Korta dagar, långa skuggor
Claudio Abbado In memoriam
En av vår tids största och finaste musiker, Claudio Abbado (1933-2014), har lagt ned sin dirigentpinne. På bilderna från de senaste åren har han sett alltmer tärd ut. Dagens besked, att magcancern till slut ändå fick honom, kommer just inte som någon överraskning tyvärr. Men ändå. All den underbara musiken i maestro Abbados tolkningar jag har spelat, både på radion och privat… Opera och orkesterverk. Undrar hur många skivor han spelade in för Deutsche Grammophon under sin enastående karriär? Och så minns jag förstås de där betvingande konserterna i Berlin och London då jag fick tillfälle att se honom på pulten. Inspirerande musicerande. En musikers musiker.
Han lär ha bestämt sig för att bli dirigent efter en konsert på La Scala di Milano vid åtta års ålder. Småningom kom han att leda operahuset i hemstaden under två decennier och internationella topporkestrar i mer än ett halvt sekel. Han var bl.a. chefdirigent för Wienfilharmonin, Wiener Staatsoper, Berlinfilharmonikerna och London Symphony Orchestra.
Claudio Abbado blev 80 år gammal. De himmelska orkestrarna har fått en ny maestro.
Tulpanens dag
Du har väl inte missat att det är Tulpanens dag idag? En av Blomsterfrämjandet införd dag, som utgör säsongsupptakten för denna svenskarnas favoritlökväxt. Närmare 150 miljoner tulpaner säljs årligen i vårt land, framförallt under tiden fram till påsk, vilket gör oss till världsmästare per capita. Inte ens holländarna köper så många! Flertalet av alla dessa vårliga blomster är också svenskodlade, även om blommornas upphov, lökarna, vuxit i holländsk jord.
Häromdagen fick vi i pressen en förhandstitt på blomman för dagen, i olika i arrangemang, signerade blomsterkreatören Gunnar Kaj (Nobelbanketten m.m.). Solitärer och i stora fång, på lök, i glas, på väggen samt där den mjuka tulpanen kombinerats med hårdare växtsällskap.
Himla tur att vi tulpanälskare inte lever i 1600-talets Holland, då tulpanen ansågs vara extraordinärt exotisk och värd sin vikt i guld, minst! En enda tulpanlök kunde kosta en tredjedel av vad en normal holländare tjänade på ett helt år. Den användes som valuta under en epok kallad ”tulipomani.” Odlare hade börjat manipulera tulpanerna med hjälp av olika virus för att åstadkomma nya sensationella färgkombinationer och en riktigt ovanlig tulpanlök kunde kosta enorma summor. Det började gå mode i tulpaner och man började diskutera hur nästa års tulpaner skulle komma att se ut och vad de skulle kosta. Ville man bli rik på kort tid så skulle man investera i tulpanlökar. Handlare och spekulanter köpte på sig stora lager i hopp om stigande priser. Och visst steg priserna, till att börja med. Sedan kom kraschen, tulpanbubblan sprack och Hollands hela ekonomi hamnade i kris.
Idag kan man få tulpanlökar för en krona styck. Och vi uppskattar tulpanen för sin enkla, men ändå eleganta skönhet. Fast att vara vacker kan ju ha sina negativa aspekter, som tulpanen kan vittna om. Blad som gulnar, förlängning av stjälken och ett kort liv i vasen tills den ger upp och lägger ned sina blad. Likväl, tulpanen är en älskad, för att inte säga självklar blomma som, om inte kommer med, så åtminstone får en att längta till vårens ljus och färger. Inte minst idag, på Tulpanens dag!
Så här tog sig tulpanerna ut på Dagen i fjol!
Ett rullande ljus i natten
Skräddarsydd konst
”Hmm, Marilyns klänning… och precis i min storlek!”
Två av objekten i Christodoulos Panayiotous separatutställning 35/22/35/36D på Galerie Nordenhake. Ett fotografi av en klänning som en gång bars av Marilyn Monroe och en upphängd kostym som burits av konstnären.
