Efter ögonfägnaden och undfägnaden var dags att avrunda dagens besök på Artipelag med en fika i stolen ute i solen vid skogen mot Baggensfjärden.
Till kaffet, de Waal-bakelsen, en snyggt formgiven och smarrig bavaroise, vars diskreta yttre av matcha-te ingenting röjer av sitt livliga inre av citrusmousse och körsbär (85 kr). Bakelsen, som naturligtvis är inspirerad av den pågående sommarutställningen Morandi / Edmund de Waal, är skapad av Artipelags chefskonditor Fredrik Otterberg.
Sedan ögonen fått sitt på Artipelag kan man mätta magen med en speciellt framtagen trerättersmeny för Morandi / Edmund de Waal-utställningen (à 665 kr). Eller så kanske man nöjer sig en soppa, exempelvis en god blomkålspotage med parmesanchips, svartkål, dill- och citronemulsion och 63-gradersägg…
Efter soppan, en fika med en särskild bakelse…
En är keramiker, den andre avbildade keramik. Den yngre arrangerar sina drejade porslinsföremål i formsköna tredimensionella installationer. Den äldre målade närmast maniskt av sina krukor och bägare i stilleben efter stilleben i skenet av en glödlampa. På Artipelag möts nu deras verk för första gången; nyskapade cylinderformer, grupperade innanför glas och gamla oljemålningar av hushållskärl i återhållen mild kolorit.
Den engelske författaren och keramikern Edmund de Waal föddes samma år som den italienske konstnären Giorgio Morandi avled, 1964 och den äldre mästaren är en av de Waals största inspirationskällor. Morandis omisskännliga konstnärskap grundar sig på ett ständigt upprepande och ändå varierad återgivning av enkla vardagsföremål i keramik.
De Waals sparsmakade estetik i gränslandet mellan konsthantverk, design och den moderna konstens formspråk är av ett annat slag: minimalistiskt stramt, keramik i vitt och svart visas mot en fond av marmor eller alabaster. Både Morandi och de Waal inbjuder till eftertanke. Båda skapar konst som är stillsam, meditativ och lämpar sig för långsamt betraktande.
Det finns en tredje variabel som utöver utställningens huvudaktörer de Waal och Morandi bör nämnas: Johan Nyréns arkitektur, som borgar för ljusets överflöd på strategiska platser i Artipelags spatiösa salar. De generösa fönsterpartierna låter skärgårdsnaturen kliva in innanför murarna och samspela med konsten. Så uppstår ännu en sällsynt vacker presentation.
Morandi / Edmund de Waal, Artipelag t.o.m. 1 oktober (entréavgift 150 kr)
I nästa inlägg: sopplunch och de Waal – bakelsen!
För tre år sedan, under Stockholms konstvecka 2014, visades en grupputställning betitlad Biotop på Biologiska Museet. I och utanför de tre dioramornas halvdunkel och bland uppstoppade, nötta fåglar och djur flyttade samtidskonsten in under några dagar. En intressant idé som tyvärr varken gjorde konsten synligare eller fick den att interagera med museets unika miljö.
Nu återkommer Biotop, arrangerad av gallerierna Belenius och Elastic samt Stockholms Auktionsverk. Ännu en gång visas således konst i denna illa medfarna och stängningshotade stavkyrkliknande byggnad från förra sekelskiftet på Djurgården. Varför kan man fråga sig?
Redan 2011 under Möbelmässan/Stockholm Furniture Fair användes Biologiska Museet som fond för utställningen Internationell design i den svenska naturen. Inte heller då uppstod det något direkt tycke mellan de utställda designföremålen och museets interiör, fastän idén var avsevärd mer genomtänkt och objekten utplacerade med mer av estetisk känsla än de efterapade Biotop-utställningarna.
Biotop, Biologiska Museet, t.o.m. söndag
Besöken på Market Art Fair respektive Supermarket under Stockholm Art Week 2017
Om Market på Färgfabriken är en prydlig, tydlig och professionell presentation av den nordiska samtidskonstens största namn är indiemässan Supermarket dess diametrala motpol. Denna konstnärsdrivna konstmässa, lokaliserad invid Konstfack vid Telefonplan, är desto spretigare för att inte säga rörigare med sina över 74 utställare och 200 utställda konstnärer från hela världen.
