På andra sidan Béatrice Cussols Rude Girls vita sneda väggar med blodröd fond är väggarna svarta. Inte bara de utan även golvet och taket är svarta. Hade det inte varit för en glittrande diskokula modell större, en bar (torrlagd), några toaletter samt en filmprojektion hade det varit helt mörkt, men så föreställer denna yta en nattklubb och hyser en ”utställning”. Eller ambitionen om en tidsresa, om något så vagt som Stockholms uteliv sedan 1860-talet och framåt, dvs. lika länge som det jubilerande Berns har funnits. Det anrika nöjespalatset vid Berzelii Park är nämligen Spritmuseums samarbetspartner för Klubbkids under 150 år.
Som utställning betraktad är Klubbkids rätt innehållslös, för att inte säga feltänkt. Åtminstone alla de kvällar när det inte är festlig, fullsatt vernissage! Det finns nämligen inte särskilt mycket att se där. Toaletternas ”klotter” håller en sysselsatt i fem minuter. Filmen, där dragartisten RobertFux iklär sig halvdussinet roller av verkliga och fiktiva festprissar och festprissor genom historien, roar föga. Bra är konstnären och klubbarrangören (tillika co-curatorn) MakodeLindes underhållande videoinstallationer av de intervjuer han gjort med en rad klubbprofiler. Kanske borde utställningen gjorts som en video eller ett tv-program i stället?
Klubbkids under 150 år t.o.m. 17 mars på Spritmuseum, Djurgården.
Mellandagarna är för flertalet arbetsföra och sysselsatta i och med stundande Trettonhelgen snart till ända, men det hinns med ännu några tittar på aktuell konst under denna rubrik. Denna gång två utställningar på det något udda Spritmuseum, som håller till i de gamla Galärskjulen vid Wasahamnen.
”Fransk erotisk feminism, kryddad med surrealism och groteskerier” är manifestet för en av dem. Stora, uppsluppet färgglada akvareller av flickor, bilder som vid första anblicken ser ut som illustrationer hämtade ur en söt sagobok, men som snart visar sig vara något helt annat…
Nej, det är inga snälla flickor Béatrice Cussol målar. Tvärtom, som namnet på denna franska konstnärs separatutställning också ger en vink om: Rude Girls, stygga flickor. Vanartade, frimodiga töser som i strid med gällande konvenans bejakar sina kroppar och lustfyllt blottar sina kön. Likt nyårsraketer sprutar kroppsvätskor ut mellan benen och bildar nätta mönsterformationer. En barnslig surrealistisk fantasi, där gulliga djur, fluffiga moln, clowner, den indiska elefantguden Ganesha, blod och sex blandas med populärkulturella och konsthistoriska referenser. Resultatet är charmerande, absurt, vulgärt, äckligt. Och rätt kul! Temat för Cussols konst är ostentativ lesbisk kärlek, men särskilt provocerad (av hennes estetik) blir jag inte. Bäst är de tidiga tuschteckningarna.
Föregångaren till dagens whiteboard var svart. Eller mörkgrön. Och man skrev på den med (vit) krita. Den svarta tavlan, längst fram i skolsalen, symbolen eller kanske t.o.m. källan för lärande(t). Med datorns och iPaddornas intåg i klassrummen är det väl bara en tidsfråga innan såväl den svarta tavlan som dess vita efterföljare är obsolet, en historisk undervisningsrelikt.
Den svarta tavlan som kunskapsbärare har även tagits i anspråk av konstnärer. I den konceptuella utställningen Svarta Tavlan på Artipelag Konsthall på Värmdö beskrivs hur den har använts i den moderna konsten och vilken roll den har i dag.
Rudolf Steiner: ”Die dreifache Sonne”
Antroposofins och Waldorfpedagogikens grundare Rudolf Steiner är både förebild för användningen av griffeltavlan som ett pedagogiskt instrument som utställningens utgångspunkt. När han höll sina otaliga föreläsningar för hundra år sedan spände hans elever upp svarta pappersark över svarta tavlan så att inga av hans betydelsefulla idéer skulle gå förlorade. Till följd därav bevarades ett stort antal av Steiners anteckningar till eftervärlden, färgsprakande skisser med kritade tecken och teckningar, som påminner som modern konst.
