Sedan 1921 har Vårsalongen lockat såväl utställare som publik till Liljevalchs konsthall. I år är det dock inte till Djurgården som konstentusiaster vallfärdar till. Eftersom Liljevalchs ska renoveras och byggas till har Salongen flyttat till City. 1800 kvm på två plan högst upp i det framväxande Urban Escape-kvarteret vid Brunkebergstorg. För att ta sig dit får man åka (täckt) bygghiss, bara det ett litet äventyr. Väl uppe kan man konstatera att utsikten från terrasserna inte skäms för sig, speciellt inte söderut.
Annars är Vårsalongen 2016 sig lik – fattas bara annat för Sveriges äldsta utställningsformat, där både etablerade och mindre etablerade konstnärer har möjlighet att sända in bidrag som bedöms av en jury. I år fick Liljevalchs in 2 318 ansökningar. 114 av dessa valdes ut för att visa sammanlagt 214 verk. Om dem finns väl inte så mycket att orda om annat än att här finns något för alla konstsmaker och av alla konstarter. Måleriet dominerar, skulpturer finns det gott om, fotografierna är få.
Ann-Sofie Claessons oljemålning ”Modern och barnet” kostar 26 000 kr / I fönsterfonden Inga Hjohlmans träskulpturer / ”Vi” och ”Katten”, 43 000 resp. 15 000 kr / Björn Carmenius olja ”Gömställe”, 21 500Anna Tedestam med sin keramik ”Är detta vad vi lämnar?”, 37 600 för 8 delarAlena Törnbergs poetiska ”State of Transience”, tovning och broderi (2 800-/st.)Olle Bolmströms finurliga fruktskulpturer ”Bara skrutt I-IV” (600-1 100 kr) t.v.Susanne Larssons verk i glaserad keramik ”Yttersta domen” (60 000 kr) / t.h. Två akvareller av Sven Tenglund à 12 000 kr resp. Hlif Thorisdottirs broderi ”Svartvit med flätor”, 3 800 krDesirée Burenstrands oljemålning kostar 12 000 kr, ovan t.v. / Marie Sjölins linoleumtryck (22 800-32 000) ovan t.h. / Elisabeth Ödmann har använt blandteknik för sina två bilder à 9 000- / Martin Holms fem oljor kostar 12 000/st. nedan t.h.fr.v: Josefin Lindskogs blyertsteckning ”Julia”, 24 000 kr / Skulpturen ”Manticore” av Maja Orrkvists och Samuel Palmquist (Ung Vårsalong) / Lilja Silins teckning med svart penna ”Ett streck i taget”, 6 000 krUlf Nilssons ”Stående modell 1-5” i blandteknik kostar 5 000 kr/st / Alexander Creutz’ strumpben kostar 16 000 kr/st. / Fotografiet t.h. är Savva Ernst Günthers, 2 500-Simon Blanck har klippt i många tidningar för sin anslagstavla ”De kursiva orden”. Tål att titta närmare på, 10 000 krNick Alms oljor kostar 134 000 resp. 180 000 / Pris för Ulrika Lundbergs akrylmålning ”Repeated Symmetry” 72 000-”Stygn & Synd” kallar Saligia sitt stafettbroderi på temat de sju dödssynderna. 21 000 kr / Cecilia Pfaffs handstickade skulptur ”Mikaela”, är till salu för 450 000 krEva Olanders väv ”Saknaden” i flossateknik betingar 50 000 kr / Kafé kan man stava på många vis… fast inte nödvändigtvis med rättvända accenter.
Samtliga verk på Vårsalongen är som vanligt till salu, prissatta av konstnärerna själva. Billigast är en fyndig fågel av fruktskrutt för 600 kr, dyrast är en rörlig skulptur för 590 000 kr. Entréavgiften är en tjuga, vilket bara utsikten är värd!
Stenkul installation av Hannah Streefkeerk: ”To Conserve”, stenar med stickat överdrag. 110 000 kr.
