På andra sidan Béatrice Cussols Rude Girls vita sneda väggar med blodröd fond är väggarna svarta. Inte bara de utan även golvet och taket är svarta. Hade det inte varit för en glittrande diskokula modell större, en bar (torrlagd), några toaletter samt en filmprojektion hade det varit helt mörkt, men så föreställer denna yta en nattklubb och hyser en ”utställning”. Eller ambitionen om en tidsresa, om något så vagt som Stockholms uteliv sedan 1860-talet och framåt, dvs. lika länge som det jubilerande Berns har funnits. Det anrika nöjespalatset vid Berzelii Park är nämligen Spritmuseums samarbetspartner för Klubbkids under 150 år.
Som utställning betraktad är Klubbkids rätt innehållslös, för att inte säga feltänkt. Åtminstone alla de kvällar när det inte är festlig, fullsatt vernissage! Det finns nämligen inte särskilt mycket att se där. Toaletternas ”klotter” håller en sysselsatt i fem minuter. Filmen, där dragartisten RobertFux iklär sig halvdussinet roller av verkliga och fiktiva festprissar och festprissor genom historien, roar föga. Bra är konstnären och klubbarrangören (tillika co-curatorn) MakodeLindes underhållande videoinstallationer av de intervjuer han gjort med en rad klubbprofiler. Kanske borde utställningen gjorts som en video eller ett tv-program i stället?
Klubbkids under 150 år t.o.m. 17 mars på Spritmuseum, Djurgården.
Mellandagarna är för flertalet arbetsföra och sysselsatta i och med stundande Trettonhelgen snart till ända, men det hinns med ännu några tittar på aktuell konst under denna rubrik. Denna gång två utställningar på det något udda Spritmuseum, som håller till i de gamla Galärskjulen vid Wasahamnen.
”Fransk erotisk feminism, kryddad med surrealism och groteskerier” är manifestet för en av dem. Stora, uppsluppet färgglada akvareller av flickor, bilder som vid första anblicken ser ut som illustrationer hämtade ur en söt sagobok, men som snart visar sig vara något helt annat…
Nej, det är inga snälla flickor Béatrice Cussol målar. Tvärtom, som namnet på denna franska konstnärs separatutställning också ger en vink om: Rude Girls, stygga flickor. Vanartade, frimodiga töser som i strid med gällande konvenans bejakar sina kroppar och lustfyllt blottar sina kön. Likt nyårsraketer sprutar kroppsvätskor ut mellan benen och bildar nätta mönsterformationer. En barnslig surrealistisk fantasi, där gulliga djur, fluffiga moln, clowner, den indiska elefantguden Ganesha, blod och sex blandas med populärkulturella och konsthistoriska referenser. Resultatet är charmerande, absurt, vulgärt, äckligt. Och rätt kul! Temat för Cussols konst är ostentativ lesbisk kärlek, men särskilt provocerad (av hennes estetik) blir jag inte. Bäst är de tidiga tuschteckningarna.
Om man känner för att byta det höstliga midvintermörkret mot en annan slags frånvaro av dagsljus kan man med fördel bege sig ned i underjorden, närmare bestämt till Bergrummet på Skeppsholmen, där mörkret åtminstone lättas upp i cerise.
Efter den kinesiska terrakottaarmén och Inkarikets guld är det en del av Västafrikas länge okända förflutna, som pedagogiskt presenteras i de suggestivt ljussatta glasmontrarna i de långsmala tunnlarna. Afrikanska Mästerverk heter utställningen som genom en mängd skulpturer, statyer, smycken och andra föremål av metall, sten och terrakotta från 1100- till 1400-talen får berätta historien om det medeltida kungadömets Ifes världsbild, ritualer och religion och om ett samhälle som var ett av de mest avancerade för sin tid.
Onekligen en förbluffande kulturskatt, sett såväl till det konstnärliga uttrycket som det tekniska utförandet. Inte minst imponerande är de verklighetstrogna kungliga huvudena, gjutna i koppar(legering).
Flott färgmatchat och livat dansant på invigningen
Afrikanska Mästerverk (– Dynasty and Divinity: Ife Art in Ancient Nigeria, som vandringsutställningens originalnamn är), i Bergrummet t.o.m. 23 feb.
Föregångaren till dagens whiteboard var svart. Eller mörkgrön. Och man skrev på den med (vit) krita. Den svarta tavlan, längst fram i skolsalen, symbolen eller kanske t.o.m. källan för lärande(t). Med datorns och iPaddornas intåg i klassrummen är det väl bara en tidsfråga innan såväl den svarta tavlan som dess vita efterföljare är obsolet, en historisk undervisningsrelikt.
Den svarta tavlan som kunskapsbärare har även tagits i anspråk av konstnärer. I den konceptuella utställningen Svarta Tavlan på Artipelag Konsthall på Värmdö beskrivs hur den har använts i den moderna konsten och vilken roll den har i dag.