Den monter på Supermarket som definitivt utmärkte sig från mängden som ett bearbetat helhetskoncept skapades av Andrej Zverev/Red Salt. Den trånga pälsklädda entrén väckte många associationer. I den mörka interiören väntade ytterligare överraskningar. Vasst och hårt gestaltades som mjukt och hårigt. Tankarna går självfallet till Meret Oppenheims surrealistiska pälsklädda tekopp. Oppenheim använde sig av gasellpäls. Zverevs överdimensionerade objekt är däremot utförda i fuskpäls.
Supermarket, Svarta Huset vid Telefonplan, t.o.m. söndag.
I nästa inlägg: Biotop, i föregående Market Art Fair
Den femte upplagan av Stockholm Art Week är igång. Programmet är digert för alla konstintresserade. Konsten kan som brukligt besökas på de vanliga platserna: gallerier, museer, konsthallar. Det finns dock gott om andra konstrelaterade evenemang. Man får exempelvis kolla (i strumplästen) på en privatsamling i en bostad och för sista gången på länge besöka det minst sagt slitna Biologiska Museet som står inför en stor renovering och en osäker framtid. Veckans höjdpunkter och de flitigast besökta evenemangen är otvivelaktigt och precis som det brukar de stora konstmässorna Market Art Fair och Supermarket.
Market Art Fair samlar ”de ledande” gallerierna i Norden, d.v.s. de (trettio) mest prestigefyllda gallerierna med den dyraste konsten. I år håller mässan till på Färgfabriken vid Liljeholmen. Det är en riktigt lyckad lokalisering, visar det sig. Det magnifika, katedralliknande rummet har gott om plats för att rymma de trettio utställarnas montrar. Vanligtvis brukar det vara mörklagt här. För konstmässans skull har man dock förändrat den stora salen både genom insläpp av dagsljus och genom installationen av extra belysning vilket medfört en atmosfär av luftig överskådlighet.
Market Art Fair är en god möjlighet att som besökare vidga perspektivet från det (bekanta?) stockholmska galleriutbudet till att kolla in något av den mest betydande samtidskonsten i de andra nordiska huvudstäderna. På Färgfabriken t.o.m. söndag.
Bilderna är hämtade från gårdagens förhandsvisning.
I kommande Stockholm Art Week-inlägg: Supermarket respektive Biotop
Fashion – det är exakt detta det handlar om. Den amerikanske mästerfotografen Irving Penn (1917–2009) blev känd för inåtvända, fenomenala porträtt av konstnärer, artister, författare och andra världskända ansikten (Grace Kelly, Miles Davis, Truman Capote, Marcel Duchamp, Igor Stravinsky, …) som han med sina verk gjorde ännu mer berömda. Samma dignitet gav han åt anonyma gestalter från de ursprungsbefolkningar som han fotograferade i sin portabla ateljé i Peru, Nya Guinea och Marocko bl.a. Irving Penn kunde till och med göra cigarettfimpar vackra när hans kamera riktades mot dem. 1985 fick han Hasselbladspriset.
Det är dock den stilbildande modefotografin som han skrev fotohistorien med. Hans bilder från haute couturens Paris (för magasinet Vogue) blev en genre i sig. Sagolikt vacker design fångade han i ikoniska bilder som i sin tur hjälpte modehusen att etableras världen över. Penns bilder förändrade synen på fotografi som ett konstnärligt medium. På Åmells sparsmakade utställning är det lätt att förstå varför. Hans känsla för stil och elegans är absolut enastående och lyser från varje bild som visas här. Kläderna blir inte bara exklusiva tygplagg utan förvandlas till ett av människans möjliga uttryckssätt. Mode och konst följs åt. Den direkta kopplingen till modevärlden hade Penn genom sin svenskfödda hustru modellen Lisa Fonssagrives-Penn (1911–92). Hon återkommer självfallet i ett flertal av hans bilder.