Idag inleds ännu en, eller för att vara exakt, två(!) parallella modeveckor i huvudstaden: Stockholm Fashion Week respektive Fashion Week Stockholm. Den svenska branschen presenterar sina kollektioner för kommande höst/vinter. Detta innebär för den intresserade – och inbjudna! – fashionistan (av bägge könen) mycket spring från en visningslokal till nästa samt, inte minst, ett evinnerligt upprepat köande, trängande och väntande för att slutligen i bästa fall få slå sig ned och mer eller mindre skymd bese några få minuter av catwalkande. Själv har jag ledsnat på den rutinen; för mycket tidsspillan och alldeles för lite action. Det känns dessutom något otidsenligt när visningarna nu för tiden live-streamas och där datorn erbjuder bekvämaste och bästa front row-vy, härtill med ofördröjlig möjlighet till både reprisering jämte detaljerade närbilder. Teknikens under! Även om jag visst kan sakna något av atmosfären av närvarons förväntan i luften.
I stället för att slösa tid på ovanstående stafett kan man ju besöka Liljevalchs där den ambitiösa och påkostat extravaganta modeexposén Utopian Bodies visas sista veckan. Gör det! (Om du inte redan gjort det.) OBS! Oanständigt njutbart även för en måttligt klädroad.
Vackraste rummet, Solidaritet, där väggarna blommar i träflis
Utställningen Utopian Bodies tar fasta på modets inneboende kraft och möjligheter samt strävar även efter att sia om hur man klär sig i framtiden. Liljevalchs elva olika gallerier är inredda efter teman: Hållbarhet, Förändring, Teknologi, Hantverk & Form, Hantverk & Färg, Solidaritet, Motstånd & Samhälle, Motstånd & Skönhet, Minnen, Genusidentitet och Kärlek. De utställda plaggen och accessoarerna är i huvudsak från de senaste 25 åren. Vid sidan av alla inlånade objekt från några av världens främsta modeskapare har Liljevalchs specialbeställt kreationer från 16 svenska designers.
Väggtexternas truismer kan man nog ha en och annan synpunkt på, men strunt i det – ge dig hän och låt ögonen förföras av all konstnärlig, kreativ fägring som här undfägnas. Vilket även inkluderar den (på platsbyggda) scenografin. Mode som konst och kulturyttring. Bara att applådera Liljevalchs samt Sofia Hedman & Serge Martynov, som kurerat utställningen!
Utopian Bodies – Fashion looks forward på Liljevalchs konsthall t.o.m. 7 feb. (Sedan stängs Liljevalchs för om/tillbyggnad under något eller ett par år.)
Paul Klee/Ivan Aguéli… En schweizare (med tyskt påbrå) och en svensk. Den förre nådde världsberömmelse, den senare åtnjuter en inhemsk ryktbarhet. Båda med varsin karaktäristiska, personliga stil. Klee var en utpräglad ateljékonstnär medan Aguélis landskap målades på plats ute i naturen. Klee (1879–1940) var enormt produktiv och tematiskt föränderlig, medan Aguéli (1869–1917) varierade i huvudsak samma tema och motiv. I verkliga livet möttes de aldrig men i Moderna Museets nya utställning, Klee/Aguéli, hänger de sida vid sida.
Paul Klee: Blick in die Ebene, 1932
Det framstår som en något sökt kombination; tvenne olika för att inte säga omaka konstnärer. Kan deras verk överhuvudtaget leva intill varandra? Ja, det visar sig att de kan – herrarna Klee och Aguéli trivs väl i varandras sällskap.
Ivan Aguéli
Ivan Aguéli
Aguélis ockratonade små landskap uppstod under inflytande av impressionismen och monterades ner till enkla former genom intryck från kubismen. Han sitter i öknen, men målar oaser – en hägring som ständigt ruvar där.
Paul Klee
Paul Klee
Paul Klee i sin tur experimenterar med färg- och form för att ständigt lösa upp gränsen mellan figurativt och abstrakt. Enkla tecken, födda ur hans fantasi, vibrerar på duk och papper och fortsätter väcka nya drömmar till liv.
Att dessa två väsensskilda konstnärliga temperament kan föras samman är en angenäm överraskning som bekräftas på Modernas väggar.