Rudolf Steiner: ”Die dreifache Sonne”
Antroposofins och Waldorfpedagogikens grundare Rudolf Steiner är både förebild för användningen av griffeltavlan som ett pedagogiskt instrument som utställningens utgångspunkt. När han höll sina otaliga föreläsningar för hundra år sedan spände hans elever upp svarta pappersark över svarta tavlan så att inga av hans betydelsefulla idéer skulle gå förlorade. Till följd därav bevarades ett stort antal av Steiners anteckningar till eftervärlden, färgsprakande skisser med kritade tecken och teckningar, som påminner som modern konst.
Rudolf Steiner
En som inspirerades av Steiner var den tyske konceptkonstnären Joseph Beuys, som hävdade att varje människa är en konstnär samt att hans eget främsta konstverk var att undervisa. Pedagogiken är för övrigt något som flera av 1900-talskonstens största konstnärsnamn ägnat sig åt.
Joseph Beuys: Unterrichtstafel aus dem Büro für Direkte Demokratie (1971)
Beuys, har i sin tur varit förbindelsen till övriga samtidskonstnärer som fått sina svarta tavlor upphängda på Artipelags vita väggar.
Signerad! Marcel Broodthaers: MB, MB, MB, (1968)Collage av Tal R (2003-06)Per KirkebyKvadratiska målningar av Per KirkebyEn av Alejandro Guijarros kosmiska ready-mades, CERN1 (2012)
Interaktivitet! På Christian Marclays jättelika Chalkboard, en svart klottervägg i form av ett uppmålad tomt partitur, där besökarna får teckna och skriva vad de vill. Varje helg tolkas bilden av olika musiker, för att sedan suddas ut.
Christian Marclay: Chalkboard
Svarta tavlan är en omfattande presentation (över 70 verk) som det är svårt att få något riktigt sammanhållande grepp om, förutom då den givna gemensamma nämnaren, alla dessa tavlors urtavla. Fast samtidigt är det just den intressanta blandningen av estetiska uttryck, som gör utställningen värd sin resa. Särskilt anslående av den spanske fotografen Alejandro Guijarros dokumentationer av svarta tavlor från prestigeuniversitet och partikelfysiklaboratorier. Låt stå!
Svarta tavlan på Artipelags Konsthall t.o.m. 19 jan.
(Det måste sägas att det kostar på att titta på konst på Artipelag på Hålludden, Värmdö – såväl i tid som pengar. En halvtimme med bil/buss (100 kr t.o.r.) från city, tre gånger så lång tid med skärgårdsbåt, om det är säsong. Entrén ligger på hela 200 kr. God – och dyr – mat serveras i restaurangen).
”Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.”
Alfred, Lord Tennyson (1850)
Den polske kompositören och pianisten Wojciech Kilar har gått ur tiden. Han avled i förrgår i sin hemstad Katowice, 81 år gammal. Hans tonsättarkarriär sträckte sig över ett halvsekel och resulterade bland annat i en mängd kör- & orkesterverk, inkl. fem symfonier. En hel del av dem tillkomna under de sista tio åren, då Kilar återgick till att komponera musik för konsertsalen. Ty parallellt med det klassiska skapandet var han en synnerligen efterfrågad och uppskattad tonsättare av filmmusik. För den breda internationella publiken är Kilar också mest känd för sin originalmusik till en mångfald filmer. Från att han från 50-talets slut ha samarbetat med sina berömda landsmän, regissörerna Krzysztofarna Kieślowski & Zanussi och Andrzej Wajda fick han även internationellt genombrott genom Francis Ford Coppolas filmatisering av Bram Stokers Dracula (1992). Den följdes av Roman Polanskis triptyk Döden och flickan (1994), The Ninth Gate (1999) och Pianisten (2002) samt Jane Campions Porträtt av en dam (1996).
Så sent som för halvannat år sedan, på Konstitutionsdagen den 3 maj, hedrades Wojciech Kilar av Polens president Bronislaw Komorowski för ”sina betydande tjänster för polsk kultur och enastående kreativa prestationer” med landets högsta utmärkelse: Den vita örnen.
All framgångsrik filmmusik till trots, Kilars största kreativa kärlek var dock att komponera symfonier och konserter. Inspiration hämtade han ofta från sitt lands folkmusik, särskilt från Goralerna i Karpaterna, samt ur religiösa böner och hymner.
Några av mina favoriter bland Wojciech Kilars musik är:
Den innerliga 3:e Symfonin, Septembersymfonin (2003), till minne av 9/11. Pianokonsert nr 1 (1996, komponerad för Peter Jablonski).
Den polska hymnen Bogurodzica (1975), för blandad kör & ork.
Lyssna gärna även in (jazz)sångerskan Anna Maria Jopeks tolkningar av Kilars sånger.
