Bred eller tunn. Rak eller sned. Monokrom eller färgmättad. Som relief eller mer diskret. På tvären eller längden. Eller på höjden! Ja, vad vore väl livet utan ränder? Mindre långrandigt, måhända men faktum är att vi är omgivna av ränder, vare sig vi tänker på det eller inte.
Tänkt just på det har Nordiska museet gjort i närmare fyra år och runt ränder både som mönster och koncept nu skapat utställningen Ränder, rytm, riktning. Ur museisamlingarnas 1,5 miljoner föremål jämte bl.a. haute couture-inlån visas 400 randiga tingestar i valvmontrar och galleriet i stora hallen. Här finns allt från pyjamasränder till kritstreckskostymen, pinnstolen till streckkoden, grafisk design till åkrarnas parallella plogfåror samt i skuggspelen som uppstår.
Ränder som även är så användbara för att påverka upplevelsen av ett rums dimensioner är ett tidlöst, klassiskt och modernt mönster, som går att variera i det oändliga. Ursprungligen var ränderna ett uppseendeväckande avsteg från normen, alltså det enfärgade plagget. På grund av vävstolarnas begränsningar blev ränderna det allra första mönstret.
I samband med utställningen utkommer även en randfördjupande och kompletterande bok med 18 essäer, under Susanne Helgesons redaktörskap. Här fogas ränderna in i ett större, kulturhistoriskt sammanhang och dess visuella signalspråk, från struktur till dekoration.
Initiativtagare till Ränder, rytm, riktning är Tom Hedqvist och Synnöve Mork m.fl. Utställningen visas ända till 31 aug. 2014, så det finns gott om tid att se den. Gör det!
”Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur”, som Falstaff Fakir skaldade.
I väntan på förordnandet av en ny intendent och (förhoppningsvis) en ny vår för den gamle finansmannen och konstmecenaten Ernest Thiels fina konstsamling ute på Djurgården har man låtit auktoriteten Olle Granath hänga om i Thielska Galleriet. Samma gamla bilder alltså, men med nya grannar. Det enda som är nymålat är väggarna. Förre intendenten Andreas Brännström försökte under det senaste året (alltså sin ofrivilligt korta tid på posten) att med större eller mindre framgång möblera om bland verken och vädra in samtidskonsten i de historiska rummen. Resultaten av detta var bland annat Meta Iseaus-Berlins installation mitt bland sekelskifteskonst, mötet mellan Anders Zorns nakenetsningar och Nobuyoshi Arakis fotoerotik och Cecilia Ömalm Krajcikovas ljusinstallation i parken. Alla dessa försök att blåsa in lite frisk luft mellan de instängda murarna ser nu att bli en parentes, tyvärr. Åtminstone om Olle Granaths credo får råda framgent, d.v.s. att Thielskas permanenta utställningar är sig själv nock och att något behov av att föra in något nytt i utställningsrummen inte föreligger (längre). Ty man kan ju alltid hänga om samlingarna igen. Och igen!
”Det perfekta modefotot liknar inte ett modefoto, utan en filmscen eller ett porträtt. Vad som helst, bara inte ett modefoto.” Sagt av Helmut Newton, som under 70- & 80-talen var världens högst betalde modefotograf. Somprovocateur extraordinaire utmanade the King of Kink, som han kallades, den goda smaken med sina glamorösa nakenstudier i jätteformat. Nakna tvåmetersamazoner i pumps, androgyna gestalter i läderrock och med schäfer, manslukerskor i uppslitsade ålskinn… Erotiskt, sadomasochistiskt, dekadent, kittlande. Men inte utan glimten i det voyeuristiska ögat! Newton må ha karaktäriserat sig själv som pornograf men han omformulerade även idén om vad modefotografi var.
Allt är förvisso inte naket bland de knappt 200 bilderna i Fotografiskas omfattande Helmut Newton-retrospektiv. Här finns fräckt nyskapande reklambilder, uppseendeväckande juvelpimpade röntgenfotografier samt både riktigt bra porträtt och svartvita akter av celebriteter. Exempelvis den fenomenalt avslöjande studien av den fåfängliga, åldriga Leni Riefenstahl, Nazitysklands propagandafilmare. Porträttet av henne är utställningens kanske bästa bild. Viljans nederlag 😉
Visst, han var långt ifrån sin tids bästa fotograf, inte minst ur teknisk synpunkt. Att sätta (studio)ljus var knappast hans styrka. Han valde helst det naturliga ljuset och verkliga miljöer i stället för iscensatta. Likafullt är Helmut Newton en av modevärldens mest stilbildande, inflytelserika och inte minst riktigt utmanande fotografer! Ett bevis så gott som något är att så många av hans nu 30-35 år gamla modebilder ännu känns moderna och fascinerar.
