… från årets Fotomässan, Nordens största, som liksom de två tidigare mönstrar alla ledande tillverkare av kameror och tillbehör att visa upp alla nyheter av foto/filmutrustningar: från små filter och kompaktkameror, till stora blixtutrustningar och de tyngsta 4K-studiofilmkamerorna. Här finns det mesta för bildamatören, entusiasten och proffset att gå – och shoppa – loss på. Mobilkamerorna är dock portade – här äger den traditionella fotoapparaten!
Årets upplaga av Fotomässan har ”uppgraderats” från B- till A-hallen och fått en större yta, vilket gör trängseln bland montrarna mindre, men som även understryker ödsligheten i mässans utställningsdel, tyvärr. I denna visas dokumentära bilder av den lettiska fotografen Inta Ruka (utställd på Fotografiska för ett år sedan), av fotokollektiven Moment och Kontinent samt en utställning med naturbilder.
En av Fotografiskas mest monumentala utställningar är på utandning denna helg. Skynda följaktligen dit om du inte sett den brasilianske mästerfotografen Sebastião Salgados grandiosa projekt Genesis (Skapelsen) än. Som titeln signalerar är anspråken himmelshöga. Under åtta år besökte Sebastião Salgado ett 30-tal länder och sökte sig till de platser, som fortfarande fast sannolikt inte så länge till, är opåverkade av den moderna civilisationen.
Vacker att titta på är denna omfattande fotosvit förbluffande tunn i jämförelse med Salgados tidigare reportage om massmigrationer, folkmord och gruvarbetares vardag. Se den bör man helt visst likafullt!
Fotografen själv, i centrum för sin utställning
Sebastião Salgado berättar inte enbart i bilder utan emellanåt även i ord, som här vid pressvisningen.
Sebastião Salgado –Genesis på Fotografiska t.o.m. 14 sep.
… och nyfiket lyfta på det översta skiktet för att se vad som döljs bakom.
Det gör Sanna Kumpulainens tre grafiska tryck (träsnitt) The Beginnings I-III. Lager på lager av semitransparent japanskt washi-papper som låter anletena växa fram ur väggen. Bilder som även lockar till handpåläggning…
Sanna Kumpulainen är en av Bildkonstakademin i Helsingfors första-års Mastersstudenter som ställer ut på Fotografins Hus, på Skeppsholmen. Blandade tekniker, stora rumsliga installationer. Allt det du kan föreställa dig är sant är titeln på utställningen, som visas t.o.m. 8 juni.
Att man kan äta (gott & grillat) på Fotografiska framgick med all önskvärdhet av föregående inlägg. Om man dessutom gör det nu i veckan så måste jag bara nämna utställningen som är inne på sin sista vecka och som inte bör missas: Roger Ballen’s Theater of the Absurd.
En surrealistiskt bisarr (bild)värld befolkad av udda och utsatta existenser, poserande i märkliga ställningar och med märkliga attribut och djur. En misär av samhällets utstötta gestaltad i svart(vit)a fotografier, tagna i Sydafrika. Fotografen Roger Ballens Beckettskt absurda teater väcker mycket känslor och många tankar, den frammanar olust, äckel men är även komisk – som en bild i en skrattspegel. Onekligen en högst egendomlig och märkvärdig upplevelse att bevittna.
Roger Ballen – Roger Ballen’s Theater of the Absurd på Fotografiska t.o.m. 7 juni
Den absurda teaterns regissör/scenograf/fotograf i egen person.
Att den svenska samtidsfotografin domineras av kvinnor blir man varse när man besöker Artipelags stora vårutställning Det synliga. Av de 21 presenterade fotograferna är 20 kvinnor ur tre generationer, flertalet med anknytning till Fotohögskolan i Göteborg, antingen som lärare eller elever. Fotografer eller korrektare, konstnärer, som använder fotografi som främsta medium. Ty här visas inte någon dokumentär- eller pressfoto utan iscensatta bilder, från de fem senaste åren.
En motivmässigt spretande exposé där den ljusa och spatiösa konsthallens många och långa väggar täcks av lika många uttryck och temperament som antalet deltagande konstnärer. En hel del att tycka om, annat att ifrågasätta storheten av. Allt efter tycke och smak. Fast sämre foto(hantverk) blir inte nödvändigtvis bättre konst…
Stina Brockman ”Frailty”, 2013DawidJulia Peirone ”More than Violet”, 2011
Det som främst fångar mitt öga är Tuija Lindströms inscannade, vackra växtbilder, Denise Grünsteins surrealistiska lek med kroppar och Miriam Bäckströms porträttsvit av skådespelaren Irene Lindh.
