Kategoriarkiv: Museum/Konsthall

Vårsalongen 2014

Medan våren nu är på gång på riktigt har det tidigaste av återkommande vårtecken snart spelat ut sin roll för denna gång: Vårsalongen på Liljevalchs. Och det är precis som alltid; en yvig och brokig samling av uttryck och tekniker, såväl av etablerade som mer anonyma konstnärliga utövare, sida vid sida. Något av alla för alla. Textil och grafik, readymades och foto, måleri och blandteknik, politiska pamfletter och design, lakrits och kaffe…

Ulla-Stina Wikander/David Rinman/Anna-Karin Berglund
Malin Persson
Funny Livdotter / Alexander Korolkov

Av de inalles 8805 ansökningarna har juryn valt ut 288 objekt av 152 konstnärer till årets Vårsalongen. Samtliga verk är till salu, från 1 kr (video 1,57 min) till 280 000 (en gigantisk, gul textilskulptur).

Fatima Abelli Bifeldt

Urvalet ovan:
1/ Stora salen inklusive formgivarna Färg & Blanches jättegosedjur Queen of Succession / Thomas Karlssons finurligt vikta Burkfåglar / Lena Sjöbergs Kungligheter och undersåtar, tuschtecknade papperspåsar
2/ Ulla-Stina Wikanders textilinstallation Min före detta syhörna / David Rinmans vinylkorv Cutting Records / Anna-Karin Berglunds kaviarhäst Conversation Piece
3/ Malin Perssons stilfulla Söderakvarelltriptyk
4/ Lakritstopp! Del av Funny Livdotters installation av flätade kolaremmar, Kontroll & impuls. Även – något retuscherad! – inläggets toppbild / Alexander Korolkovs ryska björnkyss What is Love (bläckpenna, akvarell)
5/ Fatima Abelli Bifeldts stora väv av bortkastade mjukisdjur, Regrets collect like old friends

Vårsalongen på Liljevalchs Konsthall t.o.m. 23 mars.

Förledande vackert

Strypsnaror, slaktade djur, pipkragar av tamponger och kondomer, likmaskar och (fridlysta?) fjärilar… Nathalia Edenmonts kompromisslösa konstnärskap lämnar en knappast oberörd. Minutiöst uppbyggda kompositioner i en bildvärld mättad med djup symbolik kring motiv som ensamhet, sexualitet, barnlöshet och religion, det sköna och det skrämmande. Svenskt behärskat lagom är det inte. Stilen närmar sig i stället barockmåleriets estetiska överdåd. Fastän (Ukrainskfödda) Edenmont har bytt penseln mot storformatskamera.

Only me heter utställningen på Sven-Harrys Konstmuseum där Edenmonts till perfektion arrangerade fotografier presenteras i storformat. Till hjälp att gestalta sina visioner till den färdiga bilden, utstuderade självporträtt och stilleben, har hon en anonym skara assisterande, kreativa medarbetare: fotografer, stylister, florister… Vilket man om inte annat blir varse när man ser den nyligen sända, vältajmade tv-dokumentären om henne. Fast om det ordade den hängivna och viljestarka konstnären föga när hon guidade bland sina verk på pressvisningen.

Jag vet inte om Nathalia Edenmonts stora bilder är särskilt ”bra konst”, men förförande för att inte säga förledande vacker är den.

Nathalia Edenmont – Only me på Sven-Harrys konstmuseum t.o.m. 16 mars.

Urban dekonstruktion

Sugen på en liten utflykt till närförorten för att kolla in en häftig utställning i helgen? Bege sig då till konsthallen Färgfabriken i Liljeholmen där David Molanders foton, filmer och collage över storstadsmiljöer visas. I mötet mellan byggnader, broar och gator och uppstår både skimrande vackra miljöer och tragiskt förfall. Människan är här en staffagefigur. Från Slussen via NYC till det senaste projektet, den nerlagda radarstationen Teufelsberg utanför Berlin.

I synnerhet de avancerade, datorgenererade collagen är riktigt läckra, där lager av fotografier skapar en tredimensionell effekt. En bildupplevelse såväl i stillbildsformat som på film, där Färgfabrikens stora rum och spatiösa väggar lånar sig till den perfekta projektionsytan för dessa panoramor av frusna fragment.

Vid vernissagen tilldelades David Molander Beckers konstnärsstipendium 2014. Förutom 150 000 kr fick han också presentera sin fotokonst på Färgfabriken, en utställning som nu är inne på sina sista dagar. T.o.m. sön 9 mars.

Jag passade för övrigt själv på att fånga några skuggbilder (inkl. den högst upp); projektionerna skapade en rafflande ljusatmosfär i rummet…

Fjolårets fina stipendiatutställning med Sara Möller såg ut så här.