Tar mig friheten att framhäva HN:s nagellacksläppstiftiga ”Rouge à lèvres étalé” (1983)
Skynda, skynda! Helmut Newton-utställningen på Fotografiska visas t.o.m. i morgon, söndag 29 sep.
Jag är alltid en smula avundsjuk på dem som med endast ett ritstift eller litet tusch kan utforma en bild – en talang som jag dessvärre är alldeles utan. Med detta följer min respekt och beundran, när jag på sista dagen omsider ser Millesgårdens sommarutställning Fashion Figures Faces, där modebilder signerade Mats Gustafson pryder konsthallens vita väggar.
Med pensel, penna och krita skapar Mats Gustafson sina teckningar, pasteller och akvareller, från den grafiska silhuetten till färgstarkare, måleriska uttryck. Med (skenbart) enkla linjer och snabba penseldrag fångar han elegant konturerna och rörelsen av modellens kropp, klädd eller oklädd, snitt och mönster i ett couture-plagg eller porträttet av modevärldens celebriteter. Imponerande.
Mats Gustafson – Fashion Figures Faces, Millesgården t.o.m. 22 september
Ok, konkurrensen för dagen är tuff: prinsessbröllop och vackraste väder. Om du ändå förmår slita dig från endera eller bägge under någon timme eller två idag ställer du självfallet stegen till Ferdinand Bobergs gamla tegeltullhus på Stadsgårdshamnen, som sedan några år hyser Fotografiska. Idag är det nämligen sista dagen för att se, för att inte säga förundras över, utställningen Ruud van Empel – Pictures don’t lie.
Det är en avatariskt paradisisk miljö som möter en på de stora bilder, som huvudsakligen befolkas av barn. Bilder som skenbart ser verklighetstrogna ut, men som samtidigt frammanar en värld som aldrig existerat i den här formen. Och det är förvisso en bedräglig verklighet! Van Empels ”fotografier” är ytterst komplexa collage, sammanställda av fotografiska fragment i Photoshop.
Fascinerande, både bildskönt och frånstötande! Missa inte heller filmen om van Empel som visas, den ger en mycket god insikt om denne originelle belgiske fotokonstnär. Så kan du ju även passa på att begå den nya Helmut Newton-utställningen när du ändå är i huset. Högre kändisfaktor än på bröllopet på andra sidan Saltsjön!
Ruud van Empel – Pictures don’t lie, Fotografiska, t.o.m. 8 juni
Gatufotografin eller Street photography växte fram under 1920- och 30-talen när handhållna (småbilds)kameror, som kunde användas utan stativ, kom. Plötsligt gick det att ta ögonblicksbilder ute i det offentliga rummet, gatans levande teater.
Själva begreppet gatufotografering är dock något missledande. Det finns ingen tvungen koppling till gator, utan det handlar om att fånga livet i in public. Inte minst på grund sin konkreta natur är den besläktat med pressfotografering och traditionellt har ofta berömda gatufotografer även arbetat för tidningar. Henri Cartier-Bresson, Robert Frank, Alfred Eisenstaedt, W. Eugene Smith, William Eggleston, Brassaї, Willy Ronis, Robert Doisneau…
Gatufotografi är inte bara en konstart utan även en viktig dokumentation av hur livet ser ut utanför hemmets väggar. Ett värde som ju blir uppenbart först med tiden…
De senaste åren har intresset för gatufoto ökat kraftigt trots att attityden mot fotografering på allmän plats hårdnat bland allmänhet och lagstiftare. Samtidigt som vi alla springer omkring med mobilkameran klickberedd för ögonblicksbilder varhelst de må uppstå är den klassiska dokumentärfotografin, där de avbildade befinner sig i verkliga situationer i urbaniteten, i försvinnande. Människor låter sig alltmer ogärna fotograferas av en främling med kamera (med iögonenfallande lång optik) och med oklara avsikter med sitt fotograferande. Att ta bilder på barn är så suspekt att det redan nu är snudd på förbjudet och uteslutet. Fotografens rättigheter ställs mot de avbildade personernas rätt till privatliv och integritet.
