Fotokonst/Konstfoto med kvinnliga förtecken

Att den svenska samtidsfotografin domineras av kvinnor blir man varse när man besöker Artipelags stora vårutställning Det synliga. Av de 21 presenterade fotograferna är 20 kvinnor ur tre generationer, flertalet med anknytning till Fotohögskolan i Göteborg, antingen som lärare eller elever. Fotografer eller korrektare, konstnärer, som använder fotografi som främsta medium. Ty här visas inte någon dokumentär- eller pressfoto utan iscensatta bilder, från de fem senaste åren.

Jenny Källman ”Surveillance”, 2012
Eva Stenram ”Drapes”, 2013

En motivmässigt spretande exposé där den ljusa och spatiösa konsthallens många och långa väggar täcks av lika många uttryck och temperament som antalet deltagande konstnärer. En hel del att tycka om, annat att ifrågasätta storheten av. Allt efter tycke och smak. Fast sämre foto(hantverk) blir inte nödvändigtvis bättre konst…

Stina Brockman ”Frailty”, 2013
Dawid
Julia Peirone ”More than Violet”, 2011

Det som främst fångar mitt öga är Tuija Lindströms inscannade, vackra växtbilder, Denise Grünsteins surrealistiska lek med kroppar och Miriam Bäckströms porträttsvit av skådespelaren Irene Lindh.

Tuija Lindströms blommor & Denise Grünsteins kroppar
Tuija Lindström ”Nepenthes Laughing”, 2010
Denise Grünstein ”Wunder”, 2013
Miriam Bäckström ”Irene Lindh”, 2008
Miriam Bäckström ”Mirrors”, 2009-2012
Annica Karlsson Rixon ”Vid tiden för den tredje läsningen”, 2013

För urvalet till Det synliga står bland andra spindeln i den svenska samtidsfotografins nät av institutioner och kommersiella aktörer: Niclas Östlind, verksam både som fristående curator och forskare. Sedan flera år bedriver han konstnärlig forskning om fotografiets roll i Sverige. Denna utställning ingår i hans ambitiösa doktorsavhandling Performing history.

Niclas Östlind framför Annika von Hausswolffs ”An Oral History of Economic Structure” 2012

Sista helgen för Det synliga på Artipelag, Värmdö. T.o.m. söndag 11 maj.

…

Äter gör man bra på Artipelag, om än väl dyrt – buffén kostar 245 kr. Presslunchen såg ut så här…

Potatis/purjosoppa, Philadelphiaostkräm med tryffel, renskav /
Chokladpannacotta, blåbärskompott, digestivesmulor

Elaine Sturtevant In memoriam

Den amerikanska (pop)konstnären Sturtevant (med förnamnet Elaine) är död. Från 60-talet och framåt ägnade hon sig systematiskt åt att omsorgsfullt göra om målningar, objekt och videor skapade av hennes samtida, huvudsakligen manliga kolleger, för att sedan presentera sina egna reproduktioner. Hon kopierade berömda kolleger som Andy Warhol, Jasper Johns, Joseph Beuys, Willem de Kooning, Marcel Duchamp och Frank Stella, men såg på sina verk varken som parodier eller hyllningar. Sturtevant vände på begreppet originalitet. Hennes konst är således kopior av andra konstnärers verk. Appropriation kallas det med konstjargong när man plankar med avsikt att omvandla.

Sturtevant belyste frågor kring upphovsrätt och originalitet. Vad säger det om ett arbete när en annan artist kan duplicera det med liknande resultat? Onekligen ett aktuellt konstnärskap i vår digitala tid, där det mesta kan och även låter sig kopieras! En tid Elaine Sturtevant nu lämnat, 84 år gammal.

För två år sedan besökte hon Moderna Museet i Stockholm i samband med öppnandet av den stora utställningen Sturtevant – Bild över bild. Då mötte jag denna coola 82-åriga pionjär till metodisk härmapa för ett radioinslag. Och passade även på att bl.a. knäppa bilden i hennes upprepning av Félix Gonzalez-Torres lampinstallation America.

Elastic Tango (2010)

Efter-jobbet-cocktailrace

Sju drinkar i lika många barer på två timmar… Det kan den ivriga – och törstiga! – hinna med om hen följer samma trad som jag gjorde häromdagen, då Berns-koncernen firade solens återkomst med att lansera sommarens After Work-koncept. Varje vardagseftermiddag mellan kl. 5-7 är det AW i Berns samtliga fyra barer jämte de tre i systerkrogen Nosh and Chow. Envar bar ska ha något av sin egen prägel, är det tänkt, både när det gäller atmosfären och dryckesutbudet av ölsorter, klassiska cocktails och nykomponerade ”signaturdrinkar”. Trogna gäster får ett AW-kort som ger ett rabatterat drickande.