Kändisbilder och okända landskap II

Den franska fotografen Corinne Mercadier erbjuder en helt annan visuell utmaning och stimulans i sin utställning Wicked Gravity än Johan Rheborgs kändisbilder. Väggarnas mättade färgtoner samspelar effektfullt med den dämpade koloriten i hennes bilder. Hon iscensätter sina egna drömmar i noggrant planerade kompositioner, surrealistiskt vackra fantasivärldar. Abstrakt, dramatisk och gåtfull fotokonst som får mig att dröja kvar med blicken, både förundrad och undrande inför motivens mystik.

 

Corinne Mercadier – Wicked Gravity, Fotografiska t.o.m. 9 mars.

 

Kändisbilder och okända landskap I

Att jag ogärna missar någon av (de många) utställningarna (som avlöser varandra) på Fotografiska har kanske framgått. De stora såväl som de mindre, såväl till namnen som exponeringsytan och ambitionen.

Två av vinterns utställningar hänger nu på sista veckan: Johan Rheborgs Backstage och Corinne Mercadiers Wicked Gravity. En av dem bör man i alla fall inte missa…

Komikern Johan Rheborg tar sitt fotograferande på allvar. Detta blev man om inte annat varse genom den nyligen sända, underhållande tv-serien Alla är fotografer. Många olika kameror har Rheborg också och dem använder han synbarligen gärna för att exempelvis fotografera av sina kollegor inom teater- och filmvärlden. Oftast då bakom scenen eller duken. Ett 80-tal svartvita bilder är också föremålen för utställningen Backstage.

Om den finns väl inte så mycket att säga; allvarsamma, dokumentära porträtt av celebriteter, i stunden och ”i rollen”. Jo, dugligt hantverk, fast rätt ospännande fotografi. Misstanken infinner sig möjligen att om Johan Rheborg inte varit den kändis han är hade hans kändisbilder knappast fått Fotografiskas uppmärksamhet (eller tillgång till dess väggar)…

…

Den franska fotografen Corinne Mercadier erbjuder en helt annan visuell utmaning och stimulans i sin utställning Wicked Gravity…

 

Namnet är Man, Man Ray – Vernissagemiddagen

Direkt efter vernissagen för Man Ray – New York-Paris-Hollywood på Millesgården hade jag förmånen av att vara inbjuden på cocktail där ett par Velvet Jack Chambord (whiskey, hallonlikör, sour mix) berusade.

På det följde en middag (tillagad av Millesgården Lanthandel) i Carl Milles vackra Stora ateljé:

Cocktail på vildfångad fisk och kungskrabba med ekologisk frukt samt avocado
Smörstekt ryggbiff med sakebrässerad shiitake och jordärtskockspuré
Cheesecake med hjortrongelé och rårörda bär samt krispigt pistaschflarn

Viner:
Menard Colombard Sauvignon
2010
Duvernay Côtes-du-Rhône Villages Romain 2009
Muscat de Beaumes-de-Venice 2009

Namnet är Man, Man Ray

Målare, filmare, tecknare, fotograf, skulptör, grafiker, formgivare… Dadaist, surrealist… Man kan applicera en mängd etiketter på konstnären Man Ray som ledigt och lekfullt rörde sig mellan många av modernismens konstnärsriktningar, symboler och idéer. Teknik eller medium spelade mindre roll utan var bara ett medel för att uppnå det eftersträvade uttrycket. Med alkemistens uppfinningsrikedom och gränslösa experimentlusta skapade han – tillsammans med nära vännen och samarbetspartnern Marcel Duchamp – förutsättningar för ett helt nytt sätt att både göra och se på konst. Samtidigt byggde han med stor framgång sin konstnärs­identitet. Han ansåg att en god idé borde åskådliggöras i hur många varianter som helst, bara den var tillräckligt bra. Därav mångfalden av original, kopior och duplicerade verk sida vid sida – alla signerade varumärket Man Ray.

Även om Man Ray inledde sitt konstnärskap som målare är han mest känd för sina svartvita fotografier och filmer. Han skapade formsäkra porträtt, bland annat på sina kvinnor, särskilt musan Lee Miller. Berömda är också Man Rays experiment där han som pionjär laborerade med ljus, filter, solarisering och fotogram (Rayographs), alltså bilder exponerade utan kamera.

I helgen slog Millesgården upp portarna för sin stora vårutställning: Man Ray – New York-Paris-Hollywood. En snyggt presenterad och varierad utställning med ett 90-tal inlånade objekt, som väl speglar bredden av denne mångsidige och mytomspunne konstnärs tankar och produktion; såväl några av hans mest berömda, men även mindre bekanta verk. Se!

