Kategoriarkiv: Museum/Konsthall

Skärgårdskonst

Bloggen har, som väl framgått, gått i sommardvala. Dock inte i semestervila, vilket hade varit mer önskvärt. Nej, tystnaden beror tvärtom på jobb, mycket jobb, medan alla andra lögar sig på badstranden, åtminstone av alla inläggen på Facebook att döma… Att producera och programleda 80 timmars LEXsommar håller en sysselsatt, kan jag lova.

Ett par resor (med musikanknytning) har jag visserligen hunnit med. Samt en och annan kortare skärgårdsutflykt. I helgen blev det exempelvis en liten tur till Hålludden på Värmdö och Artipelag. Sommarens stora temautställning heter Ingen människa är en ö – konstnärliga strandhugg i Stockholms skärgård.

En skärgårdsutställning i skärgårdens ljusaste och luftigaste (av Johan Nyrén ritade) konsthall med skärgårdsnaturen synlig genom fönsterväggarna känns ju som ett axiom.

Den bärande – och publiktillvända – idén är att visa ett drygt århundrade i bilder som i någon mån kan kopplas till Stockholms skärgård. 26 konstnärer medverkar, från generationen vid det förra sekelskiftets nationalromantiska måleri som Prins Eugen, Anders Zorn, Bruno Liljefors och August Strindberg via Evert Lundquist till några av dagens etablerade konstnärer, som Jan Håfström och LG Lundberg. Gillar Lundberg! Fem konstnärer har också bjudits in för att göra platsspecifika installationer som knyter an till den omgivande naturen (Ebba Bolins flytande öra i Baggensfjärden och Marcus Eeks glasbild i blått i entréhallen bland andra)

Prins Eugen: Molnet (replik)
August Strindberg: ”Vita Märrn IV”, 1901, ”Strandparti, Kymmendö II”, 1873, ”Mysingen”, 1892
Bruno Liljefors: ”Morgonstämning vid havet”, 1896
J.A.G. Acke: Soluppgång & Skymning, 1906
J.A.G Acke ”Östrasalt”, 1906
Vägg med Evert Lundqvist och Ebba Reutercrona
LG Lundberg: ”Från Stockholms skärgård 1-45”, 1993-2014
LG Lundberg: ”Sundet”, 2008 / ”Höst”, 1996
Fotografier av Prins Eugen
I förgrunden Jan Håfström ”Das Eismeer”, 2014 / Markus Eek akrylglas ”Meeter” ,2014
Ebba Bolin: ”Entendre”, 2014

Vad Ernst Billgrens nya svit Mötet har här att hänga kan man dock undra? Dess anknytning till skärgården är bara skrattretande långsökt…

Ernst Billgren ”Möte”, 2014

Konsthallen nöjer sig tydligen inte med att publiken bara ska få gå omkring och förbehållslöst njuta av allt vackert ljusmåleri. Nej, den – ansträngda! – ambitionen är även: ”… med konstens hjälp från slutet av 1800-talet och fram till idag problematisera bilden av skärgården med utgångspunkt i begrepp som klass, kön, identitet”. Jaså, jaha, nähä…

Efter all skärgårdskonst, lite lunch och en promenad…

 

Bilder som får en att stanna till…

… och nyfiket lyfta på det översta skiktet för att se vad som döljs bakom.

Det gör Sanna Kumpulainens tre grafiska tryck (träsnitt) The Beginnings I-III. Lager på lager av semitransparent japanskt washi-papper som låter anletena växa fram ur väggen. Bilder som även lockar till handpåläggning…

Sanna Kumpulainen är en av Bildkonstakademin i Helsingfors första-års Mastersstudenter som ställer ut på Fotografins Hus, på Skeppsholmen. Blandade tekniker, stora rumsliga installationer. Allt det du kan föreställa dig är sant är titeln på utställningen, som visas t.o.m. 8 juni.

Himmel i violett och hav i grönt

Som en ”konstnärernas konstnär” presenteras Karl Nordström när Prins Eugens Waldemarsudde hänger upp ett femtiotal av hans målningar på sina väggar. Beteckningen röjer således att han aldrig vunnit någon större berömmelse bland kritiker och publik. Och det kan man kanske förstå ty hans många rätt storslagna natur- och havsmotiv är föga inställsamma på ett konventionellt naturromantiskt vis. Nordström skapar i stället kärvt syntetiska, psykedeliskt färgsprakande skymningsstämningar.