”Jag skulle vilja bli ihågkommen som en god människa, någon som tog lite lycka, hopp och reflektion in i livet och till världen och kanske ett uns av tro genom mina religiösa verk. Om blott en enda människa har omvänts på grund av mig, skulle jag dö tillfredsställd.” Wojciech Kilar (1932-2013)
Från två av Sveriges främsta konstnärer, Harald Lyth och Lena Cronqvist, till ett av världens största namn i samtidskonsten, amerikanskan Cindy Sherman. Under drygt tre decennier har hon i sina dubbla roller som såväl fotograf som modell skapat bilder av sig själv; inte porträtt i traditionell mening utan ett pågående projekt om vem man är, vem man vill vara och vem man förväntas att vara, inte minst som kvinna. En slags selfie-pionjär, för att använda sig av ett aktuellt begrepp och nyord (i svenskan)!
I en omfattande utställning presenteras över 100 av Cindy Shermans fotografier på Moderna Museet. Untitled Film Stills, från 80-talets början: svartvita bilder på kvinnor som hämtade ur typiska Hollywood-filmer och som blev Shermans karriärs genombrott. Centerfolds, där hon lånar av herrtidningarnas voyeuristiska estetik: stora närbilder av poserande kvinnor, som trots att de är påklädda provocerar. De överdrivet tillgjorda och förfulade modebilderna från 80-talets mitt, där hon leker med skönhetsidealen, lockar till skratt, medan serien av omsorgsfullt iscensatta historiska porträtt parafraserar roande olika epoker av det klassiska måleriet. Hennes Sex Pictures är föga upphetsande, utan tvärtom, kallt skrämmande omänskliga. Surrealistiska mardrömsbilder av dockor, masker, proteser, uppfläkta anatomiska modeller av lösbröst och genitalier och homoporr. Än mer äckel blir man varse när utställningens till omfånget största verk, ett frestande vackert färgstilleben föreställande mat, visar sig vara just det – mat stadd i förruttnelse!
Untitled Horrors har Moderna Museet valt att kalla denna förträffliga och givande retrospektiv över denna inflytelserika och omskrivna fotokonstnär. En titel som rätt bra beskriver Cindy Shermans bilder, där det osmickrande, groteska och skavande, tillskruvade klichéer återkommande går igen. Hon ger inga ledtrådar i form av titlar, utan allt ligger i betraktarens öga. Svaren är aldrig enkla, fotografierna är mångbottnade och skapar en viss osäkerhet hos betraktaren. Cindy Sherman har själv sagt att ett av hennes mål är att skapa konst som vem som helst kan se på ”utan att läsa på”. Oavsett vad man tycker, tråkigt har man inte på denna utställning.
Cindy Sherman – Untitled Horrors på Moderna Museet t.o.m. 19 jan.
Lena Cronqvist, som fyller 75 på nyårsafton, har tagit Liljevalchs stora salar på Djurgården i besittning. Hennes skruvade, för att inte säga bisarra, barndomsvärld befolkar hela konsthallen; flickor som badar med pappa, flickor som tvättar katter, flickor som dissekerar sina föräldradockor, flickor i glasbubblor, grimaserande flickor… samt döda måsar, änglar och självporträtt. En mängd färgstarkt expressiva målningar och fina skulpturer i brons. Ja, man vet just inte vad man ska tro eller tänka, associationer får man i alla fall i överflöd! Ett förvrängt perspektiv där det otäcka i barndomens oskuld ersätts av barnens hämnd och där de vuxna blir små leksaker i barnens kalla värld. Fast mest fascinerande är nog ändå att denna ofärdskonst har kommit att bli så folkkär!
Lena Cronqvist på Liljevalchs Konsthall t.o.m. 6 jan.
Julen är överstånden, nyåret väntar, mellandagar råder. Dagar då klappar ska bytas/säljas, reor begås/fyndas och julbordets rester ska stekas upp. Ledigheten består (för många av oss) och fylls med fikande, sällskapsspelande, julklappsböcker och biografbesök. En tid som med fördel även kan tillbringas i konstens värld. Det finns ett flertal sevärda utställningar som hänger de sista veckorna, så tillfället är nu eller aldrig!
På Sven-Harrys invid Vasaparken regerar Harald Lyth, som vid 76 års ålder obestridligt är en av landets mest tongivande och omtyckta konstnärer. Denna gång visar han bilder från 2000-talet och de bär hans typiska signum: över lasyrkomponerade ytor har han spritt abstrakta tecken, linjer och penseldrag, kanske som ett förborgat chiffer. Abstrakta landskap eller rumsligheter som medvetet använder sig av spelet mellan en yta som ger illusionen av rum och ett rum som drar ihop sig och flyter upp mot ytan. Målningar med mycket sug i sig; vackert för ögat, kontemplativt för själen.
Harald Lyth på Sven-Harrys konstmuseum t.o.m. 5 jan.
