Paul Klee/Ivan Aguéli… En schweizare (med tyskt påbrå) och en svensk. Den förre nådde världsberömmelse, den senare åtnjuter en inhemsk ryktbarhet. Båda med varsin karaktäristiska, personliga stil. Klee var en utpräglad ateljékonstnär medan Aguélis landskap målades på plats ute i naturen. Klee (1879–1940) var enormt produktiv och tematiskt föränderlig, medan Aguéli (1869–1917) varierade i huvudsak samma tema och motiv. I verkliga livet möttes de aldrig men i Moderna Museets nya utställning, Klee/Aguéli, hänger de sida vid sida.
Paul Klee: Blick in die Ebene, 1932
Det framstår som en något sökt kombination; tvenne olika för att inte säga omaka konstnärer. Kan deras verk överhuvudtaget leva intill varandra? Ja, det visar sig att de kan – herrarna Klee och Aguéli trivs väl i varandras sällskap.
Ivan Aguéli
Ivan Aguéli
Aguélis ockratonade små landskap uppstod under inflytande av impressionismen och monterades ner till enkla former genom intryck från kubismen. Han sitter i öknen, men målar oaser – en hägring som ständigt ruvar där.
Paul Klee
Paul Klee
Paul Klee i sin tur experimenterar med färg- och form för att ständigt lösa upp gränsen mellan figurativt och abstrakt. Enkla tecken, födda ur hans fantasi, vibrerar på duk och papper och fortsätter väcka nya drömmar till liv.
Att dessa två väsensskilda konstnärliga temperament kan föras samman är en angenäm överraskning som bekräftas på Modernas väggar.
Paul Klee: Le Rouge et le Noir, 1938
Klee/Aguéli på Moderna Museet t.o.m. 24 april (fri entré)
En fläkt som otyglat rör sig i knyckiga i cirklar ovanför huvudet är det första man möter när man stiger in genom glasdörrarna. Här finns också en 14 miljoner år gammal meteorit att ta på. I fonden – en jättelik ryamatta, som vid närmare titt visar sig vara en mossig gobeläng av renlav…
Ett halvt glasklot fastkilat i väggen vänder upp och ned på rummet på andra sidan, där ett jättelikt kalejdoskop hänger i taket. En diamantformad spegelvägg leder en vidare mot en genombruten lampboll som blommar i gult…
Det sexkantiga kalejdoskopet ”Your Compound Daylight”, 1998 / armaturen ”Who Is Afraid Yellow Flower Ball”, 2006 / den nyproducerade ”Less Ego Wall”, 2105
Sedan blir det svart; i ett kolmörkt rum skjuter en kaskad av blått vatten upp likt en gejser. Rörelsen fryses under ett ögonblick likt ett blixtfoto inför våra ögon. Åh!
3 x ”Big Bang Fountain”, 2014
I det svarta uppenbaras ännu ett glasklot i väggen, där man skådar in i ett egendomligt gult och kalt, omvänt rum där figurer tycks röra sig…
”Room For One Colour”, 1997
På väg dit väntar först en sällsam skönhetsupplevelse: en regnbågsskimrande dimridå av små vattendroppar. Beauty, en belyst perforerad vattenslang… Lika enkelt som sublimt!
En installation som är vad den heter: ”Beauty”, 1993
Från mörkret till ljuset och färgerna samt inte minst det skuggspel som vi besökarna reflekterar på väggarna. Som att befinna sig mitt i ett prisma…
”I Only See Things When They Move”, 2004”I Only See Things When They Move”, 2004Ólafur Elíasson i centrum av ”I Only See Things When They Move”, 2004”I Only See Things When They Move”, 2004
När man sliter sig från detta brokigt lekfulla rum väntar en stor ”blomma”, bestående av 321 glassfärer som man kan spegla sig själv i, multipelt.
”Your Condensation”, 2013detalj ur ”Your Condensation”, 2013
Härpå får man passa sig för att inte få en pisksnärt i nacken medan man vadar man genom sand innan man når det stora, senapsgula rummet, där alla förundras över hur konstig vår hud ser ut i detta märkliga, monofrekventa ljus.
Promenaden avrundas i en raffinerad labyrint av halvt genomskinliga väggar av plast i magenta, gult och cyan, men som tillsammans framkallar en betydligt större färgverkan.
”Seu Corpo Da Obra”, 2011
Geometri, optik, färg, rörelse… Konst, arkitektur, design… Den Berlinbaserade danske islänningen Ólafur Elíassons omfattande utställning Verklighetsmaskiner handlar om varseblivning; ”Seeing Yourself Seeing”, med konstnärens ord. Att förflytta vårt fokus från konstobjektet i sig till själva upplevelsen att se. Verken blir till ett maskineri som skapar nya verkligheter. En omväxlande räcka installationer av lekfullt infallsrik, lustfylld upptäckarglädje. Tom Tits Experiment möter Liseberg typ.
”Seu Corpo Da Obra”, 2011
Om du missat – nä, du skojar?! – denna storslagna iögonfallande (publik)succé, som sträcker ut sig över såväl Moderna Museet som in i ArkDes, och som inget annat är än ett oförskämt sant nöje, så stänger Olafur Eliassons Verklighetsmaskiner på söndag, den 17 jan.
