Etikettarkiv: samtidskonst

Skogstokig konst

Inget att hymla om – jag är helt såld på Andreas Erikssons konst, i synnerhet hans måleri. Stora, för att inte säga, monumentala naturscenerier framkallade med breda penseldrag, i en murrigt dov grön/brun/grå färgskala. Med inslag av litet lättsinnigare gult. Träd, jord, mossa och sten. En kolossal stubbe eller är det kanske en klippa som skrapats fram ur färgklustret? Atmosfäriska landskap svävande mellan figuration och abstraktion. Ingalunda någon pastoral idyll utan fastmer kargare, fulare. Inåtvända. Nej, det finns inget insmickrande över dessa motiv, likafullt är de oemotståndligt tilldragande.

”Naturen är. Det finns inget romantiskt över det”, som Andreas Eriksson själv fastslog vid pressvisningen. Mitt i naturen är också hans ateljé placerad, på en åker på Kinnekulle i Västergötland, omgiven av motiven i hans konst. Konst som för närvarande fyller hela Bonniers Konsthall. Utställningen bär namnet Runt omkring och är konstnärens första omfattande retrospektiv.

Här finns förutom de stora naturmålningarna även vackra vita verk i damastväv och gipsreliefer. Samt svarta bronsavgjutningar av fåglar som dött när de flugit in i konstnärsateljéns fönsterglas.

Att jag ivrigt rekommenderar ett besök i Andreas Erikssons spännande bildvärld framgår väl inte minst av mina bilder (av hans). Utställningen är en storslagen exposé över hans drivna konstnärskap. (Synd bara att målningarna är så dyra, om man skulle vilja ha en egen på väggen där hemma…)

 

Andreas Eriksson – Runt omkring, på Bonniers Konsthall t.o.m. 23 mars.

Konsthallens Café har för övrigt både bra kaffe och goda smörgåsar på påplatsbakad focaccia.

Mellandagskonst III: Cindy Sherman

Från två av Sveriges främsta konstnärer, Harald Lyth och Lena Cronqvist, till ett av världens största namn i samtidskonsten, amerikanskan Cindy Sherman. Under drygt tre decennier har hon i sina dubbla roller som såväl fotograf som modell skapat bilder av sig själv; inte porträtt i traditionell mening utan ett pågående projekt om vem man är, vem man vill vara och vem man förväntas att vara, inte minst som kvinna. En slags selfie-pionjär, för att använda sig av ett aktuellt begrepp och nyord (i svenskan)!

I en omfattande utställning presenteras över 100 av Cindy Shermans fotografier på Moderna Museet. Untitled Film Stills, från 80-talets början: svartvita bilder på kvinnor som hämtade ur typiska Hollywood-filmer och som blev Shermans karriärs genombrott. Centerfolds, där hon lånar av herrtidningarnas voyeuristiska estetik: stora närbilder av poserande kvinnor, som trots att de är påklädda provocerar. De överdrivet tillgjorda och förfulade modebilderna från 80-talets mitt, där hon leker med skönhetsidealen, lockar till skratt, medan serien av omsorgsfullt iscensatta historiska porträtt parafraserar roande olika epoker av det klassiska måleriet. Hennes Sex Pictures är föga upphetsande, utan tvärtom, kallt skrämmande omänskliga. Surrealistiska mardrömsbilder av dockor, masker, proteser, uppfläkta anatomiska modeller av lösbröst och genitalier och homoporr. Än mer äckel blir man varse när utställningens till omfånget största verk, ett frestande vackert färgstilleben föreställande mat, visar sig vara just det – mat stadd i förruttnelse!

Untitled Horrors har Moderna Museet valt att kalla denna förträffliga och givande retrospektiv över denna inflytelserika och omskrivna fotokonstnär. En titel som rätt bra beskriver Cindy Shermans bilder, där det osmickrande, groteska och skavande, tillskruvade klichéer återkommande går igen. Hon ger inga ledtrådar i form av titlar, utan allt ligger i betraktarens öga. Svaren är aldrig enkla, fotografierna är mångbottnade och skapar en viss osäkerhet hos betraktaren. Cindy Sherman har själv sagt att ett av hennes mål är att skapa konst som vem som helst kan se på ”utan att läsa på”. Oavsett vad man tycker, tråkigt har man inte på denna utställning.

Cindy Sherman – Untitled Horrors på Moderna Museet t.o.m. 19 jan.

Mellandagskonst II: Lena Cronqvist

Lena Cronqvist, som fyller 75 på nyårsafton, har tagit Liljevalchs stora salar på Djurgården i besittning. Hennes skruvade, för att inte säga bisarra, barndomsvärld befolkar hela konsthallen; flickor som badar med pappa, flickor som tvättar katter, flickor som dissekerar sina föräldradockor, flickor i glasbubblor, grimaserande flickor… samt döda måsar, änglar och självporträtt. En mängd färgstarkt expressiva målningar och fina skulpturer i brons. Ja, man vet just inte vad man ska tro eller tänka, associationer får man i alla fall i överflöd! Ett förvrängt perspektiv där det otäcka i barndomens oskuld ersätts av barnens hämnd och där de vuxna blir små leksaker i barnens kalla värld. Fast mest fascinerande är nog ändå att denna ofärdskonst har kommit att bli så folkkär!

Lena Cronqvist på Liljevalchs Konsthall t.o.m. 6 jan.

Mellandagskonst I: Harald Lyth

Julen är överstånden, nyåret väntar, mellandagar råder. Dagar då klappar ska bytas/säljas, reor begås/fyndas och julbordets rester ska stekas upp. Ledigheten består (för många av oss) och fylls med fikande, sällskapsspelande, julklappsböcker och biografbesök. En tid som med fördel även kan tillbringas i konstens värld. Det finns ett flertal sevärda utställningar  som hänger de sista veckorna, så tillfället är nu eller aldrig!

På Sven-Harrys invid Vasaparken regerar Harald Lyth, som vid 76 års ålder obestridligt är en av landets mest tongivande och omtyckta konstnärer. Denna gång visar han bilder från 2000-talet och de bär hans typiska signum: över lasyrkomponerade ytor har han spritt abstrakta tecken, linjer och penseldrag, kanske som ett förborgat chiffer. Abstrakta landskap eller rumsligheter som medvetet använder sig av spelet mellan en yta som ger illusionen av rum och ett rum som drar ihop sig och flyter upp mot ytan. Målningar med mycket sug i sig; vackert för ögat, kontemplativt för själen.

Harald Lyth på Sven-Harrys konstmuseum t.o.m. 5 jan.