Paul Klee: Le Rouge et le Noir, 1938
Klee/Aguéli på Moderna Museet t.o.m. 24 april (fri entré)
En fläkt som otyglat rör sig i knyckiga i cirklar ovanför huvudet är det första man möter när man stiger in genom glasdörrarna. Här finns också en 14 miljoner år gammal meteorit att ta på. I fonden – en jättelik ryamatta, som vid närmare titt visar sig vara en mossig gobeläng av renlav…
Ett halvt glasklot fastkilat i väggen vänder upp och ned på rummet på andra sidan, där ett jättelikt kalejdoskop hänger i taket. En diamantformad spegelvägg leder en vidare mot en genombruten lampboll som blommar i gult…
Det sexkantiga kalejdoskopet ”Your Compound Daylight”, 1998 / armaturen ”Who Is Afraid Yellow Flower Ball”, 2006 / den nyproducerade ”Less Ego Wall”, 2105
Sedan blir det svart; i ett kolmörkt rum skjuter en kaskad av blått vatten upp likt en gejser. Rörelsen fryses under ett ögonblick likt ett blixtfoto inför våra ögon. Åh!
3 x ”Big Bang Fountain”, 2014
I det svarta uppenbaras ännu ett glasklot i väggen, där man skådar in i ett egendomligt gult och kalt, omvänt rum där figurer tycks röra sig…
”Room For One Colour”, 1997
På väg dit väntar först en sällsam skönhetsupplevelse: en regnbågsskimrande dimridå av små vattendroppar. Beauty, en belyst perforerad vattenslang… Lika enkelt som sublimt!
En installation som är vad den heter: ”Beauty”, 1993
Från mörkret till ljuset och färgerna samt inte minst det skuggspel som vi besökarna reflekterar på väggarna. Som att befinna sig mitt i ett prisma…
”I Only See Things When They Move”, 2004”I Only See Things When They Move”, 2004Ólafur Elíasson i centrum av ”I Only See Things When They Move”, 2004”I Only See Things When They Move”, 2004
När man sliter sig från detta brokigt lekfulla rum väntar en stor ”blomma”, bestående av 321 glassfärer som man kan spegla sig själv i, multipelt.
”Your Condensation”, 2013detalj ur ”Your Condensation”, 2013
Härpå får man passa sig för att inte få en pisksnärt i nacken medan man vadar man genom sand innan man når det stora, senapsgula rummet, där alla förundras över hur konstig vår hud ser ut i detta märkliga, monofrekventa ljus.
Promenaden avrundas i en raffinerad labyrint av halvt genomskinliga väggar av plast i magenta, gult och cyan, men som tillsammans framkallar en betydligt större färgverkan.
”Seu Corpo Da Obra”, 2011
Geometri, optik, färg, rörelse… Konst, arkitektur, design… Den Berlinbaserade danske islänningen Ólafur Elíassons omfattande utställning Verklighetsmaskiner handlar om varseblivning; ”Seeing Yourself Seeing”, med konstnärens ord. Att förflytta vårt fokus från konstobjektet i sig till själva upplevelsen att se. Verken blir till ett maskineri som skapar nya verkligheter. En omväxlande räcka installationer av lekfullt infallsrik, lustfylld upptäckarglädje. Tom Tits Experiment möter Liseberg typ.
”Seu Corpo Da Obra”, 2011
Om du missat – nä, du skojar?! – denna storslagna iögonfallande (publik)succé, som sträcker ut sig över såväl Moderna Museet som in i ArkDes, och som inget annat är än ett oförskämt sant nöje, så stänger Olafur Eliassons Verklighetsmaskiner på söndag, den 17 jan.
Hennes skulpturer står på Hötorget, i Filmstaden Råsunda och tunnelbanestationen Danderyds sjukhus, utanför Junibacken samt på många andra offentliga platser. I oktober 2013 avled keramikern Hertha Hillfon, 92 år gammal. Halvannat år senare presenterades hennes gedigna livsverk i en omfattande retrospektiv på Liljevalchs, där konstnärens hem och ateljé i Mälarhöjden återskapades i utställningssalarna på Djurgården.
I Liljevalchs många rum avspeglades olika sidor av Hillfons produktion: krukor, urnor, fat och bruksföremål för en vackrare vardag, stora pjäser i rödbrun terrakotta och svarta, gåtfulla skapelser med suggestiv kraft.
Hertha Hillfons skapande handlade aldrig om diskreta gester. Hon kämpade ständigt med leran som skulle modelleras och sen brännas. Verken kollapsade inte sällan under sin egen tyngd. Det var bara att börja om, göra rätt, limma ihop, aldrig ge upp… Motiven kom från den närmaste omgivningen. En brödlimpa, ett par byxor, en trädgårdsstol – allt var bra nog för att förevigas. Barn och barnbarn, nära och kära var hennes modeller. Herha Hillfon skulpterade även beställningsverk, exempelvis avporträtterades Astrid Lindgren i lera.
