som flertalet av oss med öron kallar musik. Denna avart benämns visst som spektralmusik, en svårintagen komplexitet av övertoner och noise, ett teoretiskt anlagt påfund från början av 80-talet. En av dess upphovsmän var den franske komponisten Gérard Grisey. Det är också han som har skrivit Vortex Temporum (1996) stycket för piano, stråkar, klarinett och flöjt som utgör soundtracket till koreografen Anna Teresa De Keersmaekers dansföreställning som vi i publiken i Dansens Hus just ska till att se. Och även dessvärre lyssna till.
När den belgiska ensemblen Ictus inledningsvis spelat färdigt kommer de sju dansarna i kompaniet Rosas in på samma avskalade scen för att framföra en koreografi helt utan musik. Varje dansare representerar varsitt av de instrument som just gått av scenen. Var och en gör sin koreografiska interpretation av den nyss framförda ”musiken”.
I föreställningens andra hälft möts musikerna och dansarna på scen. Dansandet utförs således då till ”musiken”. Det är mycket springandes runt i cirklar och klungrörelser i spiraler; Vortex betyder spiraler, medan Temporum betyder tider. Runt och runt, som ett urverk. Och lika intressant. Roligast är det när en av dansarna ger gestalt åt pianistens musik. Annars var det inte så muntert, utan bara tålamodsprövande abstrakt. Slutet hade dock en viss atmosfärisk laddning med det avtagande ljuset fokuserat på dirigentens handrörelser.
För mig är musiken själva fundamentet ur vilken dansen tar sitt avstamp och med god musik ökar även förnimmelsen och njutningen av dansen i ögats och örats symbios. Och motsatt: att behöva utsättas av en hel timme av provocerande plågsam fulmusik gör det svårt att tillgodogöra sig De Keersmaekers tanke, koreografi och estetik. Bara tröttsamt och tråkigt. En besvikelse.
Det var länge sedan jag var på Fasching, men i går blev det ändå en visit. Den i Jaffa uppvuxna, i NY-boende israeliske trumpetaren Itamar Borochov och hans kvartett framförde sin rytmiskt drivna, rätt modala, men ändå melodiska jazz med Mellanösterninfluenser inför ett glest besatt auditorium.
I Itamar Borochov Quartet ingår brodern Avri Borochov (kb och oud), Yonatan Avishai (p) och Jay Sawyer (tr).