Tuija Lindströms blommor & Denise Grünsteins kropparTuija Lindström ”Nepenthes Laughing”, 2010Denise Grünstein ”Wunder”, 2013Miriam Bäckström ”Irene Lindh”, 2008Miriam Bäckström ”Mirrors”, 2009-2012Annica Karlsson Rixon ”Vid tiden för den tredje läsningen”, 2013
För urvalet till Det synliga står bland andra spindeln i den svenska samtidsfotografins nät av institutioner och kommersiella aktörer: Niclas Östlind, verksam både som fristående curator och forskare. Sedan flera år bedriver han konstnärlig forskning om fotografiets roll i Sverige. Denna utställning ingår i hans ambitiösa doktorsavhandling Performing history.
Niclas Östlind framför Annika von Hausswolffs ”An Oral History of Economic Structure” 2012
Sista helgen för Det synliga på Artipelag, Värmdö. T.o.m. söndag 11 maj.
…
Äter gör man bra på Artipelag, om än väl dyrt – buffén kostar 245 kr. Presslunchen såg ut så här…
Potatis/purjosoppa, Philadelphiaostkräm med tryffel, renskav /
Chokladpannacotta, blåbärskompott, digestivesmulor
Den tyskfödda Londonbaserade fotografen Julia Fullerton-Battens bilder är fyllda med liv, känslor och berättelser… De är litet märkliga, för att inte säga märkvärdiga. Omsorgsfullt iscensatta fotografier med stark karaktär, fastän de egentligen ter sig ganska statiska och känslolösa.
Flertalet av Fullerton-Battens bildserier skildrar kvinnor, bland annat relationen mor-dotter och unga kvinnors väg från tonåren till vuxenlivet.
Julia Fullerton-Battens absurda och emellanåt skruvade bildvärld – som man med fördel (än)nu kan ses på Fotografiska – är både tankeväckande och lekfull, samt en smula Hopperskt ödslig. Hon manipulerar belysning, perspektiv, färg och skala, vilket tvingar betraktaren att ifrågasätta verkligheten. Scenerna är skapade i en läcker palett av filmiskt mättade färger och med ett öga för detaljerna. Så bygger hon drömvärldar med såväl en underfundig humor som oroande inslag.
Julia Fullerton-Batten – Staged Reality på Fotografiska t.o.m. 11 maj.
Som en resa i minnet mellan det medvetna och det undermedvetna beskriver Sven-Harrys konstmuseum utställningen Within The Landscape, som fyller dess salar (och trapphus). Det är den danska konstnären Astrid Kruse Jensens verk som för första gången visas i Sverige. Fotografi, ett sällsamt videoverk samt objekt i form av en liten by med små oproportionella trähyddor som migrerat från skogen.
Konstnären Astrid Kruse Jensen själv och några av hennes bilderEn åskådare tittar på videoverket The House Inside Her
Astrid Kruse Jensen under pressvisningen
Två serier med landskapsbilder hänger längs väggarna, en från den mörka svenska skogen och den andra från det öppna danska hedlandskapet. Här finns även bilder med bortvända, ensamma kvinnogestalter. Samtliga går i en dov, matt blågrönstickig färgskala och de är oskarpa och slöjade. Den imperfekta lo-fi-estetiken är ett resultat av konstnärens arbetsmetod: fascinationen för det okontrollerbara. Kruse Jensen har använt sig av en gammal polaroidkamera laddad med utgången film. Utan möjlighet till exakt skärpeinställning och med en oförutsägbar utgång av den kemiska framkallningsprocessen låter konstnären bilderna få leva sitt eget liv. De små kvadratiska originalen har scannats in och förstorats, vilket följaktligen även har förstorat ursprungsbildens skavanker. Så skapas dessa bilder av minnen eller Disappearing Into The Past, som en av fotoserierna heter. Minnesbilder med nordiskt naturromantiskt vemod, någonstans mellan foto och måleri.