Mest kända, ja Hertha Hillfons signum, är de stiliserade solarna och ansiktena med karaktäristiska, fylliga läppar och stora ögon med blickar som fångar. Dessa masker återkom hon ständigt till och varierade i olika färger och format. De slutar aldrig att göra intryck på mig.
Hertha Hillfon visades på Liljevalchs under juni-aug.
I längtan efter prunkande, blommande ängar kan man alltid drömma sig bort i konsten, där blomstertemat är evigt. Detta tog Millesgården fasta på i somras då trädgården flyttade in i konsthallen genom den egenproducerade utställningen Älskade blommor. Den visade sig både vacker och spännande, trots det till synes banala innehållet, alltså variationen inom samma motivkrets.
Blomstertemat turnerades i 60 verk av 20 konstnärer och i skiftande tekniker; det blommade på fotografier, i videoverk, på klassiskt måleri som i sina format skiftade från minimalt till monumentalt samt på experimentella teckningar på papper. Det fanns till och med ett herbarium på en matta.
Maria Sibylla Merians bukett / Olga Milles resp. Ewa-Marie Rundquists vallmo (1890-t./2014) / Gunilla Lagerhem Ullbergs Herbarium-matta (2011) / Heikki Marilas Flowers (2011)
Hängningen var dynamisk och bjöd på tvära kast mellan holländskt 1600-tal, nordiskt sekelskifte, amerikanskt 1960-tal och svensk samtid bland annat. Blomsterspråket var internationellt; blommorna berättade om såväl lust som förgängligheten. Författaren och journalisten Karin Berglund bjöd på initierade tolkningar och avslöjade blommornas välgörande och giftigaste hemligheter.
Roger Andersson
I det varierande urvalet var det lätt att hitta några favoriter. Mina blev Roger Anderssons farliga växter målade med rost som har skrapats från gamla verktyg. På de stora pappersarken återskapade Andersson bolmört, opievallmo och solros bl.a. Det gemensamma för dem är att de ömsom används som läkemedel, ömsom som gift eller som ingredienser i samband med hemliga ritualer. I varje bild förenas den botaniska planschens exakthet med en konstnärlig frihet. Den rödbruna, suggestiva färgen och stora format sätter igång fantasin.
Heikki Marila
Apropå format går det knappt att missa Heikki Marilas maximala blomstermålningar som band utställningens olika delar samman. Med utgångspunkt i den holländska stillebentraditionen från 1600-talet målar Marila sina grandiosa buketter i tjock pålagd färg mot en mörk bakgrund, något som 2011 gav honom den nordiska konstvärldens största pris, Carnegie Art Award. Vackert, gåtfullt, symbolladdat…
Heikki Marila
Rosor, tulpaner, pioner, aklejor och liljor… Skira, sköra buketter – välkända växter blomstrande på nytt!
Utställningens konstnärer: Ivan Aguéli, Roger Andersson, Dick Beer, Saara Ekström, Sven Erixson, Elsa Grünewald, Denise Grünstein, Agda Holst, Eugène Jansson, Gunilla Lagerhem Ullberg, Henning Malmström, Heikki Marila, Maria Sibylla Merian, Olga Milles, Emma Mulvad, Jenny Nyström, Ewa-Marie Rundquist, Theodor Schröder, Andy Warhol, Frans Ykens.
Ewa-Marie Rundquists pigmentprints i fonden
Älskade blommor visades på Millesgården under juni-aug.
Det handlar om glasmassan gjuten i sand. Nej! Glasmassan gjuten i magi. Bertil Vallien har sedan 60-talet varit verksam vid Kosta glasbruk. Sedan dess har han skapat ett universum förseglat i glas och utvecklat ett eget karakteristiskt formspråk som många har försökt, men ingen riktigt lyckas härma.