I Sverige finns ett liggande lagförslag mot ”olovlig fotografering”, där bland annat ”påträngande, närgången eller dold fotografering” ska vara förbjuden om syftet är att allvarligt kränka den personliga integriteten. I andra länder, exempelvis i Frankrike och USA, är inskränkningarna på allmänna platser redan så omfattande att ett partiellt fotoförbud i praktiken gäller.
Idén om Fotografen som med dunkla motiv stjäl bilden (själen?) av den avbildade går igen! Man kan ju spekulera om en fotograf som Cartier-Bresson kunde ha funnits idag. Antagligen inte som gatufotograf i alla fall. På C-B:s tid blev man förevigad, stolt över att få vara med på bild. I svartvitt kornighet.
Fransmannen Henri Cartier-Bresson blev och är den stora ikonen inom gatufotografin. Fotojournalistikens fader har han kallats och han var en av grundarna av bildbyrån Magnum. C-B berättade den vanliga människans historier och speglade stora världshändelser från deras perspektiv. Med sällsynt känsla för stunden fångade han ögonblick ur livet och skildrade verkligheten genom sin sökare. Han myntade begreppet ”det avgörande ögonblicket” (The Decisive Moment) inom fotografin – konsten att med perfekt tajmning exponera bilden. ”Kameran är för mig ett skissblock”, skrev Cartier-Bresson, ”ett intuitionens och spontanitetens verktyg”. Kompositionen var det mest betydelsefulla, människan var dess dynamiska hjärta. Han beskar inte sina bilder, istället komponerade han dem i sökaren och visade dem sedan i sin helhet.
Cartier-Bresson avled 95 år gammal 2004, men valde innan dess ut de 250 bilderna till den stora retrospektiva utställningen The Man, The Image & The World, som nu visas sista helgen på Fotografiska. Betrakta detta inlägg följaktligen som en stark uppmaning till ett besök innan det är försent!
En kompositör av bilder möter en kompositör av musik, Igor Stravinsky. Finns numera även i en iPhone!
De två stora Stockholmska auktionshusen visar nu sina Moderna-utrop inför auktionerna i veckan. Med Moderna här menas konst, design och konsthantverk från 1900-talets första hälft. Plus något eller ett par decennier till – ingen riktigt bestämd tidsmarkör. Därefter definieras epoken som Samtida. Eller Nutida. Eller Contemporary, för att vara svengelskt internationell. Fast det är en annan, kommande auktionshändelse, härnäst i mitten av maj.
Erik Olssons minne från sin bröllopsresa 1929: : Corrida de Toros VII (300 000)
Vårens Moderna erbjuder bland väggprydnaderna det gamla vanliga svenska gänget, som utgör stommen i detta sammanhang: Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald, Leander Engström, Otto Carlslund, Gösta Adrian Nilsson (GAN), Evert Lundqvist, Lennart Jirlow, naivisterna Hilding Linnqvist och Eric Hallström, Halmstadsgruppare som Sven Jonsson, Göteborgskoloristen Ragnar Sandberg & Co…
Stockholms Auktionsverk toppar med Matisseeleven Einar Jolin resp. Nils Dardels (själv)ironiska akvarell äktenskapsskildring Familjeidyll (nedan, utrop 3-4 Mkr)
Snygg komposition, en ovanlig Victor Vasarely: Bailkal (1954, 250′ kr)
Bukowskis har en avsevärt starkare internationell spets, inte minst genom bidragen från läkemedels- resp. chokladförsäljningsgenererade överskott, Astra- resp. Marabou-samlingarna. Blott tvenne namn att nämna: den inte så ovanlige Marc Chagall resp. den sällan förekommande bildkonstnären Friedensreich Hundertwasser. Jo, han, arkitekten, som ritat det mest lekfulla, roliga huset i Wien. Lika originell och härligt yster är han på duk!