Man Ray – New York-Paris-Hollywood på Millesgården, Lidingö t.o.m. 8 juni. Utställningen är producerad av Mjellby Konstmuseum i samarbete med danska Øregaard Museum.

Vernissagemiddagen som följde…

Mellandagskonst X: Fotografiska – Elliott Erwitt

Att Elliott Erwitt, 85 år, är fotovärldens största humorist är inget orimligt antagande. En mästare i konsten att observera, en virtuos på att fånga de vardags­humoristiska ögonblicken i sina svartvita bilder. Han ser detaljer de flesta missar, situationer innan de inträffar och livets absurditeter. Men mitt i skratten dyker det även upp bilder med djupare allvar. Allt registrerat genom sökaren på sin analoga småbildsLeica.

Utställningen Elliott Erwitt 100+1 visar ett urval om 101 stillbilder från legendarens sex decennier som fotograf. Här finns de ikoniska bilderna man sett gång på gång, fast kanske inte förknippat med Erwitts namn. Han har rest världen runt, framgångsrikt fotograferat presidenter, påvar och filmstjärnor samt alldeles vanliga människor. Och så alla de där hundbilderna förstås, dem som han kanske blivit allra mest känd för.

En härligt underhållande utställning där man bara går omkring och småler, såväl av igenkännandes glädje som nyhetens dråpliga behag. Missa inte den roliga porträttfilmen I bark at dogs!

I sökarna för andra fotografers aktning – Mäster Elliott Erwitt med sin tuta på käppen.

 

Elliott Erwitt – 100+1 t.o.m. 2 mars

Mellandagskonst IX: Fotografiska – Jill Greenberg

Hästar, björnar och apor

Djur är något som Jill Greenberg fotograferar. Inte chihuahor på gatan i svartvitt som Elliot Erwitt, men väl hästar, björnar och olika arter av apor i högglansig färg. Inte vilda djur utan djurskådespelare som ”mänskligt” avporträtterats i ateljéns perfekta ljussättning.

 

Gråtande barn

Men det är inte den 46-åriga NY-fotografen och photoshoppande bildmakaren Greenbergs overkliga djurporträtt som fått mest uppmärksamhet utan hennes kontroversiella fotoserie End Times på gråtande barn. Som än idag väcker starka känslor, av olika de slag…

Barnen fick Jill Greenberg att gråta genom att först ge, och sedan ta tillbaka, godis.

 

Ja, man må tycka vad man vill om Jill Greenbergs bilder, men anslående är de onekligen. Ett ironisk statement i tiden? Hötorgskitsch 2.0? Eller ser vi kanske apan i oss?

Mig berör denna utställning dock föga sin tekniska briljans till trots, utan får mig snart att längta (tillbaka) efter ”äkta” fotografi, med mer av substans än en glättad yta. Dylikt finns det ju som ovan sagt gott om i andra rum på Fotografiska!

 

Jill Greenberg – End Times t.o.m. 9 feb.

 

Mellandagskonst VIII: Fotografiska – Paolo Roversi

Förförisk skönhet, underfundig vardagskomik respektive teknisk perfektion är sammanfattningar för fotograferna Paolo Roversi, Elliott Erwitt respektive Jill Greenberg – de aktuella affischnamnen på Fotografiska.

Som en av vår tids viktigaste modefotografer presenteras Paolo Roversi i sin första stora separatutställning Secrets. Och det finns förvisso ett personligt uttryck över hans drömskt måleriska modebilder, fotografier med en doft av ett odefinierat förflutet. En klassisk, tidlös estetik som har blivit denne 66-årige italienskfödde Parisares signum och som till del härrör ur hans prefererade val av metod och verktyg: befintligt ljus, utan ljusmätare och långa slutartider med den älskade (analoga) storbildsPolaroidkameran.

Vid sidan av det påklädda rymmer Secrets en annan del, betitlad Nudi. En mångfald av porträtt på mycket avklädda, mycket unga kvinnor, ”Musor”, som Roversi kallar sina pubertala Natalior, Evor, Guineveres och Kates m.fl. Vackra, skisslika nakenstudier. Skönhet, om än med objektifierande inslag, som är svårt att bortse ifrån. Detta gör Paolo Roversis stora retrospektiv, över 200 fotografier, till en utställning som lämnar litet av en sunkig bismak. Tyvärr. Så många betagande bilder och så mycket betvingande fotografi. Och samtidigt denna störande sexism.

Artist Talk med Paolo Roversi

Paolo Roversi t.o.m. 12 jan.