Mellandagskonst X: Fotografiska – Elliott Erwitt
Att Elliott Erwitt, 85 år, är fotovärldens största humorist är inget orimligt antagande. En mästare i konsten att observera, en virtuos på att fånga de vardagshumoristiska ögonblicken i sina svartvita bilder. Han ser detaljer de flesta missar, situationer innan de inträffar och livets absurditeter. Men mitt i skratten dyker det även upp bilder med djupare allvar. Allt registrerat genom sökaren på sin analoga småbildsLeica.
Utställningen Elliott Erwitt 100+1 visar ett urval om 101 stillbilder från legendarens sex decennier som fotograf. Här finns de ikoniska bilderna man sett gång på gång, fast kanske inte förknippat med Erwitts namn. Han har rest världen runt, framgångsrikt fotograferat presidenter, påvar och filmstjärnor samt alldeles vanliga människor. Och så alla de där hundbilderna förstås, dem som han kanske blivit allra mest känd för.
En härligt underhållande utställning där man bara går omkring och småler, såväl av igenkännandes glädje som nyhetens dråpliga behag. Missa inte den roliga porträttfilmen I bark at dogs!
Elliott Erwitt – 100+1 t.o.m. 2 mars
Mellandagskonst IX: Fotografiska – Jill Greenberg
Hästar, björnar och apor
Djur är något som Jill Greenberg fotograferar. Inte chihuahor på gatan i svartvitt som Elliot Erwitt, men väl hästar, björnar och olika arter av apor i högglansig färg. Inte vilda djur utan djurskådespelare som ”mänskligt” avporträtterats i ateljéns perfekta ljussättning.
Gråtande barn
Men det är inte den 46-åriga NY-fotografen och photoshoppande bildmakaren Greenbergs overkliga djurporträtt som fått mest uppmärksamhet utan hennes kontroversiella fotoserie End Times på gråtande barn. Som än idag väcker starka känslor, av olika de slag…
Ja, man må tycka vad man vill om Jill Greenbergs bilder, men anslående är de onekligen. Ett ironisk statement i tiden? Hötorgskitsch 2.0? Eller ser vi kanske apan i oss?
Mig berör denna utställning dock föga sin tekniska briljans till trots, utan får mig snart att längta (tillbaka) efter ”äkta” fotografi, med mer av substans än en glättad yta. Dylikt finns det ju som ovan sagt gott om i andra rum på Fotografiska!
Jill Greenberg – End Times t.o.m. 9 feb.
Mellandagskonst VIII: Fotografiska – Paolo Roversi
Förförisk skönhet, underfundig vardagskomik respektive teknisk perfektion är sammanfattningar för fotograferna Paolo Roversi, Elliott Erwitt respektive Jill Greenberg – de aktuella affischnamnen på Fotografiska.
Som en av vår tids viktigaste modefotografer presenteras Paolo Roversi i sin första stora separatutställning Secrets. Och det finns förvisso ett personligt uttryck över hans drömskt måleriska modebilder, fotografier med en doft av ett odefinierat förflutet. En klassisk, tidlös estetik som har blivit denne 66-årige italienskfödde Parisares signum och som till del härrör ur hans prefererade val av metod och verktyg: befintligt ljus, utan ljusmätare och långa slutartider med den älskade (analoga) storbildsPolaroidkameran.
Vid sidan av det påklädda rymmer Secrets en annan del, betitlad Nudi. En mångfald av porträtt på mycket avklädda, mycket unga kvinnor, ”Musor”, som Roversi kallar sina pubertala Natalior, Evor, Guineveres och Kates m.fl. Vackra, skisslika nakenstudier. Skönhet, om än med objektifierande inslag, som är svårt att bortse ifrån. Detta gör Paolo Roversis stora retrospektiv, över 200 fotografier, till en utställning som lämnar litet av en sunkig bismak. Tyvärr. Så många betagande bilder och så mycket betvingande fotografi. Och samtidigt denna störande sexism.