Solen strålar från en molnfri himmel, tempen tangerar 20 grader… Vårens bästa tid är nu! Att bege sig in i biomörkret ter sig därför inte alltför lockande. Jag tänkte ändå (på)minna om att det är sista helgen för att se Kraftwerks timslånga grafiska installation The Catalogue 1 2 3 4 5 6 7 8. På stora väggar projiceras 3D-animationer och filmsekvenser till musik från åtta av gruppens klassiska album.
Installationen ingår i Moderna Museets utställning Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk. En utställning som vill knyta samman den postindustriella banbrytande tyska electronica-gruppen med konstens utveckling under 1900-talets första decennier. Den tar sin utgångspunkt ur modernisternas framtidsoptimism och fascination för maskinen, industrialismen och den mekaniska vardagen samt relationen mellan människa och maskin.
Fernand Léger: Les danseuses aux clés (1930)
I utställningen Dansmaskiner visas måleri, teckningar och fotografi av bland andra Fernand Léger, Eadweard Muybridge, Francis Picabia, Giacomo Balla, Alexandra Ekster och svenske GAN. Och så, kanske bäst av allt, filmerna: Legérs koreograferade konsert Ballet Mécanique med musik av George Antheil och René Clairs tekniskt progressiva film Entr’acte, som han gjorde tillsammans med Picabia till Erik Saties musik. Rytm, rörelse och energi!
Oscar Schlemmer: Das Triadische Ballett (1922/1970)
Kraftwerks koppling till alla dessa modernister, futurister och dadaister är dock ändå knappast självklar. Annat än möjligtvis gränsöverskridandet mellan dans- och konstvärlden samt en diffus strävan efter att skapa något slags allkonstverk, där koncept, estetik och musik förenas. Denna reservation till trots finns i Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk mycket att ryckas med av.
Från två av Sveriges främsta konstnärer, Harald Lyth och Lena Cronqvist, till ett av världens största namn i samtidskonsten, amerikanskan Cindy Sherman. Under drygt tre decennier har hon i sina dubbla roller som såväl fotograf som modell skapat bilder av sig själv; inte porträtt i traditionell mening utan ett pågående projekt om vem man är, vem man vill vara och vem man förväntas att vara, inte minst som kvinna. En slags selfie-pionjär, för att använda sig av ett aktuellt begrepp och nyord (i svenskan)!
I en omfattande utställning presenteras över 100 av Cindy Shermans fotografier på Moderna Museet. Untitled Film Stills, från 80-talets början: svartvita bilder på kvinnor som hämtade ur typiska Hollywood-filmer och som blev Shermans karriärs genombrott. Centerfolds, där hon lånar av herrtidningarnas voyeuristiska estetik: stora närbilder av poserande kvinnor, som trots att de är påklädda provocerar. De överdrivet tillgjorda och förfulade modebilderna från 80-talets mitt, där hon leker med skönhetsidealen, lockar till skratt, medan serien av omsorgsfullt iscensatta historiska porträtt parafraserar roande olika epoker av det klassiska måleriet. Hennes Sex Pictures är föga upphetsande, utan tvärtom, kallt skrämmande omänskliga. Surrealistiska mardrömsbilder av dockor, masker, proteser, uppfläkta anatomiska modeller av lösbröst och genitalier och homoporr. Än mer äckel blir man varse när utställningens till omfånget största verk, ett frestande vackert färgstilleben föreställande mat, visar sig vara just det – mat stadd i förruttnelse!
Untitled Horrors har Moderna Museet valt att kalla denna förträffliga och givande retrospektiv över denna inflytelserika och omskrivna fotokonstnär. En titel som rätt bra beskriver Cindy Shermans bilder, där det osmickrande, groteska och skavande, tillskruvade klichéer återkommande går igen. Hon ger inga ledtrådar i form av titlar, utan allt ligger i betraktarens öga. Svaren är aldrig enkla, fotografierna är mångbottnade och skapar en viss osäkerhet hos betraktaren. Cindy Sherman har själv sagt att ett av hennes mål är att skapa konst som vem som helst kan se på ”utan att läsa på”. Oavsett vad man tycker, tråkigt har man inte på denna utställning.
Cindy Sherman – Untitled Horrors på Moderna Museet t.o.m. 19 jan.
Bokrelease av De ou par Marcel Duchamp par Ulf Linde på Konstakademien. Konstkritikern UlfLindes unika förhållande till Marcel Duchamp och dennes epokgörande konstnärskap utmynnade i repliker (kopior) utförda av den förre efter den senares originalverk. Kopiorna signerades dock av Duchamp själv! Resultatet av denna högst speciella relation resulterade i det som är stommen i Moderna Museets anmärkningsvärda Duchampsamling, och som under 2013 också visas (”i dialog” med ett gäng surrealister).
Linde, Duchamp och den nya, tungt vägande (engelskspråkiga) boken podiepresenterades/penetrerades först av redaktörerna Daniel Birnbaum och Jan Åman. Därefter satte sig Andreas Kleerup vid flygeln (readymade!) och bjöd på en annan slags replik. Med bubbel.
Marcel Duchamps Cykelhjulet (1913). Eller en skuggreplik därav. På en vägg på Moderna Museet.
