Att jag ogärna missar någon av (de många) utställningarna (som avlöser varandra) på Fotografiska har kanske framgått. De stora såväl som de mindre, såväl till namnen som exponeringsytan och ambitionen.
Två av vinterns utställningar hänger nu på sista veckan: Johan Rheborgs Backstage och Corinne Mercadiers Wicked Gravity. En av dem bör man i alla fall inte missa…
Komikern Johan Rheborg tar sitt fotograferande på allvar. Detta blev man om inte annat varse genom den nyligen sända, underhållande tv-serien Alla är fotografer. Många olika kameror har Rheborg också och dem använder han synbarligen gärna för att exempelvis fotografera av sina kollegor inom teater- och filmvärlden. Oftast då bakom scenen eller duken. Ett 80-tal svartvita bilder är också föremålen för utställningen Backstage.
Om den finns väl inte så mycket att säga; allvarsamma, dokumentära porträtt av celebriteter, i stunden och ”i rollen”. Jo, dugligt hantverk, fast rätt ospännande fotografi. Misstanken infinner sig möjligen att om Johan Rheborg inte varit den kändis han är hade hans kändisbilder knappast fått Fotografiskas uppmärksamhet (eller tillgång till dess väggar)…
Målare, filmare, tecknare, fotograf, skulptör, grafiker, formgivare… Dadaist, surrealist… Man kan applicera en mängd etiketter på konstnären Man Ray som ledigt och lekfullt rörde sig mellan många av modernismens konstnärsriktningar, symboler och idéer. Teknik eller medium spelade mindre roll utan var bara ett medel för att uppnå det eftersträvade uttrycket. Med alkemistens uppfinningsrikedom och gränslösa experimentlusta skapade han – tillsammans med nära vännen och samarbetspartnern Marcel Duchamp – förutsättningar för ett helt nytt sätt att både göra och se på konst. Samtidigt byggde han med stor framgång sin konstnärsidentitet. Han ansåg att en god idé borde åskådliggöras i hur många varianter som helst, bara den var tillräckligt bra. Därav mångfalden av original, kopior och duplicerade verk sida vid sida – alla signerade varumärket Man Ray.
Även om Man Ray inledde sitt konstnärskap som målare är han mest känd för sina svartvita fotografier och filmer. Han skapade formsäkra porträtt, bland annat på sina kvinnor, särskilt musan Lee Miller. Berömda är också Man Rays experiment där han som pionjär laborerade med ljus, filter, solarisering och fotogram (Rayographs), alltså bilder exponerade utan kamera.
I helgen slog Millesgården upp portarna för sin stora vårutställning: Man Ray – New York-Paris-Hollywood. En snyggt presenterad och varierad utställning med ett 90-tal inlånade objekt, som väl speglar bredden av denne mångsidige och mytomspunne konstnärs tankar och produktion; såväl några av hans mest berömda, men även mindre bekanta verk. Se!
Man Ray – New York-Paris-Hollywood på Millesgården, Lidingö t.o.m. 8 juni. Utställningen är producerad av Mjellby Konstmuseum i samarbete med danska Øregaard Museum.
Nordens största konstmässa sägs den vara, Supermarket Art Fair, som för nionde året i rad nu intar två av våningsplanen i Kulturhuset Stadsteatern (som allaktivitetshuset numera heter). Ett 80-tal utställare från 30 länder finns representerade, flertalet oberoende, mindre konstnärsdrivna gallerier. Ovanligt och glädjande nog var de flesta av dem denna gång presentabla redan vid pressvisningen!
Temat för året är Difference(s) fast någon skillnad från tidigare år har jag svårt att se. Det är precis som vanligt på Supermarket – spretigt värre! En gränslös mångfald och mix av yttringar, där högt blandas med lågt, kommersiellt gångbart med osäljbart och det politiska med det rent estetiska. En ingalunda tråkig promenad genom allt som kan rymmas under begreppet samtidskonst; från Lhasa, Tbilisi, Kairo till Rio, och där allt är tillåtet, somt är riktigt bra och annat bara obegripligt.
I år slipper Supermarket också konkurrens av den nordiska ”finkonstmässan”, Market, som brukar pågå samtidigt, men som i år äger rum i början av april (på Liljevalchs).
Namnet till trots är Supermarket inget snabbköp för konst även om det mesta som står på golvet och hänger på väggarna faktiskt är till salu.