Rudolf Steiner
En som inspirerades av Steiner var den tyske konceptkonstnären Joseph Beuys, som hävdade att varje människa är en konstnär samt att hans eget främsta konstverk var att undervisa. Pedagogiken är för övrigt något som flera av 1900-talskonstens största konstnärsnamn ägnat sig åt.
Joseph Beuys: Unterrichtstafel aus dem Büro für Direkte Demokratie (1971)
Beuys, har i sin tur varit förbindelsen till övriga samtidskonstnärer som fått sina svarta tavlor upphängda på Artipelags vita väggar.
Signerad! Marcel Broodthaers: MB, MB, MB, (1968)Collage av Tal R (2003-06)Per KirkebyKvadratiska målningar av Per KirkebyEn av Alejandro Guijarros kosmiska ready-mades, CERN1 (2012)
Interaktivitet! På Christian Marclays jättelika Chalkboard, en svart klottervägg i form av ett uppmålad tomt partitur, där besökarna får teckna och skriva vad de vill. Varje helg tolkas bilden av olika musiker, för att sedan suddas ut.
Christian Marclay: Chalkboard
Svarta tavlan är en omfattande presentation (över 70 verk) som det är svårt att få något riktigt sammanhållande grepp om, förutom då den givna gemensamma nämnaren, alla dessa tavlors urtavla. Fast samtidigt är det just den intressanta blandningen av estetiska uttryck, som gör utställningen värd sin resa. Särskilt anslående av den spanske fotografen Alejandro Guijarros dokumentationer av svarta tavlor från prestigeuniversitet och partikelfysiklaboratorier. Låt stå!
Svarta tavlan på Artipelags Konsthall t.o.m. 19 jan.
(Det måste sägas att det kostar på att titta på konst på Artipelag på Hålludden, Värmdö – såväl i tid som pengar. En halvtimme med bil/buss (100 kr t.o.r.) från city, tre gånger så lång tid med skärgårdsbåt, om det är säsong. Entrén ligger på hela 200 kr. God – och dyr – mat serveras i restaurangen).
Från två av Sveriges främsta konstnärer, Harald Lyth och Lena Cronqvist, till ett av världens största namn i samtidskonsten, amerikanskan Cindy Sherman. Under drygt tre decennier har hon i sina dubbla roller som såväl fotograf som modell skapat bilder av sig själv; inte porträtt i traditionell mening utan ett pågående projekt om vem man är, vem man vill vara och vem man förväntas att vara, inte minst som kvinna. En slags selfie-pionjär, för att använda sig av ett aktuellt begrepp och nyord (i svenskan)!
I en omfattande utställning presenteras över 100 av Cindy Shermans fotografier på Moderna Museet. Untitled Film Stills, från 80-talets början: svartvita bilder på kvinnor som hämtade ur typiska Hollywood-filmer och som blev Shermans karriärs genombrott. Centerfolds, där hon lånar av herrtidningarnas voyeuristiska estetik: stora närbilder av poserande kvinnor, som trots att de är påklädda provocerar. De överdrivet tillgjorda och förfulade modebilderna från 80-talets mitt, där hon leker med skönhetsidealen, lockar till skratt, medan serien av omsorgsfullt iscensatta historiska porträtt parafraserar roande olika epoker av det klassiska måleriet. Hennes Sex Pictures är föga upphetsande, utan tvärtom, kallt skrämmande omänskliga. Surrealistiska mardrömsbilder av dockor, masker, proteser, uppfläkta anatomiska modeller av lösbröst och genitalier och homoporr. Än mer äckel blir man varse när utställningens till omfånget största verk, ett frestande vackert färgstilleben föreställande mat, visar sig vara just det – mat stadd i förruttnelse!
