Våren är avgjort inte här om man tittar ut genom fönstret. Konstens vårsäsong har däremot inletts rekordtidigt med den årliga besöksmagneten – Vårsalongen. Reglerna är desamma som varje år: All konst är till salu, prissatta av konstnärerna själva. Många tar bra betalat för sina alster, kan konstateras… I år sökte 2505 förhoppningsfulla och av dessa antogs 127. Inramningen för årets salong – medan Liljevalchs konsthall fortfarande bygger om – är avsevärt mindre lockande, mörkare och trängre än fjolårets luftiga lokaler, fastän adressen är snudd på densamma vid Brunkebergstorg. Förra årets utsikt är det bara att glömma, men det är ju ändå inomhus som det väsentliga utspelar sig.
Konsten fyller alla vrår och vinklar på de två våningsplanen utan att bjuda på några oförglömliga överraskningar. ”Lågmält” är ordet som Liljevalchs chef Mårten Castenfors (tillika juryns ordförande) använde under förhandsvisningen. Och det är svårt att säga emot honom i detta avseende. Fotografin är förbluffande frånvarande, animationerna är få. En och annan skulptur har överlevt juryns (Ernst Billgrens, Charlotte Gyllenhammars och Magnus Ugglas) granskning. Måleriet (såväl på duk som på papper) dominerar. Ett och annat namn och deras stilar känner man igen från tidigare Liljevalchska salonger.
Generellt sett handlar det rätt mycket om igenkänning från andra, redan högst etablerade konstnärskap som nu finner sina efterföljare. Eller är det bara jag och min blick som uppfattar tydligt att bilder föds ur bilder som föds ur bilder…
Ovan ett urval av Vårsalongens 295 verk som jag och andra tidiga besökare kastade ett öga på.