2/ Skinnskulpturer av Johanna Havimäki (Galleria Sculptor, FI) / Väggcollage av Anna Ulff (Galleri VISU, FI) / Videskulpturer av Jaakko Pernu (Oulu, FI)
3/ Mona Malmström ”Orbits” (labyrintspelet) (Gocart Gallery) / Målning av Tarja Szaraniec (Plan B, NL)
4/ Målningar av Hanaa El Degahm (Artellawa Art Space, EGY)
5/ ”Bi-installation” av Harp Art Lab / ”Mattkrage” av Kati Joki (Galleria Huuto, FI) / Molotovbyggsats av Karin Jonsson (Nationalgalleriet) / en spegling
Bland gallerierna i Stockholm Gallery District, d.v.s. klustret på och runt Hudiksvallsgatan, förnekar sig som vanligt Gallerie Nordenhake inte utan presenterar ännu en gång en svårt konceptuell utställning, 35/22/35/36D, som framstår som rätt och slätt bara besynnerligt. Försåvitt man inte noggrant och välvilligt läser på vad det hela handlar om… Denna gång har den cypriotiske konstnären Christodoulos Panayiotou snöat in på ett fotografi av en klänning som en gång burits av Marilyn Monroe och utifrån det ställt ut sin kostym, sina skor samt en röd matta…
…
Tero Nurminen / S.P.G
I klustret på och runt Hudiksvallsgatan visar S.P.G (Susanne Pettersson Gallery)den finske konstnären TeroNurminens sparsamt kolorerade målningar. Framförallt serien Origamis hopskrynklade vita pappersark mot djup svärta fångar blicken med sin superrealistiska, koncentrerade form.
…
Martin Erik Andersen / Riis
Från yttre Vasastan till centrala Norrmalm och Konstakademien på Fredsgatan som ju även huserar tre gallerier på gatuplanet. Norska Galleri Riis gör denna gång Nordenhake rangen stridig om månadens mesta prettoutställning genom dansken Martin Erik Andersens installation Endless Promises.
Eller bör man kanske säga inredning? För utställningen består av diverse ting som en växt, snäckor, en bit ryamatta, delar av en discoboll, några tygsjok på väggen samt lite rökelse… Det dominerande elementet är golvet, ett betonggolv lagt i mosaik och det är riktigt snyggt!
…
Charlie Roberts / Magnus Karlsson
Gladare blir man runt hörnet, på Galleri Magnus Karlsson. Där förenas nämligen nyslöjdade totempålar med primitiva, snidade trähuvuden och naivistiska målningar i en kul exposé, Hex – en avväpnande pendang till allt det pretentiösa. Charlie Roberts heter den amerikanske konstnären som vågar överraska och bjuda på en smula förnöjelse.
…
Sista stoppet blir hos grannen Galleri Gunnar Olsson där några stora, surrealistiska collage lyser upp; fantasifullt intrikata motiv signerade Åsa Larsson.HennesNya stilleben kan man titta länge på. Om livet inte vore så kort. Ars longa, vida brevis, som sagt.
Den inledande östermalmsdelen av denna gallerirond finns i föregående inlägg
Ars longa, vida brevis. Konsten är lång, livet är kort, som den gamle grekiske läkaren Hippokrates en gång uttryckte det. Fast även om konsten i sig varar längre än livet så är den ändå inte så beständig som man ibland önskar. Det gäller inte minst galleriernas utställningsperioder som bara varar i någon månad, för att sedan ersättas av nästa konstnär. En månad går fortare än man tror och innan man vet ordet av så är det sista helgen för den där utställningen man egentligen hade tänkt se redan på vernissagen.
Evan Roth / Niklas Belenius
Så det blev en sista-minuten-vända häromdagen bland ett urval av stans gallerier. Inledde i grannskapet, på Gallery Niklas Belenius (Ulrikag.) som visar amerikanen Evan Roth och hans Memory. Dekorativa utskrifter och skärmdumpar av datorns cacheminne som ”iscensätter konfrontationen mellan det mänskliga minnet och internets omedvetna”. Hm… Silhuetterna på väggen var snitsiga.
…
Mikkel Carl / AnnaElleGallery
AnnaElleGallery (Riddarg.) ställer ut dansken Mikkel Carls vackert skimrande, abstrakta bilder, 0-110 DVC. En serie titanplåtar, som inte fått färg av pensel utan etsats i syrabad och genom elektrolys fått sina skiftningar och schatteringar. Läckert.