Untitled Horrors har Moderna Museet valt att kalla denna förträffliga och givande retrospektiv över denna inflytelserika och omskrivna fotokonstnär. En titel som rätt bra beskriver Cindy Shermans bilder, där det osmickrande, groteska och skavande, tillskruvade klichéer återkommande går igen. Hon ger inga ledtrådar i form av titlar, utan allt ligger i betraktarens öga. Svaren är aldrig enkla, fotografierna är mångbottnade och skapar en viss osäkerhet hos betraktaren. Cindy Sherman har själv sagt att ett av hennes mål är att skapa konst som vem som helst kan se på ”utan att läsa på”. Oavsett vad man tycker, tråkigt har man inte på denna utställning.
Cindy Sherman – Untitled Horrors på Moderna Museet t.o.m. 19 jan.
Lena Cronqvist, som fyller 75 på nyårsafton, har tagit Liljevalchs stora salar på Djurgården i besittning. Hennes skruvade, för att inte säga bisarra, barndomsvärld befolkar hela konsthallen; flickor som badar med pappa, flickor som tvättar katter, flickor som dissekerar sina föräldradockor, flickor i glasbubblor, grimaserande flickor… samt döda måsar, änglar och självporträtt. En mängd färgstarkt expressiva målningar och fina skulpturer i brons. Ja, man vet just inte vad man ska tro eller tänka, associationer får man i alla fall i överflöd! Ett förvrängt perspektiv där det otäcka i barndomens oskuld ersätts av barnens hämnd och där de vuxna blir små leksaker i barnens kalla värld. Fast mest fascinerande är nog ändå att denna ofärdskonst har kommit att bli så folkkär!
Lena Cronqvist på Liljevalchs Konsthall t.o.m. 6 jan.
Julen är överstånden, nyåret väntar, mellandagar råder. Dagar då klappar ska bytas/säljas, reor begås/fyndas och julbordets rester ska stekas upp. Ledigheten består (för många av oss) och fylls med fikande, sällskapsspelande, julklappsböcker och biografbesök. En tid som med fördel även kan tillbringas i konstens värld. Det finns ett flertal sevärda utställningar som hänger de sista veckorna, så tillfället är nu eller aldrig!
På Sven-Harrys invid Vasaparken regerar Harald Lyth, som vid 76 års ålder obestridligt är en av landets mest tongivande och omtyckta konstnärer. Denna gång visar han bilder från 2000-talet och de bär hans typiska signum: över lasyrkomponerade ytor har han spritt abstrakta tecken, linjer och penseldrag, kanske som ett förborgat chiffer. Abstrakta landskap eller rumsligheter som medvetet använder sig av spelet mellan en yta som ger illusionen av rum och ett rum som drar ihop sig och flyter upp mot ytan. Målningar med mycket sug i sig; vackert för ögat, kontemplativt för själen.
Harald Lyth på Sven-Harrys konstmuseum t.o.m. 5 jan.
Medan flertalet gallerier hänger ned sina utställningar under långhelgerna så gör det unga, pigga ANNAELLEGALLERY tvärtom och slår upp en Julutställning (eller Christmas Show, som det heter på nysvenska). Sju av deras konstnärer får dela, för att inte säga pryda, de vita väggarna fram till Trettondagsafton. Bland dessa förför Astrid Svangrens två nya collage alldeles särskilt. Med olja, akryl och akvarell på plexiglasskiva respektive MDF, klädda i lager av olika tyger som finaste spets, sammet och siden, (bubbel)plast och silikon. Mjukt och hårt, i ”pojkigt” blått resp. ”flickigt” rosa. En symbios mellan måleri och skulpturala objekt. Verken utgår från en dikt och bär på en berättelse man bara kan fantisera om. Fint.
Astrid Svangren: ”tvinna, virvla, inte längre, men oändligt” (2013)
Tveklöst flest bilder i AnnaElleGallerys grupputställning har Johan Nobell: en hel vägg full av akvareller i olika storlekar av små (och som säljs en och en)! Kanske är det mängden som gör det jämte den finurliga hängningen, men dessa skenbart naiva Oförstörda monster av olika dess slag, får en att engagerat titta en bra och givande stund. Som besökaren överst på sidan!