”Och havet! Aldrig har du sett något så koloristiskt! Det kunde nästa ta hjärtat ur bröstet på mig. I blekt, blekt solljus ett vaggande, glimrande grönfärgat vatten – där utöver en ljusviolett himmel och mellan båda ett djupviolett kustband med stänk av guld.”

Nordström prövade olika stilar och uttryck. Han influerades bland annat av japansk konst liksom av Gauguins måleri. Detta gör sig gällande i hans stora landskap i sammanhängande färgfält och i mättade nyanser, inte minst från trakterna kring Varberg och Tjörn.

I utställningen ingår också en längre filminstallation, Tag hjärtat ur bröstet på mig, av Staffan Redin. En gestaltning av den enstörige konstnären bland Bohus karga klippor, vågornas brus och vinande vind till en romantisk bakgrund av Beethoven och Schumann. (bilden högst upp)

Karl Nordström – Konstnärernas konstnär på Prins Eugens Waldemarsudde t.o.m. 25 maj.

Fotokonst/Konstfoto med kvinnliga förtecken

Att den svenska samtidsfotografin domineras av kvinnor blir man varse när man besöker Artipelags stora vårutställning Det synliga. Av de 21 presenterade fotograferna är 20 kvinnor ur tre generationer, flertalet med anknytning till Fotohögskolan i Göteborg, antingen som lärare eller elever. Fotografer eller korrektare, konstnärer, som använder fotografi som främsta medium. Ty här visas inte någon dokumentär- eller pressfoto utan iscensatta bilder, från de fem senaste åren.

Jenny Källman ”Surveillance”, 2012
Eva Stenram ”Drapes”, 2013

En motivmässigt spretande exposé där den ljusa och spatiösa konsthallens många och långa väggar täcks av lika många uttryck och temperament som antalet deltagande konstnärer. En hel del att tycka om, annat att ifrågasätta storheten av. Allt efter tycke och smak. Fast sämre foto(hantverk) blir inte nödvändigtvis bättre konst…

Stina Brockman ”Frailty”, 2013
Dawid
Julia Peirone ”More than Violet”, 2011

Det som främst fångar mitt öga är Tuija Lindströms inscannade, vackra växtbilder, Denise Grünsteins surrealistiska lek med kroppar och Miriam Bäckströms porträttsvit av skådespelaren Irene Lindh.

Tuija Lindströms blommor & Denise Grünsteins kroppar
Tuija Lindström ”Nepenthes Laughing”, 2010
Denise Grünstein ”Wunder”, 2013
Miriam Bäckström ”Irene Lindh”, 2008
Miriam Bäckström ”Mirrors”, 2009-2012
Annica Karlsson Rixon ”Vid tiden för den tredje läsningen”, 2013

För urvalet till Det synliga står bland andra spindeln i den svenska samtidsfotografins nät av institutioner och kommersiella aktörer: Niclas Östlind, verksam både som fristående curator och forskare. Sedan flera år bedriver han konstnärlig forskning om fotografiets roll i Sverige. Denna utställning ingår i hans ambitiösa doktorsavhandling Performing history.

Niclas Östlind framför Annika von Hausswolffs ”An Oral History of Economic Structure” 2012

Sista helgen för Det synliga på Artipelag, Värmdö. T.o.m. söndag 11 maj.

…

Äter gör man bra på Artipelag, om än väl dyrt – buffén kostar 245 kr. Presslunchen såg ut så här…

Potatis/purjosoppa, Philadelphiaostkräm med tryffel, renskav /
Chokladpannacotta, blåbärskompott, digestivesmulor

Verkligheten iscensatt

Den tyskfödda Londonbaserade fotografen Julia Fullerton-Battens bilder är fyllda med liv, känslor och berättelser… De är litet märkliga, för att inte säga märkvärdiga. Omsorgsfullt iscensatta fotografier med stark karaktär, fastän de egentligen ter sig ganska statiska och känslolösa.

Flertalet av Fullerton-Battens bildserier skildrar kvinnor, bland annat relationen mor-dotter och unga kvinnors väg från tonåren till vuxenlivet.

Julia Fullerton-Battens absurda och emellanåt skruvade bildvärld – som man med fördel (än)nu kan ses på Fotografiska – är både tankeväckande och lekfull, samt en smula Hopperskt ödslig. Hon manipulerar belysning, perspektiv, färg och skala, vilket tvingar betraktaren att ifrågasätta verkligheten. Scenerna är skapade i en läcker palett av filmiskt mättade färger och med ett öga för detaljerna. Så bygger hon drömvärldar med såväl en underfundig humor som oroande inslag.

Julia Fullerton-Batten – Staged Reality på Fotografiska t.o.m. 11 maj.