Barrundan som jag begick inleddes på Berns Asiatiskas cocktailbars veranda, fortsatte i Spegelbaren med bästa utsikten över kristallkronorna uppe på stora salongens balkong, vidare ut på Terrassen samt rundades av i Bistrobaren i Berzelii park. Drinkarna var redan färdigblandade. I första glaset en Rom Punkt, med citronjuice och äggvita. Denna följdes av den vodkabaserade Fläderfluff och härpå den alkoholfria Juicy Mama, på apelsin, passionsfrukt, citron- och tranbärsjuice. En Östermalmare, även den baserad på St. Germain-likören och citronjuice, fylldes upp med mousserande av bistrons restaurangchef Niclas Ohlsson. Efter de första tre söta blev den dock väl syrlig. Godast i första flighten var den lättdruckna Fläderfluffen samt den uppfriskande röda juicemixen – spritfrånvaron till trots!

En kort promenad till Norrlandsgatan och Nosh and Chows tre barer. Här fixades drinkarna efter beställning – det är ett mycket större nöje att se en bartender i aktion än att bara mötas av en klunga med förfyllda glas… I Cocktailbaren rördes en El Jardinero No. 9 ihop av gin/Cointreau/Branca Menta. I Noshbaren skakade Linus O’Reilly en Monestary Margarita, med rökig smak av mezcal. I den avskilda medlemsbaren Bernie’s, en trappa upp över gården, satte bartendern Oscar fyr på en El Flaco, på genever och Sève Fournier. Snyggt! Fast smakmässigt tyckte jag bäst om den mintsmakande trädgårdsmästaren.

Sju olika drinkar i lika många olika Bernsbarer på två timmar, som sagt. Ingen dum idé alls. After Work at Work, borde man unna sig oftare!

Verkligheten iscensatt

Den tyskfödda Londonbaserade fotografen Julia Fullerton-Battens bilder är fyllda med liv, känslor och berättelser… De är litet märkliga, för att inte säga märkvärdiga. Omsorgsfullt iscensatta fotografier med stark karaktär, fastän de egentligen ter sig ganska statiska och känslolösa.

Flertalet av Fullerton-Battens bildserier skildrar kvinnor, bland annat relationen mor-dotter och unga kvinnors väg från tonåren till vuxenlivet.

Julia Fullerton-Battens absurda och emellanåt skruvade bildvärld – som man med fördel (än)nu kan ses på Fotografiska – är både tankeväckande och lekfull, samt en smula Hopperskt ödslig. Hon manipulerar belysning, perspektiv, färg och skala, vilket tvingar betraktaren att ifrågasätta verkligheten. Scenerna är skapade i en läcker palett av filmiskt mättade färger och med ett öga för detaljerna. Så bygger hon drömvärldar med såväl en underfundig humor som oroande inslag.

Julia Fullerton-Batten – Staged Reality på Fotografiska t.o.m. 11 maj.

Slöjade minnen

Som en resa i minnet mellan det medvetna och det undermedvetna beskriver Sven-Harrys konstmuseum utställningen Within The Landscape, som fyller dess salar (och trapphus). Det är den danska konstnären Astrid Kruse Jensens verk som för första gången visas i Sverige. Fotografi, ett sällsamt videoverk samt objekt i form av en liten by med små oproportionella trähyddor som migrerat från skogen.

Konstnären Astrid Kruse Jensen själv och några av hennes bilder
En åskådare tittar på videoverket The House Inside Her

Astrid Kruse Jensen under pressvisningen

Två serier med landskapsbilder hänger längs väggarna, en från den mörka svenska skogen och den andra från det öppna danska hedlandskapet. Här finns även bilder med bortvända, ensamma kvinnogestalter. Samtliga går i en dov, matt blågrönstickig färgskala och de är oskarpa och slöjade. Den imperfekta lo-fi-estetiken är ett resultat av konstnärens arbetsmetod: fascinationen för det okontrollerbara. Kruse Jensen har använt sig av en gammal polaroidkamera laddad med utgången film. Utan möjlighet till exakt skärpeinställning och med en oförutsägbar utgång av den kemiska framkallnings­processen låter konstnären bilderna få leva sitt eget liv. De små kvadratiska originalen har scannats in och förstorats, vilket följaktligen även har förstorat ursprungsbildens skavanker. Så skapas dessa bilder av minnen eller Disappearing Into The Past, som en av fotoserierna heter. Minnesbilder med nordiskt naturromantiskt vemod, någonstans mellan foto och måleri.

Astrid Kruse Jensen – Within The Landscape på Sven Harrys konstmuseum t.o.m. 4 maj

Röd bil, gul cykel, blåval och en schackrutig skalle

Installationen av ett svävande, femton meter långt, utsirat valskelett är det första som fångar blicken, när man gör entré. I dess skugga döljer sig en grinande, schackrutig dödskalle. På andra sidan vägen exponeras en samling stenar, som av floden slipats till sin mjuka avrundning och som därefter mönstergraverats upprepade gånger för att få sina slutliga, stiliserade och fossilliknande former. Här hänger en lång serie fotografier (40 st.) från Berlin med iscensatta möten mellan konstnärens gula DDR-scooter Schwalbe och dess identiska tvillingar. På golvet glänser en röd superslimmad ”padda”, det vill säga en itu/treskuren Citroën DS. Abstrakta, geometriska och delvis datorgenererade målningar, som påminner om Mondrian, samsas med en grupp mjuka terrakottaskulpturer, sinsemellan olika, men ändå inte…

Den mexikanske konstnären Gabriel Orozco (bilden nedan) är ett världsnamn inom samtidskonsten, men i Norden har hans verk aldrig tidigare visats i en soloutställning. Moderna Museet rättar nu till detta. Orozco litar lika mycket till slumpen och naturens oförutsägbarhet som ett tydligt planerat, metodiskt och ofta regelbundet, upprepat hantverk.