Hans Jörgen Johansen ”Grease & Blood” (2010)
Motiven för Hans Jörgen Johansens stora fotokvadrater är drömskt minimalistiska mån- eller marslandskap. Eller synes vara, ty naturlyriken är en chimär och bilderna, som bär avslöjande titlar som Fett och Blod, är egentligen (digitalt manipulerade) makrofotografier av konstnärens mögelodlingar! En fascinerande vacker och apokalyptisk bildvärld, som ifjol även belönades med JCDecaux konstpris The Art Break.
Hanna Ljungh ”Fynd/Besvärjelse” (2013)
Tjära, fjädrar och sediment utgör stoffet i Hanna Ljunghs tre små foton med förtegen atmosfär. Konstgjort uppbyggda lager-på-lager-strukturer vars tvärsnitt har fotograferats av. Fynd/Besvärjelse är de betitlade. Vem som här bestraffas och för vad kan man ju grunna över…
Amy Feldman ”Fool’s Filter” (2013)
Christmas Show på ANNAELLEGALLERY (jo, i ett ord och med versaler) visas t.o.m. 5 jan. 2014. Riddarg. 41, Östermalm.
Carnegie Art Award är ett av världens större konstpriser och delas vartannat år ut i Norden. Konstnärerna får bidra med fem verk från de senaste två åren. Syftet med priset är att främja samtida nordiskt måleri. Av de nominerade konstnärerna utses tre pristagare jämte en yngre stipendiat. Förutom äran och en skulptur i diabas belönas de med 1 Mkr, 600 000, 400 000 resp. 100 000 kr.
Till årets upplaga nominerade 113 konstnärer. 17 av dem visas nu på Konstakademien i Stockholm. Presentation är fördelad på två våningsplan och något splittrad. Anledningen är att Nationalmuseum har lagt beslag på de bästa salarna under pågående renovering av sitt klassiska hus på Blasieholmen.
På Carnegie Art Award 2014 får man en minst sagt blandad provkarta över samtida nordisk konst, med betoning på måleri. Här ställs konceptuella verk mot figurativa, jättebilder mot små kvadrater, det avskalat minimala mot vild kolorism, originalitet mot konventionellt.
En hel vägg täcks av förstapristagaren, norrmannen Dag Erik Elgins omfattande verk, Balance of Painters. 48 målningar med betygssiffror efter ett system för att bedöma konst som konstruerades av den franske konstnären och kritikern Roger de Piles (1635-1709). RdP skapade fyra kategorier, komposition, teckning, färg och uttryck, och satte betyg i en skala från 0 till 18 på verk av de mest betydande konstnärerna under renässansen och barocken.
Sophie Tottie & Dag Erik Elgin
Svenska Sophie Tottie, belönas med årets andrapris för sitt projekt White Lines. 2×4 vertikala målningar, vid första anblick monokromt gråa, men som mångfacetterat reflekterar ljuset helt olika beroende på betraktarens rörelse i rummet. 50 nyanser av grått… Läcker lek med ljus!
A Kassen: ”Kayak”A Kassen: ”Chair”, ”Cactus”
Tredjepristagaren, den danska konstnärsgruppen A Kassen arbetar såväl konceptuellt som konkret.Deras bilder, The Colour of Things, tar sin början i hur man en gång tillverkade färg, med material från naturen.Här är dock färgen framställd av material från kulturen. Varje verk består av ett fotografi som presenterar ett ordinärt vardagsföremål. Ett föremål som sedan malts ned och sedan målats upp på väggen bredvid fotografiet. Avväpnande absurt!
Davið Örn Halldórsson
Islänningen Davið Örn Halldórsson, 37 år ung(?), heter årets stipendiat. Hans färgglada lager-på-lager-expressionism rör sig mellan psykedelika, folk- och gatukonst.
