I ett rosa skimmer

Lagom till påsk har Kungsträdgården åter transformerats till Körsbärsträdgården. De japanska körsbärsträden i alléerna, som ramar in den stora dammen står i sina fullaste och mest trolska blomning, sakura mankai. Hänförande!

Jag hade ju egentligen bara tänkt njuta skönheten utan distraktion – mindfullness i rosa så att säga… Det visade sig förstås vara ogenomförbart då jag ingalunda var allén i allén. Nej, denna korta blomningstid vill uppenbarligen ingen Stockholmare eller besökare missa och Kungsan är väl aldrig så full av folk som under dessa dagar. Hanami 花見!

Vi svenskar gillar ju de röda dagarna i kalendern; kanske borde vi göra som i Japan och instifta en ny helgdag när körsbärsträden blommar? Hanami, som betyder ungefär ”att beskåda blommor”, är en viktig högtid där. Då samlas familjer med vänner och arbetskamrater under träden och har picknick.

Den kortlivade körsbärsblomman ses som en symbol för och en påminnelse om det korta och vackra, men förgängliga livet. Den har dyrkats sedan urminnes tider och är Japans nationalblomma. Dess ankomst i mars betyder också att våren har kommit och att det är dags att gå ut i parken, beundra blomman och ha lite kul, hanami 花見 således.

För ett århundrade sedan skaldade den japanske poeten Shūichi Katō om ”Sakura Yokocho”, Körsbärsblommans gränd… (i min översättning)

Vårkväll, när körsbärsträden blommar,
Full är den av blommor, Körsbärsblommans gränd.
Jag minns kärleken av igår;
Ej mer finns du här.
Åh, du drottningen av blommor alltid
Leende, mina drömmars boning

Vårkväll, när körsbärsträden blommar,
Full är den av blommor, Körsbärsblommans gränd.
Ingen
utsikt att få möta dig;
”Hur har du haft det” ”Så länge sedan vi senast sågs”;
Jag vet att det inte förslår
Så låt oss se på blommorna.
Vårkväll, när körsbärsträden blommar,
Full är den av blommor, Körsbärsblommans gränd.

 

Så här blommade körsbärsträden i Kungsan ifjol…

 

Nylagat på Nalen Restaurang

Gata Regerings 74 är en klassisk adress för de som har åldern inne, dvs. de nöjeslystna som var ute i svängen mellan 1930 och -60-talen, då Nalen var stans hetaste nöjesetablissemang. Men det är länge sedan. Senare tiders klubbkids har dansat och festat i andra lokaler, medan Nalens forna glans sedan länge har bleknat, den inbjudande kolonnentrén, den fina sekelskiftesfasaden och den pampiga stora salen till trots. Idag är Nalen ett musikens och konferensernas hus, lite grann i skymundan.

Med egen ingång på hörnet mot David Bagares gata ligger den ambitiösa kvarterskrogen Nalen Restaurang. Sedan något år tillbaka drivs den av Petter Eriksson, med ett förflutet på antroposofernas restauranger i Järna. De erfarenheterna har han med sig till Nalen där fokus ligger på det svenska; närodlat och ekologiskt samt i säsong. Här serveras klassiska svenska rätter som löjrom, rimmad lax, Biff Rydberg och hemstoppad korv. Dessutom finns alltid en meny komponerad av säsongens råvaror och som byts efter årstid.

För att visa upp sitt (hyfsat) nya ”jag” bjöd Nalen Restaurang in till en trerätters presslunch. Denna inleddes vackert med Gravad hälleflundra, rökt forellrom, dillpesto & picklad citron.

På det följde varmrätten, en Variation på kyckling från Movitz gård, en korv, en rulle och en krokett, vilka serverades med rödvinskokta murklor, persiljebakad shalottenlök & gruyèregratinerad potatispuré (195 kr). Gott, men något tillkrånglat.

Lunchen avrundades med en härligt knäckig Crème brûlée smaksatt med hjortron, lingon- & vaniljmylta (65 kr).

Det hembakta brödet och vinerna

Nalen har två prisvärda menyer: en klassisk med löjrom, renkalv och hjortron för 495 kr (tillhörande vinpaket 240 kr) och en fyrarätters för 400 kr (vinpaket 185 kr). Bra vinmeny, flertalet viner kan fås på glas – både hela och halva (20/10 cl). Sympatiskt! Ett mindre ölurval, Spendrups i kranarna.

Camparis öl

Birrificio del Ducato

Öl är väl inte det första man tänker på när det gäller Italien, men faktum är att det även bryggs öl i detta vinets land. Peroni Nastro Azzurro och Birra Moretti heter de i Sverige mest kända och spridda (flask)ölen, vanliga på italienska restauranger. Bägge lageröl; torra, lätta och lättdruckna med en inte alltför påträngande smakprofil. Det finns emellertid intressantare öl än så Italien från, exempelvis från de bortåt 600 hantverksbryggerierna. En av de största bland alla dessa mindre producenter är Birrificio del Ducato, Italiens mest belönade mikrobryggeri.Under blott sex års verksamhet har det honorerats med hela 57 inhemska och internationella medaljer. Bryggeriet ligger i den store tonsättaren Giuseppe Verdis födelseby Le Roncole (Roncole Verdi), utanför Parma, i hjärtat av regionen Emilia-Romagna, där prosciutto-skinkan, mortadellan, parmesanen och pärlande viner som Lambrusco och Malvasia regerar.