Konstnären själv med på ett hörn
…
Peter Frie / Lars Bohman
Från Anna & Elle till deras fäder! Landskapsmålaren Peter Frie har planterat sina nya träd hos Gallery Lars Bohman (Karlav.). Some Trees heter utställningen som såväl rymmer nymålade oljor som en installation av skulpterade bronsträd. De senare smakfullt grupperade i en liten lund. Fördelaktigare så, på håll än nära, där tankarna går till broccoli…
Den målade serien av de många kulörta träden är bättre, även om jag inte förstår tanken med att glasa in dem. Inte adderar väl betraktarens spegling något konstnärligt värde, eller? Bäst är nog ändå de få bilderna utan träd! Öppna landskap, som inte ingår i den egentliga utställningen.
…
Anne Thulin / Charlotte Lund
På Galleri Charlotte Lund (Kungstensg.) visas Anne Thulins O grå – bilder i språk. En poetisk serie i grått, där ”häftklamrar fäster fast minnet av en dikt på det pastellbestrukna pappret och skapar små upphöjningar som minner om orden och bokstävernas form. Texten förvandlas till teckning där orden är osynliga men ändå närvarande”. Minimalistisk märkvärdigt och fint.
I nästa inlägg fortsätter gallerironden till Vanadis och City
”Hmm, Marilyns klänning… och precis i min storlek!”
Två av objekten i Christodoulos Panayiotous separatutställning 35/22/35/36D på Galerie Nordenhake. Ett fotografi av en klänning som en gång bars av Marilyn Monroe och en upphängd kostym som burits av konstnären.
Att Elliott Erwitt, 85 år, är fotovärldens största humorist är inget orimligt antagande. En mästare i konsten att observera, en virtuos på att fånga de vardagshumoristiska ögonblicken i sina svartvita bilder. Han ser detaljer de flesta missar, situationer innan de inträffar och livets absurditeter. Men mitt i skratten dyker det även upp bilder med djupare allvar. Allt registrerat genom sökaren på sin analoga småbildsLeica.
Utställningen Elliott Erwitt 100+1 visar ett urval om 101 stillbilder från legendarens sex decennier som fotograf. Här finns de ikoniska bilderna man sett gång på gång, fast kanske inte förknippat med Erwitts namn. Han har rest världen runt, framgångsrikt fotograferat presidenter, påvar och filmstjärnor samt alldeles vanliga människor. Och så alla de där hundbilderna förstås, dem som han kanske blivit allra mest känd för.
En härligt underhållande utställning där man bara går omkring och småler, såväl av igenkännandes glädje som nyhetens dråpliga behag.Missa inte den roliga porträttfilmen I bark at dogs!
I sökarna för andra fotografers aktning – Mäster Elliott Erwitt med sin tuta på käppen.
Djur är något som Jill Greenbergfotograferar. Inte chihuahor på gatan i svartvitt som Elliot Erwitt, men väl hästar, björnar och olika arter av apor i högglansig färg. Inte vilda djur utan djurskådespelare som ”mänskligt” avporträtterats i ateljéns perfekta ljussättning.
Gråtande barn
Men det är inte den 46-åriga NY-fotografen och photoshoppande bildmakaren Greenbergs overkliga djurporträtt som fått mest uppmärksamhet utan hennes kontroversiella fotoserie End Times på gråtande barn. Som än idag väcker starka känslor, av olika de slag…
Barnen fick Jill Greenberg att gråta genom att först ge, och sedan ta tillbaka, godis.
Ja, man må tycka vad man vill om Jill Greenbergs bilder, men anslående är de onekligen. Ett ironisk statement i tiden? Hötorgskitsch 2.0? Eller ser vi kanske apan i oss?
Mig berör denna utställning dock föga sin tekniska briljans till trots, utan får mig snart att längta (tillbaka) efter ”äkta” fotografi, med mer av substans än en glättad yta. Dylikt finns det ju som ovan sagt gott om i andra rum på Fotografiska!
Förförisk skönhet, underfundig vardagskomik respektive teknisk perfektion är sammanfattningar för fotograferna Paolo Roversi, Elliott Erwitt respektive Jill Greenberg – de aktuella affischnamnen på Fotografiska.
Som en av vår tids viktigaste modefotografer presenteras Paolo Roversi i sin första stora separatutställning Secrets. Och det finns förvisso ett personligt uttryck över hans drömskt måleriska modebilder, fotografier med en doft av ett odefinierat förflutet. En klassisk, tidlös estetik som har blivit denne 66-årige italienskfödde Parisares signum och som till del härrör ur hans prefererade val av metod och verktyg: befintligt ljus, utan ljusmätare och långa slutartider med den älskade (analoga) storbildsPolaroidkameran.