De fyra vinnarna således. Men ytterligare 13 konstnärer finns representerade på Konstakademiens väggar, nedan ett urval…
Högst upp norrmannen Børre Sæthres skimrande scenografiska lamellinstallation mot speglande vägg. / Danska Mette Winckelmanns framför sina geometrisk uppbyggda höga collage, med referenser till olika kulturers hantverkstraditioner. / LG Lundberg utforskar existensens grunder med landskap i sepia och ett staffli med tom duk. / En av mina favoriter: Marika Mäkeläs vackert ornamentfyllda, glimrande målningar på varsamt bearbetad träyta. Intagande originellt. (Rafflande skuggbild längst till höger!)
Max Book
Först dansken Ib Monrad Hansen med händerna lyfta mot moder jord, som ett landskapsmåleri sedd ur ett kosmiskt perspektiv./ Alexander Tovborg, även han från Danmark, är omgiven av några av sina inalles 21 små målningar med ram, Teenage Jesus, där han visualiserar sin föreställning om den tonårige Guds son, med inspiration från persiska och indiska miniatyrmålningar. / Riiko Sakkinens presenterar en vägg av kvadrater i 57 nyanser av rött. Titeln 57 Varieties, refererar till Heinz ketchups klassiska slogan. / Längst ned i denna bildrad, en annan favorit: Max Book. Stora dukar med suggestivt dunkla naturmotiv. Och där naturen bokstavligen är en del av målningen. Spännande!
Bilderna tagna vid pressvisningen, då flera av konstnärerna var närvarande. Nu är utställningen inne på sin sista helg i Stockholm, den visas t.o.m. söndag. Se! (om du inte redan gjort det)
Dag Erik Elgin: ”Balance of Painters”
Carnegie Art Awards instiftades 1998 av investmentbanken Carnegie. Syftet är att stödja framstående konstnärer i Norden och samtida måleri. Bland tidigare pristagare finns Karin Mamma Andersson, Torsten Andersson, Tal R, Clay Ketter, Kristján Guðmundsson, Jan Håfström och Lena Cronqvist.
Alina Szapocznikow (1926-73) heter en av de mest originella skulptörerna inom den moderna konsten. En polskjudisk konstnär med den från Förintelsen överlevandes minnen för alltid inristade i själen. Och även i kroppen. Med den personliga erfarenheten av en lång kamp mot såväl tbc som cancer, en kamp som hon förlorade endast 47 år gammal, skapade hon sitt eget visuella språk. Likt Frida Kahlo återvände hon ständigt till sin egen kropp och använde sig själv som modell för sina teckningar och skulpturer. Erotik och död, den ungdomliga kroppens lustfyllda sexualitet förändras mot dess åldrande förgänglighet. Szapocznikow introducerade också nya och billiga material inom skulpturrepertoaren, som polyester/plast.
Surrealistiska mun- och bröstlampor. Huvud med askfat istället för hjärna. Trehövdad kvinna med många läppar… Och så de på grått grus vilande ”personifierade tumörerna”. Vid första anblicken märkliga kroppsdelar, i själva verket förstorade tumörer som samtliga bär Alina Szapocznikows mer eller mindre vanställda ansikte. Skör konst, som tål tidens tand illa. Det mesta gjutet i betong/plastblandningar som sakta torkar och faller samman.
Alina Szapocznikows enastående, fängslande konst, under rubrikenDet här är vad jag lämnar efter mig till digvisas sista helgen som en del av grupputställningen Minneskonst på Bonniers Konsthall. Här finns också Gerard Byrnes videoverk och Cecilia Edefalks måleri. Men det är för Szapocznikow som du ska hasta dit! Ett för mig nytt och unikt konstnärskap som griper.
Surrealistiska mun- och bröstlampor. Huvud med askfat istället för hjärna. Trehövdad kvinna med många läppar… Och så de på grått grus vilande ”personifierade tumörerna”. Vid första anblicken märkliga kroppsdelar, i själva verket förstorade tumörer som samtliga bär Alina Szapocznikows mer eller mindre vanställda ansikte. Skör konst, som tål tidens tand illa. Det mesta gjutet i betong/plastblandningar som sakta torkar och faller samman.