Nyligen var Ducatos ägare och bryggmästare Giovanni Campari på kortbesök i Stockholm och med sig till The Bishops Arms i Gamla Stan hade han en handfull av sina öl på fat. Brygder helt väsensskilda från ovannämnda standardlager; här sätter bara fantasin gränserna för vad ölen får och kan smaka. För smakar gör de, mycket! Inte minst genom Signore Camparis kreativa kryddning.

Som den torrhumlade och överjästa, vårölen New Morning (som fått sitt namn efter Bob Dylans ode till naturen). En ofiltrerad gyllengul saison kryddad med en bukett av vilda blommor, kamomill, koriander, gröna pepparkorn och ingefära. Kryddig, blommig och speciell. (5,8%)

Vieille Ville Saison (6%) har min favvo-belgare Orval som har inspiration, men är en betydligt syrligare, för att inte säga, surare historia. Vildjästen Brettanomyces bidrar till resultatet. Inte i min smak, men i många andras; VVS är Ducatos flaggskeppsöl, med en tredjedel av den totala produktionen.

Det tredje provade ölet, den mörkröda Wedding Rauch (5,2%), skapades först till bryggmästarens eget bröllop. Den blivande makan var nämligen mycket begeistrad i denna underjästa, rökiga Bambergska specialitet. Hela bröllopet gick för övrigt i ölets tecken, både brudgummen och lokalen var humlepyntade och gästerna kastade humleblommor i stället för ris! Kärleksgåvan uppskattades och blev därefter en del av bryggeriets ordinarie sortiment.

Alla mikrobryggerier gör sin IPA, så ock Birrificio del Ducato. Och den är bra. För att vara amerikansk i stilen är den inte alltför hårdhumlad. Aprikos- och mangofruktig, karamell och med balanserad, torr beska. (6,5%)

Provningen kröntes en hommage till den store musikmaestron: den svarta Verdi Imperial Stout (8,2%), på hela 11 sorters malt! Välhumlad, inte alltför rostad och med väl sammansatt komplexitet av kaffe, choklad, lakrits och tobak samt aningens alkosötma. I eftersmaken kickar den i sammanhanget ovanliga kryddan in, chili! Vilket får en att gärna ta en klunk till!

Giovanni Campari tar således ut svängarna i sitt ölskapande och drivs av en kombination av nyfikenhet, passion och kryddhylla i att (upp)finna nya varianter av en gammal dryck.

Bryggmaestron själv

Om det ännu finns något kvar i faten på The Bishops Arms när detta skrivs, vet jag inte. Men i Systembolagets tillfälliga sortiment finns Wedding Rauch samt La Luna Rossa från Birrificio del Ducato.

Öl smakar bättre i goda glas

Att öl är trendigt visar sig på många vis. Nya mikro- och hantverksbryggerier sätts igång, både här hemma och utomlands. Som Nya Carnegiebryggeriet. Nya serveringar med ölet i fokus öppnar, som Printz Ölhall och Bierhaus. En uppsjö nya ölmärken har breddat sortimentet på både systembolag och krogar. Allt detta har även bidragit till en allmän kvalitetshöjning och främjat en allt större nyfikenhet och kunskap om öl, såväl bland krogarnas dryckesansvariga som hos gästerna. Smakrika(re) ales har vunnit mark på ”den stora starka” lagerölens bekostnad, speciellt IPA och APA, många av dem från amerikanska småbryggerier. Dessvärre råder där en likriktning. Typiskt är en viss obalans i deras smak(bombs)profil av pimpad cascadehumlebeska och alkoholhalt.

Med denna uppsjö av nya, spännande öl av olika typer kräver förstås sina glas. Trots att somliga helst(?) häller i sig sin öl direkt ur flaskan. Detta är måhända coolt eller praktiskt, men halsande gör ingen öl rättvisa. Annat än möjligtvis dem som ändå inte har så mycket till smak, men de kan man väl likväl avstå helt. Nä, ett bra glas till en bra öl adderar mersmak. Detta är exempelvis vinvärlden avsevärt mer medveten om. Det är påtagligt hur skilda glas förmår framhäva de olika vindruvornas respektive karaktärer, vilket det österrikiska glasbruket Riedel med framgång visar med sin omfattande repertoar av druvspecifika glas. På ölsidan finns förvisso också många skiftande glas: ölsejdlar, kupor och tulpanglas av varierande modeller och storlekar. Pilsnerglas och pintglas… Fast på krogen får man oftast maskindiskhärdiga glas av standardtyp och hemmavid tar man väl inte sällan samma glas oavsett öltyp.

För tre år sedan tog anrika Orrefors glasbruk fram tre fina munblåsta (och dyra) svenska ölglas, Difference, tänkta för pils, ale och porter. Formgivare var Sveriges främsta designer av servisglas, Erika Lagerbielke (med hjälp av bryggaren Johan Spendrup och vinkännaren(!) Bengt-Göran Kronstam). I dagarna lanserar Orrefors en ny glastrio, Beer, även denna designad av Lagerbielke. Pils, Lager och Taster heter glasen deskriptivt. Tillverkningen sker denna gång i Tyskland för att få ner produktionskostnaden. Tunt gods, lagom stora och sköna att hålla i är mina första intryck. Pilsglaset är dessutom elegant att se på. Att Orrefors logotyp finns inetsad i glasens fot är en snitsig designdetalj.

Priset för en Beer-box med ett glas av vardera slaget är 399 kr medan ett 4-pack kostar 100 kr mer, 499 kr.

Bilderna är från lanseringen, som ägde rum på The Flying Elk i Gamla Stan.

 

LEX Pop-Up

error: Content is protected !!