Columbus landet in Indien (1963, 1,8 Mkr)Fin! Marc Chagalls lilla ”Le Bouquet au-dessus de Vence”Snyggt stylad triptyk på Bukowskis: Skåp av Otto Schulz, 30-tal (40′ kr) / Körsbärsskulptur i keramik av Hans Hedberg (200′ kr) / Albert Johanssons bild Sina (1957, 50′ kr)Bukowskis personal vilar sig på Axel Einar Hjorts fula furumöbler, Utö (1930-t.) (stolen 40′ kr) I bakgrunden Axel Törnemans färgglada Dansösen (60′ kr)
Auktionsverket i grönt, (bild)redaktörens redigering
Från galleriklustret runt Hudiksvallsgatan har några gallerister försvunnit medan ett par andra nya har installerat sig. Galleri Andersson Sandström flyttade i höstas men bara inom kvarteret och i den nya större lokalen på innergården hänger nu fem av britten Ian McKeevers stora målningar (jämte några mindre, fotoskisser). Abstrakt, organiska bilder på 3×2 meter, utförda i akryl/olja med ett rofyllt ljus- och skuggspel i begränsad kolorit. Twelve-Standing (t.o.m. 28 april)
……
En av Lilibeth Cuenca Rasmussens iögonfallande skulpturer på Christian Larsen Gallery.
Det mest effektfulla konstutrymmet av alla helt visst finns för närvarande på Christian Larsen Gallery. Danskan Lilibeth Cuenca Rasmussen har flyttat in fyra av sina i spegelglasmosaikklädda skyltdockor, Outer Reflection I-IV. Över väggar, golv och tak sprider sig reflektionerna som från en diskokula. Effekten är dock betydligt mer svärmisk. Konstnären vill med denna installation av sällsam skönhet problematisera jaget och konsumismen, men jag tillåter mig, faktiskt, att bara njuta av stillheten i rummet. Det som skulle kunna ha blivit kitsch blir i stället snudd på magiskt! Mobile Mirrors heter utställningen, som är värd en egen resa till Stockholms norra utmarker. (t.o.m. 12 maj)
En av danska Lilibeth Cuenca Rasmussens mannekängskulpturer i spegelmosaik, ”Outer Reflection”. Vid vernissagen av utställningen ”Mobile Mirrors” på Christian Larsen Gallery.
……
Sista stoppet blir just inget stopp utan mer ett konstaterande om att det finns konst som jag, om inte förstår, så åtminstone fångas, drabbas av eller rätt och slätt tycker om. Den får gärna vara estetiskt tilltalande också! (Vågar förstås inte uttala D-ordet… dekorativ). Och så finns det KONST, som bara är svårbegriplig, känns såå konstruerad samt härtill gärna pretentiös. Med stort P. Exempel på detta är grupputställningen Thinking and Speaking på Galerie Nordenhake. Den tar sin utgångspunkt från en bok om konstruktivistisk psykologi och presenteras på följande vis: ”… iakttar metoder för att anpassa och uppleva idiomatiska system ur ett metalingvistiskt perspektiv och genom en emfas på lek”… Nedan ett exempel på detta.
Nanna Nordström: A Sound Family Makes A Sound State. Varje del kostar 30 000 kr. Paketpris för alla sex delarna 150 000 kr.
(t.o.m. 12 maj)
Konsten att gilla III – Sonja Larsson på Sven-Harrys Konsthall
Eftersom våren låter vänta på sig och med den det mesta av sociala utomhusaktiviteter så anpassade jag mig till rådande klimat och tog mig en liten galleri- & konsthallsvända häromdagen. Och dessa fick mig att ta fram kameran av gillande…
Leena Nio / AnnaElleGallery
Inledde hemmavid på det rätt nya AnnaElleGallery(Riddarg. 41) som visar den finska konstnären Leena Nios första soloutställning i Sverige, Casual Orders.
Meterstora målningar på kvinnohuvuden och -ansikten där fokus ligger på håret. Och det som (eventuellt) döljs därunder och som bara antyds bakom hårflätornas nästan taktilt, glansiga yta. Leena Nio målar i olja men tankarna går till någon slags blandteknik av fet oljekrita och realism. Snyggt. (t.o.m. 21 april)
……
Jan Liljeqvist / Strand Hotel
Vidare till Strand Hotel, Nybrokajen, där ett gäng målningar smyckar lobbyn och matsalen och där engagerande möten uppstår konst och människor emellan jämfört med galleriernas/konsthallarnas kliniska miljöer. Expressionistiska bilder i stark kolorit. Stiliserade bilar och bensinmackar i natten, en ensam man i en telefonkiosk. Ödsliga, urbana samtidsmiljöer, där hemligheterna ruvar i skuggorna och där människan är på undantag. Tänker på amerikanen Edward Hoppers bilder av ensamhetens USA.