Gabriel Orozco & hans Rullstenar

Orozcos konst är inte lätt att kategorisera. De verk som här visas spretar rejält, såväl till stil som utförande. De uppmärksammade, spektakulära replikerna på Cittran och blåvalfossilen är förvisso roliga att se, men det som berör mest är kollektionen om de 45 bearbetade Rullstenarna. Poetiska skulpturer, som på något vis sammanfattar det originella med Orozcos konstnärskap: naturen, materialkänslan och en förutsättningslös kreativitet. Minst intressant är hans foto, som faktiskt kunde avvarats.

Gabriel Orozco – Natural Motion på Moderna Museet t.o.m. 4 maj.

Det är vackrast när det skymmer


Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra – ensam utan spår.

(Pär Lagerkvist)

Sydafrika dansar in sin Frihetsdag

Idag, 27 april, är det på dagen 20 år sedan det första demokratiska valet hölls i Sydafrika, ett val där all vuxna kunde rösta oberoende av ras och som gjorde Nelson Mandela till landets förste svarte president. Freedom Day kallas dagen som även är landets nationaldag. Detta jubileum högtidlighölls redan i förrgår i Stockholm, då den Sydafrikanska ambassadören bjöd till en mottagning på Sheraton Hotel.

Diplomatcocktails brukar vara rätt formaliserade tillställningar, med ett par timmar av socialt kontaktskapande mingel med glas i hand samt något tilltugg, från enklare kanapéer på burna serveringsfat till ett fullastat buffébord. Vid speciella bemärkelsedagar förekommer invigningstal av ambassadören, emellanåt sekonderad av någon svensk regeringsrepresentant alternativt riksdagsledamot med närmare förbindelser med värdlandet i fråga. Mer sällan bjuds det någon underhållning, som musik och sång – något som flertalet av gästerna oftast finner som ett onödigt och störande inslag i det diplomatiska minglandet och därmed helst nonchalerar.

Något än ovanligare i sammanhanget är att få se värdnationens högsta representant dansa upprymt, härtill i färgglad traditionell klädsel. Men det var precis vad Sydafrikas ambassadör Mandisa Dona Marasha gjorde, då hon anslöt sig till några av gästerna för att begå linjedansen The Bus Stop!

De två sångarna, sopranen Nkosazana Dimande och barytonen Luthando Qave, sjöng även ur Wagners Tannhäuser och Bizets Carmen.

Mottagningen föregicks av ett seminarium om sydafrikanska viner; landet är världens sjunde största vinproducent. Lilla Sverige är den näst största marknaden och vart femte liter vin – rött som vitt – som här säljs kommer från Sydafrika. Många på låda.

Maskinförhärligande konst

Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk

Solen strålar från en molnfri himmel, tempen tangerar 20 grader… Vårens bästa tid är nu! Att bege sig in i biomörkret ter sig därför inte alltför lockande. Jag tänkte ändå (på)minna om att det är sista helgen för att se Kraftwerks timslånga grafiska installation The Catalogue 1 2 3 4 5 6 7 8. På stora väggar projiceras 3D-animationer och filmsekvenser till musik från åtta av gruppens klassiska album.

Installationen ingår i Moderna Museets utställning Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk. En utställning som vill knyta samman den postindustriella banbrytande tyska electronica-gruppen med konstens utveckling under 1900-talets första decennier. Den tar sin utgångspunkt ur modernisternas framtidsoptimism och fascination för maskinen, industrialismen och den mekaniska vardagen samt relationen mellan människa och maskin.

Fernand Léger: Les danseuses aux clés (1930)

I utställningen Dansmaskiner visas måleri, teckningar och fotografi av bland andra Fernand Léger, Eadweard Muybridge, Francis Picabia, Giacomo Balla, Alexandra Ekster och svenske GAN. Och så, kanske bäst av allt, filmerna: Legérs koreograferade konsert Ballet Mécanique med musik av George Antheil och René Clairs tekniskt progressiva film Entr’acte, som han gjorde tillsammans med Picabia till Erik Saties musik. Rytm, rörelse och energi!

Oscar Schlemmer: Das Triadische Ballett (1922/1970)

Kraftwerks koppling till alla dessa modernister, futurister och dadaister är dock ändå knappast självklar. Annat än möjligtvis gränsöverskridandet mellan dans- och konstvärlden samt en diffus strävan efter att skapa något slags allkonstverk, där koncept, estetik och musik förenas. Denna reservation till trots finns i Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk mycket att ryckas med av.

 

LEX Pop-Up

error: Content is protected !!