Slöjade minnen

Som en resa i minnet mellan det medvetna och det undermedvetna beskriver Sven-Harrys konstmuseum utställningen Within The Landscape, som fyller dess salar (och trapphus). Det är den danska konstnären Astrid Kruse Jensens verk som för första gången visas i Sverige. Fotografi, ett sällsamt videoverk samt objekt i form av en liten by med små oproportionella trähyddor som migrerat från skogen.

Konstnären Astrid Kruse Jensen själv och några av hennes bilder
En åskådare tittar på videoverket The House Inside Her

Astrid Kruse Jensen under pressvisningen

Två serier med landskapsbilder hänger längs väggarna, en från den mörka svenska skogen och den andra från det öppna danska hedlandskapet. Här finns även bilder med bortvända, ensamma kvinnogestalter. Samtliga går i en dov, matt blågrönstickig färgskala och de är oskarpa och slöjade. Den imperfekta lo-fi-estetiken är ett resultat av konstnärens arbetsmetod: fascinationen för det okontrollerbara. Kruse Jensen har använt sig av en gammal polaroidkamera laddad med utgången film. Utan möjlighet till exakt skärpeinställning och med en oförutsägbar utgång av den kemiska framkallnings­processen låter konstnären bilderna få leva sitt eget liv. De små kvadratiska originalen har scannats in och förstorats, vilket följaktligen även har förstorat ursprungsbildens skavanker. Så skapas dessa bilder av minnen eller Disappearing Into The Past, som en av fotoserierna heter. Minnesbilder med nordiskt naturromantiskt vemod, någonstans mellan foto och måleri.

Astrid Kruse Jensen – Within The Landscape på Sven Harrys konstmuseum t.o.m. 4 maj

Röd bil, gul cykel, blåval och en schackrutig skalle

Installationen av ett svävande, femton meter långt, utsirat valskelett är det första som fångar blicken, när man gör entré. I dess skugga döljer sig en grinande, schackrutig dödskalle. På andra sidan vägen exponeras en samling stenar, som av floden slipats till sin mjuka avrundning och som därefter mönstergraverats upprepade gånger för att få sina slutliga, stiliserade och fossilliknande former. Här hänger en lång serie fotografier (40 st.) från Berlin med iscensatta möten mellan konstnärens gula DDR-scooter Schwalbe och dess identiska tvillingar. På golvet glänser en röd superslimmad ”padda”, det vill säga en itu/treskuren Citroën DS. Abstrakta, geometriska och delvis datorgenererade målningar, som påminner om Mondrian, samsas med en grupp mjuka terrakottaskulpturer, sinsemellan olika, men ändå inte…

Den mexikanske konstnären Gabriel Orozco (bilden nedan) är ett världsnamn inom samtidskonsten, men i Norden har hans verk aldrig tidigare visats i en soloutställning. Moderna Museet rättar nu till detta. Orozco litar lika mycket till slumpen och naturens oförutsägbarhet som ett tydligt planerat, metodiskt och ofta regelbundet, upprepat hantverk.

Gabriel Orozco & hans Rullstenar

Orozcos konst är inte lätt att kategorisera. De verk som här visas spretar rejält, såväl till stil som utförande. De uppmärksammade, spektakulära replikerna på Cittran och blåvalfossilen är förvisso roliga att se, men det som berör mest är kollektionen om de 45 bearbetade Rullstenarna. Poetiska skulpturer, som på något vis sammanfattar det originella med Orozcos konstnärskap: naturen, materialkänslan och en förutsättningslös kreativitet. Minst intressant är hans foto, som faktiskt kunde avvarats.

Gabriel Orozco – Natural Motion på Moderna Museet t.o.m. 4 maj.

Maskinförhärligande konst

Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk

Solen strålar från en molnfri himmel, tempen tangerar 20 grader… Vårens bästa tid är nu! Att bege sig in i biomörkret ter sig därför inte alltför lockande. Jag tänkte ändå (på)minna om att det är sista helgen för att se Kraftwerks timslånga grafiska installation The Catalogue 1 2 3 4 5 6 7 8. På stora väggar projiceras 3D-animationer och filmsekvenser till musik från åtta av gruppens klassiska album.

Installationen ingår i Moderna Museets utställning Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk. En utställning som vill knyta samman den postindustriella banbrytande tyska electronica-gruppen med konstens utveckling under 1900-talets första decennier. Den tar sin utgångspunkt ur modernisternas framtidsoptimism och fascination för maskinen, industrialismen och den mekaniska vardagen samt relationen mellan människa och maskin.