Konstnären heter Jan Liljeqvist (1932–2003). Han ägnade hela sitt liv åt teckning och måleri men förblev trots det okänd under sin livstid. Postum uppmärksamhet är i alla fall bättre än ingen alls! (t.o.m. 20 juni)
……
Hallwylska Museet
I Hallwylska Museet på andra sidan Berzelii Park är det intimaste som visas upp – de hudnära plagg som bärs närmast kroppen. De onämnbara som underkläderna kallades fordom, speciellt då kvinnornas. Förstås. Utställningen Under ytan… om det onämnbara vid sekelskiftet 1900 är vad den heter; den visar underkläderna som formar kroppen, synen på skönhet och (o)hälsa samt inte minst, moral och sexualitet.
Vackra vintageunderställ finns för beskådan (toppbilden!), men även ett par fina exempel på samtidscouture. Informativa och underhållande utställningstexter, av bland andra Lotta Lewenhaupt, sätter plaggen i sina intressanta, historiska sammanhang.
Två anslående onämnbara från vår egen tid: Katarina Nymans vackert hudnära i spets och Lisa Laurell Amandonicos tuffa korsett i läder och meshtyg.Ett manligt exempel på det onämnbara?
Ett passa-på-tillfälle att även få sig en husesyn av Hallwylskas sov- och gästrumsvåning, som mer sällan ges tillträde till. (t.o.m. 25 augusti).
……
Finlandsinstitutet
Sasha Hubers ”Trophy II”
På Finlandsinstitutet (Snickarg. 4) pågår en utställning med den långa titeln Efter arken en ö: rapporter från Team B och som är inspirerad av den sydafrikanska författaren J. M. Coetzees bok Djurens liv. En grupputställning och en blandad kompott… Som om inte annat är värd ett snabbesök tack vare Sasha Hubers Antiloper, Trophy II, skapad av häftklamrar på björkträ!
……
Wetterling Gallery
Sista besöket i city blir på Wetterling Gallery (Kungsträdgården), där grupputställningen Now! visar verk av internationella konstnärskändisar som Ai Weiwei, Jeff Koons och Barbara Kruger mfl. Prisnivån är i paritet med deras status. Mycket hög. Francesco Vezzolis miniatyr (18x14x2 cm) nedan, en laserprint på duk, metalliskt broderi, akvareller och papper, i konstnärens egen ram kostar USD 42 000. Ex moms. Ex kvinnan i förgrunden.
I samband med att det naturliga ljuset återvänder allt starkare och längre så mörknar det över Hålludden på Värmdö… På söndag drar man nämligen ut kontakten för Artipelags utställning Upplyst – Det elektriska ljuset som konstens fé. Glödlampor, lysrör, neon samt den nya, mångsidiga LED-belysningen utgör denna gång inte bara konsthallens allmänbelysning utan ljuskällorna i sig är konsten. Detta genom ett antal mer eller mindre ljusstarka verk av tjugotalet av samtidskonstens mer kända namn.
För att utställningen inte bara ska bli något av en slags märklig belysningsmässa bör man tillgodogöra sig konstnärernas tankar jämte bakgrundssammanhang. Den guidningen, exempelvis i katalogtexten, tar fram helt andra värden av verken än de vid första anblicken dekorativa.
Monica Bonvicini ”Light Me Black” (2009)Liggande i förgrunden, Hans Haacke ”Vandrande högspänningsurladdning” / ”High Voltage Discharge Travelling” (1968)Christian Andersson ”F For Fake” (2002)Jason Rhoades ”Chadelier #6 (Fancy Bit, Between, Amulet)” (2005)Spencer Finch ”The Four Seasons” (2012)Mona Hatoum ”Undercurrent” (2004)Otto Piene ”Corona Borealis” (1965)Mario Merz ”Fibonacci” (1996)Günter Uecker ”Lichtregen” (1966/2006)Monica Bonvicini ”Light Me Black” (2009)
Upplyst – Det elektriska ljuset som konstens fé, Artipelag t.o.m. 17 feb.