När Edsvik Konsthall i Sollentuna presenterade ett tvärsnitt genom Valliens skapande, Core, återkom konstnärens favoritmotiv som staven, båten, ansiktet och hus. Bertil Vallien fångar ljus och mörker, färger och skuggor i en glödande massa, som är nyckfull och svår att arbeta med, men som till slut kapitulerar för konstnärens vilja. Råa, sandgjutna ytor – där motiven kapslas in i lager efter lager av smält glas – spelar mot en slipad kristall. Kontrasterna är så stora som mellan drömmens och verklighetens arkitektur. Fantasin är här på safari efter en omdefinierad skönhet. Så vackert att det stundom gör ont. Glasmästerligt!
Tänkaren, Kyssen, Skuggan, Den gående mannen, Den förlorade sonen… Blott en handfull av Auguste Rodins ikoniska skulpturer. Denne franske konstnär var besatt av människokroppen. I formen förmådde han fånga människans komplexa känsloregister. Auguste Rodin influerades av realismen, men var inte främmande för överdrifter i sitt formspråk. Han återanvände gärna till sina idéer, men kunde samtidigt variera samma motiv i det oändliga, allt i sökandet efter det fulländande uttrycket. Ett 50-tal av hans skulpturer i olika versioner och i olika material kan beskådas i ytterligare ett par veckor på Nationalmuseum.
Samtidigt med Auguste Rodin visas ett 20-tal verk av nordiska skulptörer som influerades av denne, bland andra Carlarna Milles och Eldh.
Välkommen till ”Skuggvärlden”, ”Födelsen”, ”Döden” och ”Den verkliga världen” – fyra rum med målningar, installationer samt performance i form av ett pågående måleri av konstnären själv, iförd mask, inför ”öppen ridå”. Utställningen Ylva Ogland –Hon i fyra akter på Bonniers Konsthall är högst speciell, till såväl motivval som rummens utformning.
30 porträtt av en död heroinist, konstnärens far, och lika många bilder som visar hans missbrukarattiraljer. 30 stora – och bortvända! – självporträtt, där man skymtar en naken, knästående kvinna som ammar sitt nyfödda barn. Navelsträngen är ännu kvar. Ett återkommande motiv i utställningen år ett hål: en grottmynning? en tvättmaskin? ett sköte? (Blod)rött är den alltigenom utmärkande färgen, antingen på dukarna eller på väggarna. Ylva Oglands målningar är sekventiella: samma motiv upprepas med små förskjutningar och tillägg, likt en animation. Filmiskt, eller än mer, teatralt, för att inte säga teatraliskt med dess rituella inslag av födelse och död.
Likväl… Även om utställningens temat(a) är tydligt definierade finns det ändå något diffust över det hela. Bortsett från enskildheter, framför allt den djärva kvadraten med de bortvända stafflierna, ”födelsen”, framstår bilderna som rätt banala. För mig är det således svårt att beröras på djupet av Ylva Oglands mytologiserande och utlämnande konstnärskap.
Vägg i vägg med Artipelags ljusa utställningssalar med alla sina fönster mot skärgårdsnaturen utanför ligger dess absoluta motsats – ett rum dit inget dagsljus når…
Lagom till att den stora utställningen avvecklas öppnar en annan tilldragande presentation med anknytning till design. Carouschka Streijffert är konstnär, scenograf och inredningsarkitekt som i sina designuppdrag utmärker sig med en högst personlig stil. Hon pendlar mellan en bekväm vardag i Stockholms innerstad och ett spartanskt liv utan el och vatten på en ö i ytterskärgården. Att leva mitt i naturen är både romantiskt och opraktiskt. I Artipelags 1200 kvm stora (och alltför sällan använda!) Artbox visar Carouschka hur ön har förvandlats till hennes fristad och en alternativ konstnärsverkstad. Hon samlar på material direkt från havet och fogar dem samman med andra vardagliga ting. Grisben, träbitar och tjärat rep ingår i märkliga assamblage tillsammans med metall, glaspärlor och mässing. Mitt i naturen föds en konstvärld fylld av oanade möjligheter och kreativa lösningar.
Kvinnan på ön in da house! Presenterad vid förhandsvisningen av konsthallschefen Bo Nilsson.
Lite synd att Earth Matters och Carouschka – Kvinnan på ön inte fick leva i en symbios under en längre tid. Några dagar till går det dock att besöka dessa två utmärkta utställningar och för samma entrépenning.
Carouschka – Kvinnan på ön t.o.m. 28 juni
Artipelag Konsthall, Hålludden, Värmdö