Fotografierna här är exempel på Penns resa från de tidlöst mondäna modereportagen på 40–50-talen till senare decenniers mer ystra kompositioner, inte minst i samarbetet med Issey Miyake. Han fångade bl.a. eleganta, skulpturala kreationer från de klassiska modehusen Vionnet, Callot och Balenciaga. Alla bilderna bär Penns omisskännliga signum.
I år är det således 100 år sedan mäster Penn föddes. Har man vägarna förbi New York City i vår så visar The Metropolitan Museum of Art en bred retrospektiv med drygt 200 av jubilarens fotografier. Åmells utställning, med ett 40-tal (mode)bilder är något modestare, men likväl tilltalande presenterad. Urvalet kommer från Irving Penns egen studio genom The Irving Penn Foundation i NY. Bilderna är till salu – men billigt är det inte. Priserna är sexsiffriga!
Irving Penn – Fashion, Åmells Konsthandel t.o.m. 7 april
Lars Bohman Gallery har bommat igen för att i stället ägna sig åt ren konsthandel. I dess lokaler på Karlavägen har det anrika Helsingfors-galleriet Forsblom flyttat in efter en omfattande renovering, där bland annat betonggolvet bytts ut mot ett i trä. Med sina 600 kvm har den stockholmska Forsblom-filialen blivit en av Sveriges största gallerier.
Stort, för att inte säga storstilat, inleder man också själva utställningsprogrammet. Allra först visar man en omfattande (vi pratar fortfarande om ett gallerisammanhang) utställning med en av samtidskonstens absolut främsta superstjärnor: den (Berlin-baserade) kinesiske aktivisten och konstnären Ai Weiwei. Det är ett tjugotal verk från det senaste decenniet som står i centrum. Kinesisk historia blandas med internationell samtid.
Som arkitekt var Ai Weiwei inför OS 2008 delaktig i skapandet av Pekings/Beijings nationalstadion. Efter jordbävningskatastrofen i Sichuan samma år kritiserade han myndigheterna i texter som han publicerade på internet. Han väckte enormt uppseende 2010 med installationen Sunflower Seeds på Tate Modern i London. Med en matta av solrosfrön i porslin kommenterade han såväl kulturrevolutionen som dagens massproduktion. Året därpå greps Ai Weiwei misstänkt för ”ekonomisk brottslighet” och satt fängslad några månader, vilket väckte protester världen över.
Urvalet av verken till utställningen på Forsblom är Ai Weiweis eget. Utställningstiteln Tyre kommer från en skulptur i marmor som föreställer staplade livbojar – en kommentar till flyktingtragedin på Medelhavet.
På Galerie Forsblom visas även (och förstås!) vaserna från Han-dynastin. Några är övermålade med metallicfärger, andra har ”förskönats” med Coca-Cola-logotyp. Dessa kärl har blivit ett slags signum för Ai Weiwei efter det att han 1995 släppte en tvåtusen år gammal urna i golvet och avsiktligt lät den gå i kras. Detta performanceverk, Dropping a Han Dynasty Urn, förevigades på en fotografisk triptyk, som blivit konstnärens mest ikoniska verk och bidrog även till hans internationella genombrott. Triptyken, parafraserad i Legobitar, utgör en spektakulär fondvägg i Forsbloms största utställningsrum.
Ai Weiweis politiska konst har naturligtvis sin kraft. De verk som jag mest tar till mig utgår från den kinesiska historien och hantverkstraditionen. De starkaste intrycken lämnar de skira, flygande drakarna av silke och bambu. I verken tolkar Ai Weiwei mytologiska varelser och monster från bilderböckerna i sin barndom.
Trälådan Treasure Box (2014) i kinesisk kvitten är ytterligare en på alla sätt imponerande pjäs med sitt detaljerade snickeri av sammanfogade hexagoner. Även här handlar det om ett symboliskt möte mellan det massproducerade och det traditionella hantverket. Hyllor och dolda fack i kuben symboliserar det förflutna och minnen. Med ett pris på drygt 90 Mkr är det utställningens dyrbaraste verk.