Paolo Roversi t.o.m. 12 jan.
Fotografiska
Det finns ett begrepp inom fotografin, Det avgörande ögonblicket, från engelskans The Decisive Moment, dvs. konsten att med perfekt tajmning, på exakt rätt bråkdel av en sekund, trycka ned slutaren och exponera bilden. Uttrycket förknippas med den franske fotograflegenden Henri Cartier-Bresson och är också titeln på hans genombrottsbok 1952. Fast egentligen är det hans engelske förläggares formulering. Själv sa C-B images à la sauvette, vilket ungefärligen kan översättas med ”bilder på språng”.
Ett annat slags avgörande ögonblick i fotografins historia, om du frågar mig, är etablerandet av Fotografiska i det gamla tullhuset på Stadsgårdskajen i Stockholm. Under de blott tre år sedan det öppnade har bortåt 70(!) utställningar avlöst varandra. Dokumentärt och iscensatt, street och natur, kommersiellt och konstnärligt, pornografi och mode, storformat och intimiteter, i svartvitt och färg, från svenska och mindre etablerade fotografer till de största världsnamnen, såväl levande som döda. Först ut var Annie Leibovitz och Lennart Nilsson, därefter har, bland många andra, Albert Watson, Sarah Moon, Sally Mann, Edward Burtynsky, André Kertész, Robert Mapplethorpe, Helen Levitt, Anton Corbijn, Sandy Skoglund, Christer Strömholm, Ruud van Empel, David LaChapelle, Helmut Newton och Cartier-Bresson täckt väggarna i de mörka salarnas 2 500 kvm av utställningsyta. En ingalunda obetydlig del av både 1900-talets och den samtida fotografin.
Fotografiska
har under sin korta tillblivelse med utomordentlig framgång lyckats etablera sig som en fotografins samlingsplats och därmed även lyckats fylla ett stort tomrum bland konsthallar och museer. Något som man just inte blev varse förrän väl Fotografiska var ett faktum. Visst visades fotografi regelbundet i stan även tidigare, exempelvis på Fotografins Hus på Skeppsholmen, Galleri Kontrast och på, sedan i somras tyvärr stängda, Gun Gallery. Moderna Museets, dvs. f.d. Fotografiska Museets, förnämliga fotosamling tycks ha hamnat i någon slags evig törnrosasömn, även om man 2011 tycktes känna av Fotografiskas utmaning och plockade fram tusentalet bilder ur arkiven. Privatägda Fotografiskas besöksantal lär visst f.ö. tangera statliga Modernas…
Det finns de som ogillar Fotografiska. De som tycker att idén är för kommersiell och har synpunkter på att de stora utställningarna inte är egenproducerade utan inlånade, att presentationerna saknar fördjupning, att man gör det för lätt för sig och bara smäller upp bilderna så att säga… Jo, kanske det. Det är åsikter som man framförallt kan höra bland vissa i konst/kulturbranschen, där pretentionerna är mycket högre ställda och där kommersiell är ett skällsord och publikvänliga satsningar saknar konstnärlig kredd. Kan det vara så att Fotografiskas otippade, omedelbara succé kanske även framkallar avundsjuka? Själv kan jag konstatera att jag har berörts och provocerats, inspirerats och hänförts av en fenomenal spännvidd av bilder, som jag annars inte fått stifta bekantskap med.
Fotografiska
ligger rätt i tiden, nu när bilder omger oss överallt. Andelen foto hos auktionshusen ökar snabbt. Fotograferandet har blivit något av en folkrörelse, med mobiltelefonen vänd mot omvärlden alternativt för en selfie och på Instagram ögonblicket senare.
Ett avgörande ögonblick alltså, när bröderna Jan & Per Broman, öppnade sin konsthall för fotografi 2010 i Stockholm. Tack!
De tre aktuella, stora utställningarna på Fotografiska presenterar Paolo Roversi, Jill Greenberg respektive Elliott Erwitt. Mer om dem i kommande inlägg.