Astrid Kruse Jensen – Within The Landscape på Sven Harrys konstmuseum t.o.m. 4 maj
Du har givetvis sett det, fotot av Nelson Mandela med den knutna näven i pannan. En ikonisk bild i svartvitt som nyligen fick förnyad spridning i samband med Mandelas död. Fotografen heter …
Sedan ett drygt halvsekel har han varit en av Sveriges mest betydande fotografer och har porträtterat nästan alla kända svenskar, jämte en del utländska storheter. Inklusive bilden på den sydafrikanske ledaren som har gjort Hans Gedda odödlig. Den sägs förresten vara den enda persons porträtt som fotografen själv bett om att få fotografera.
Hans Gedda, 71, är inte bara en vårt lands mest uppmärksammade fotografer utan en av svensk fotografis stora personligheter. En personlighet som går igen i tolkningarna av dem han porträtterar. Det finns något typiskt Geddaskt över alla dessa porträtt av författare, konstnärer, artister och politiker. Det är lätt att känna igen hans sobra kvadrater med perfekta beskärningar, gjorda i sökaren, inte i mörkrummet.
I Nationalmuseums stora (och första!) retrospektiv visas närmare 140 av Geddas fotografier. Förutom en mängd porträtt, halvdokumentära bilder och stilleben finns här bland annat fina självporträtt.
Parallellt och ”som en historisk kommentar” till Geddas samtida bildvärld visas ett urval av Nationalmusei samling av Caravaggister. Förvisso sevärt barockmåleri dock utan någon självklar koppling till Geddas porträtt.
Eftersom Nationalmuseum är stängt för ombyggnad visar museet sina utställningar i tillfälliga lokaler på Konstakademien, Fredsgatan. Hans Gedda & Mörkrets mästare t.o.m. 30 mars.
Strypsnaror, slaktade djur, pipkragar av tamponger och kondomer, likmaskar och (fridlysta?) fjärilar… Nathalia Edenmonts kompromisslösa konstnärskap lämnar en knappast oberörd. Minutiöst uppbyggda kompositioner i en bildvärld mättad med djup symbolik kring motiv som ensamhet, sexualitet, barnlöshet och religion, det sköna och det skrämmande. Svenskt behärskat lagom är det inte. Stilen närmar sig i stället barockmåleriets estetiska överdåd. Fastän (Ukrainskfödda) Edenmont har bytt penseln mot storformatskamera.
Only me heter utställningenpå Sven-HarrysKonstmuseum där Edenmonts till perfektion arrangerade fotografier presenteras i storformat. Till hjälp att gestalta sina visioner till den färdiga bilden, utstuderade självporträtt och stilleben, har hon en anonym skara assisterande, kreativa medarbetare: fotografer, stylister, florister… Vilket man om inte annat blir varse när man ser den nyligen sända, vältajmade tv-dokumentären om henne. Fast om det ordade den hängivna och viljestarka konstnären föga när hon guidade bland sina verk på pressvisningen.
Jag vet inte om NathaliaEdenmonts stora bilder är särskilt ”bra konst”, men förförande för att inte säga förledande vacker är den.
Nathalia Edenmont – Only me på Sven-Harrys konstmuseum t.o.m. 16 mars.
Sugen på en liten utflykt till närförorten för att kolla in en häftig utställning i helgen? Bege sig då till konsthallen Färgfabriken i Liljeholmen där David Molanders foton, filmer och collage över storstadsmiljöer visas. I mötet mellan byggnader, broar och gator och uppstår både skimrande vackra miljöer och tragiskt förfall. Människan är här en staffagefigur. Från Slussen via NYC till det senaste projektet, den nerlagda radarstationen Teufelsberg utanför Berlin.
I synnerhet de avancerade, datorgenererade collagen är riktigt läckra, där lager av fotografier skapar en tredimensionell effekt. En bildupplevelse såväl i stillbildsformat som på film, där Färgfabrikens stora rum och spatiösa väggar lånar sig till den perfekta projektionsytan för dessa panoramor av frusna fragment.
Vid vernissagen tilldelades David Molander Beckers konstnärsstipendium 2014. Förutom 150 000 kr fick han också presentera sin fotokonst på Färgfabriken, en utställning som nu är inne på sina sista dagar. T.o.m. sön 9 mars.
Jag passade för övrigt själv på att fånga några skuggbilder (inkl. den högst upp); projektionerna skapade en rafflande ljusatmosfär i rummet…
Fjolårets fina stipendiatutställning med Sara Möller såg ut så här.