Vid sidan av det påklädda rymmer Secrets en annan del, betitlad Nudi. En mångfald av porträtt på mycket avklädda, mycket unga kvinnor, ”Musor”, som Roversi kallar sina pubertala Natalior, Evor, Guineveres och Kates m.fl. Vackra, skisslika nakenstudier. Skönhet, om än med objektifierande inslag, som är svårt att bortse ifrån. Detta gör Paolo Roversis stora retrospektiv, över 200 fotografier, till en utställning som lämnar litet av en sunkig bismak. Tyvärr. Så många betagande bilder och så mycket betvingande fotografi. Och samtidigt denna störande sexism.
Det finns ett begrepp inom fotografin, Det avgörande ögonblicket, från engelskans The Decisive Moment, dvs. konsten att med perfekt tajmning, på exakt rätt bråkdel av en sekund, trycka ned slutaren och exponera bilden. Uttrycket förknippas med den franske fotograflegenden Henri Cartier-Bresson och är också titeln på hans genombrottsbok 1952. Fast egentligen är det hans engelske förläggares formulering. Själv sa C-B images à la sauvette, vilket ungefärligen kan översättas med ”bilder på språng”.
Ett annat slags avgörande ögonblick i fotografins historia, om du frågar mig, är etablerandet av Fotografiska i det gamla tullhuset på Stadsgårdskajen i Stockholm. Under de blott tre år sedan det öppnade har bortåt 70(!) utställningar avlöst varandra. Dokumentärt och iscensatt, street och natur, kommersiellt och konstnärligt, pornografi och mode, storformat och intimiteter, i svartvitt och färg, från svenska och mindre etablerade fotografer till de största världsnamnen, såväl levande som döda. Först ut var Annie LeibovitzochLennart Nilsson, därefter har, bland många andra, Albert Watson, Sarah Moon, Sally Mann, Edward Burtynsky, André Kertész, Robert Mapplethorpe, Helen Levitt, Anton Corbijn, Sandy Skoglund, Christer Strömholm, Ruud van Empel, David LaChapelle, Helmut Newton och Cartier-Bresson täckt väggarna i de mörka salarnas 2 500 kvm av utställningsyta. En ingalunda obetydlig del av både 1900-talets och den samtida fotografin.
Christer Strömholm – CHR
Fotografiska
har under sin korta tillblivelse med utomordentlig framgång lyckats etablera sig som en fotografins samlingsplats och därmed även lyckats fylla ett stort tomrum bland konsthallar och museer. Något som man just inte blev varse förrän väl Fotografiska var ett faktum. Visst visades fotografi regelbundet i stan även tidigare, exempelvis på Fotografins Hus på Skeppsholmen, Galleri Kontrast och på, sedan i somras tyvärr stängda, Gun Gallery. Moderna Museets, dvs. f.d. Fotografiska Museets, förnämliga fotosamling tycks ha hamnat i någon slags evig törnrosasömn, även om man 2011 tycktes känna av Fotografiskas utmaning och plockade fram tusentalet bilder ur arkiven. Privatägda Fotografiskas besöksantal lär visst f.ö. tangera statliga Modernas…
Sally Mann – A Matter of Time
Det finns de som ogillar Fotografiska. De som tycker att idén är för kommersiell och har synpunkter på att de stora utställningarna inte är egenproducerade utan inlånade, att presentationerna saknar fördjupning, att man gör det för lätt för sig och bara smäller upp bilderna så att säga… Jo, kanske det. Det är åsikter som man framförallt kan höra bland vissa i konst/kulturbranschen, där pretentionerna är mycket högre ställda och där kommersiell är ett skällsord och publikvänliga satsningar saknar konstnärlig kredd. Kan det vara så att Fotografiskas otippade, omedelbara succé kanske även framkallar avundsjuka? Själv kan jag konstatera att jag har berörts och provocerats, inspirerats och hänförts av en fenomenal spännvidd av bilder, som jag annars inte fått stifta bekantskap med.
Från den aktuella DN-utställningen Arabiska Våren
Fotografiska
ligger rätt i tiden, nu när bilder omger oss överallt. Andelen foto hos auktionshusen ökar snabbt. Fotograferandet har blivit något av en folkrörelse, med mobiltelefonen vänd mot omvärlden alternativt för en selfie och på Instagram ögonblicket senare.
Ett avgörande ögonblick alltså, när bröderna Jan & Per Broman, öppnade sin konsthall för fotografi 2010 i Stockholm. Tack!