Fernand Léger: Les danseuses aux clés (1930)

I utställningen Dansmaskiner visas måleri, teckningar och fotografi av bland andra Fernand Léger, Eadweard Muybridge, Francis Picabia, Giacomo Balla, Alexandra Ekster och svenske GAN. Och så, kanske bäst av allt, filmerna: Legérs koreograferade konsert Ballet Mécanique med musik av George Antheil och René Clairs tekniskt progressiva film Entr’acte, som han gjorde tillsammans med Picabia till Erik Saties musik. Rytm, rörelse och energi!

Oscar Schlemmer: Das Triadische Ballett (1922/1970)

Kraftwerks koppling till alla dessa modernister, futurister och dadaister är dock ändå knappast självklar. Annat än möjligtvis gränsöverskridandet mellan dans- och konstvärlden samt en diffus strävan efter att skapa något slags allkonstverk, där koncept, estetik och musik förenas. Denna reservation till trots finns i Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk mycket att ryckas med av.

 

Hans porträtt

Du har givetvis sett det, fotot av Nelson Mandela med den knutna näven i pannan. En ikonisk bild i svartvitt som nyligen fick förnyad spridning i samband med Mandelas död. Fotografen heter …

Sedan ett drygt halvsekel har han varit en av Sveriges mest betydande fotografer och har porträtterat nästan alla kända svenskar, jämte en del utländska storheter. Inklusive bilden på den sydafrikanske ledaren som har gjort Hans Gedda odödlig. Den sägs förresten vara den enda persons porträtt som fotografen själv bett om att få fotografera.

Hans Gedda, 71, är inte bara en vårt lands mest uppmärksammade fotografer utan en av svensk fotografis stora personligheter. En personlighet som går igen i tolkningarna av dem han porträtterar. Det finns något typiskt Geddaskt över alla dessa porträtt av författare, konstnärer, artister och politiker. Det är lätt att känna igen hans sobra kvadrater med perfekta beskärningar, gjorda i sökaren, inte i mörkrummet.

I Nationalmuseums stora (och första!) retrospektiv visas närmare 140 av Geddas fotografier. Förutom en mängd porträtt, halvdokumentära bilder och stilleben finns här bland annat fina självporträtt.

Parallellt och ”som en historisk kommentar” till Geddas samtida bildvärld visas ett urval av Nationalmusei samling av Caravaggister. Förvisso sevärt barockmåleri dock utan någon självklar koppling till Geddas porträtt.

Eftersom Nationalmuseum är stängt för ombyggnad visar museet sina utställningar i tillfälliga lokaler på Konstakademien, Fredsgatan. Hans Gedda & Mörkrets mästare t.o.m. 30 mars.

Skogstokig konst

Inget att hymla om – jag är helt såld på Andreas Erikssons konst, i synnerhet hans måleri. Stora, för att inte säga, monumentala naturscenerier framkallade med breda penseldrag, i en murrigt dov grön/brun/grå färgskala. Med inslag av litet lättsinnigare gult. Träd, jord, mossa och sten. En kolossal stubbe eller är det kanske en klippa som skrapats fram ur färgklustret? Atmosfäriska landskap svävande mellan figuration och abstraktion. Ingalunda någon pastoral idyll utan fastmer kargare, fulare. Inåtvända. Nej, det finns inget insmickrande över dessa motiv, likafullt är de oemotståndligt tilldragande.

”Naturen är. Det finns inget romantiskt över det”, som Andreas Eriksson själv fastslog vid pressvisningen. Mitt i naturen är också hans ateljé placerad, på en åker på Kinnekulle i Västergötland, omgiven av motiven i hans konst. Konst som för närvarande fyller hela Bonniers Konsthall. Utställningen bär namnet Runt omkring och är konstnärens första omfattande retrospektiv.

Här finns förutom de stora naturmålningarna även vackra vita verk i damastväv och gipsreliefer. Samt svarta bronsavgjutningar av fåglar som dött när de flugit in i konstnärsateljéns fönsterglas.

Att jag ivrigt rekommenderar ett besök i Andreas Erikssons spännande bildvärld framgår väl inte minst av mina bilder (av hans). Utställningen är en storslagen exposé över hans drivna konstnärskap. (Synd bara att målningarna är så dyra, om man skulle vilja ha en egen på väggen där hemma…)

 

Andreas Eriksson – Runt omkring, på Bonniers Konsthall t.o.m. 23 mars.

Konsthallens Café har för övrigt både bra kaffe och goda smörgåsar på påplatsbakad focaccia.