Ai Weiwei – Tyre, Galerie Forsblom t.o.m. 26 mars
I år firar Beckers konstnärsstipendium 30 år. Detta manifesteras med en jubileumsutställning på Färgfabriken, där samtliga stipendiater ställer ut valfritt verk. Eloge till juryn för fingertoppskänslan i att identifiera unga talanger på gränsen till genombrott. Flertalet av de tidigare stipendiaterna är idag erkända namn på den svenska och i några fall även på den internationella konstscenen. Det tål även att beaktas att priset i sig (i form av äran och pengarna) förhoppningsvis ger konstnärskarriären en liten skjuts. Detta är även ett symptom på konstvärldens slutna kretslopp.
Här några exempel på de tidigare stipendiaternas utställda verk… På bilden ovan: Annette Sennebys Fall
Jubileumsutställningen för Beckers konstnärsstipendium utgör något av ett koncentrat av den svensk konsthistorien under de senaste tre decennierna. Den innefattar en mångfald av konstnärliga uttryck och medier. Årets stipendiat, Anna Camner, visas i en sluten oval i centrum av rummet. Hennes presentation omgärdas av de tidigare stipendiaterna. Utställningsytan är snyggt och funktionellt iscensatt av ÅWL Arkitekter, som fäster avseende vid att genrehierarkierna har rivits ned och att alla verken givits en likvärdig exponering.
Jubileumsutställning för Beckers konstnärsstipendium på Färgfabriken Liljeholmen varar, liksom Anna Camners, t.o.m. 12 mars.
Anna Camner målar betagande vackert. Hennes detaljerade naturmålningar fångade min uppmärksamhet för ett år sedan när hon ställde ut på Christian Larsen Gallery. Återseendet kommer i samband med en omfattande och elegant utställning på Färgfabriken föranlett av att Camner tilldelats Beckers konstnärsstipendium 2017.
Anna Camner fortsätter skapa i samma karaktäristiska bildspråk. Hennes hyperrealistiska oljemålningar binder samman den nederländska traditionen med vanitasmåleriet, som påminner om förgängligheten, med surrealistiska visioner. Ljusa motiv lyser skarpt mot svarta, alltid svarta, bakgrunder. Gåtfulla former gäckar fantasin. Levande organismer eller ruttnade kvarlevor? Florstunna blad eller slemmiga hinnor? I Camners stilleben ryms såväl kondomer som toppmurklor. Alla detaljer är precist utförda oavsett målningens format, som skiftar från små till riktigt stora. Floran och faunan, organiska och artificiella material möts på dukarna. Varje bild påminner om något, men ger ändå inga tydliga svar. Den dramatiska mörkläggningen av hela utställningsrummet förstärker den mystiska stämningen som Camner skapar i sin konst. Sällan har Beckersstipendiet varit så välförtjänt som den här gången!
Anna Camner, 30, är således årets Beckersstipendiat och får förutom äran jämte 200 000 kronor även exponera sin konst i Färgfabrikens jubileumsutställnings centrum t.o.m. 12 mars.
”…för att hon uppvisar en lika sällsynt som sällsam konsekvens med ett hantverk som tar spjärn i det utsökta men som bär på gift i sin klangbotten”, som juryns ordförande Mårten Castenfors i motiveringen till att Anna Camner ges Beckers konstnärsstipendium 2017. Till höger om stipendiaten, Jenny Lindén Urnes, måleriföretaget Beckers ägare.
2015-års stipendiatutställning med Julia Bondesson såg ut så här
2014-års stipendiatutställning med David Molander såg ut så här
2013-års stipendiatutställning med Sara Möller såg ut så här
…
Under 30 år har även Beckers konstnärsstipendium delats ut och detta firas med en jubileumsutställning på Färgfabriken Liljeholmen. Samtliga belönade stipendiater representeras med ett verk vardera. Några av dem kan ses i nästa inlägg.
