Den franska fotografen Corinne Mercadier erbjuder en helt annan visuell utmaning och stimulans i sin utställning Wicked Gravity än Johan Rheborgs kändisbilder. Väggarnas mättade färgtoner samspelar effektfullt med den dämpade koloriten i hennes bilder. Hon iscensätter sina egna drömmar i noggrant planerade kompositioner, surrealistiskt vackra fantasivärldar. Abstrakt, dramatisk och gåtfull fotokonst som får mig att dröja kvar med blicken, både förundrad och undrande inför motivens mystik.
Att jag ogärna missar någon av (de många) utställningarna (som avlöser varandra) på Fotografiska har kanske framgått. De stora såväl som de mindre, såväl till namnen som exponeringsytan och ambitionen.
Två av vinterns utställningar hänger nu på sista veckan: Johan Rheborgs Backstage och Corinne Mercadiers Wicked Gravity. En av dem bör man i alla fall inte missa…
Komikern Johan Rheborg tar sitt fotograferande på allvar. Detta blev man om inte annat varse genom den nyligen sända, underhållande tv-serien Alla är fotografer. Många olika kameror har Rheborg också och dem använder han synbarligen gärna för att exempelvis fotografera av sina kollegor inom teater- och filmvärlden. Oftast då bakom scenen eller duken. Ett 80-tal svartvita bilder är också föremålen för utställningen Backstage.
Om den finns väl inte så mycket att säga; allvarsamma, dokumentära porträtt av celebriteter, i stunden och ”i rollen”. Jo, dugligt hantverk, fast rätt ospännande fotografi. Misstanken infinner sig möjligen att om Johan Rheborg inte varit den kändis han är hade hans kändisbilder knappast fått Fotografiskas uppmärksamhet (eller tillgång till dess väggar)…
Att Elliott Erwitt, 85 år, är fotovärldens största humorist är inget orimligt antagande. En mästare i konsten att observera, en virtuos på att fånga de vardagshumoristiska ögonblicken i sina svartvita bilder. Han ser detaljer de flesta missar, situationer innan de inträffar och livets absurditeter. Men mitt i skratten dyker det även upp bilder med djupare allvar. Allt registrerat genom sökaren på sin analoga småbildsLeica.
Utställningen Elliott Erwitt 100+1 visar ett urval om 101 stillbilder från legendarens sex decennier som fotograf. Här finns de ikoniska bilderna man sett gång på gång, fast kanske inte förknippat med Erwitts namn. Han har rest världen runt, framgångsrikt fotograferat presidenter, påvar och filmstjärnor samt alldeles vanliga människor. Och så alla de där hundbilderna förstås, dem som han kanske blivit allra mest känd för.
En härligt underhållande utställning där man bara går omkring och småler, såväl av igenkännandes glädje som nyhetens dråpliga behag.Missa inte den roliga porträttfilmen I bark at dogs!
I sökarna för andra fotografers aktning – Mäster Elliott Erwitt med sin tuta på käppen.
Djur är något som Jill Greenbergfotograferar. Inte chihuahor på gatan i svartvitt som Elliot Erwitt, men väl hästar, björnar och olika arter av apor i högglansig färg. Inte vilda djur utan djurskådespelare som ”mänskligt” avporträtterats i ateljéns perfekta ljussättning.
Gråtande barn
Men det är inte den 46-åriga NY-fotografen och photoshoppande bildmakaren Greenbergs overkliga djurporträtt som fått mest uppmärksamhet utan hennes kontroversiella fotoserie End Times på gråtande barn. Som än idag väcker starka känslor, av olika de slag…
Barnen fick Jill Greenberg att gråta genom att först ge, och sedan ta tillbaka, godis.
Ja, man må tycka vad man vill om Jill Greenbergs bilder, men anslående är de onekligen. Ett ironisk statement i tiden? Hötorgskitsch 2.0? Eller ser vi kanske apan i oss?
Mig berör denna utställning dock föga sin tekniska briljans till trots, utan får mig snart att längta (tillbaka) efter ”äkta” fotografi, med mer av substans än en glättad yta. Dylikt finns det ju som ovan sagt gott om i andra rum på Fotografiska!
Förförisk skönhet, underfundig vardagskomik respektive teknisk perfektion är sammanfattningar för fotograferna Paolo Roversi, Elliott Erwitt respektive Jill Greenberg – de aktuella affischnamnen på Fotografiska.
Som en av vår tids viktigaste modefotografer presenteras Paolo Roversi i sin första stora separatutställning Secrets. Och det finns förvisso ett personligt uttryck över hans drömskt måleriska modebilder, fotografier med en doft av ett odefinierat förflutet. En klassisk, tidlös estetik som har blivit denne 66-årige italienskfödde Parisares signum och som till del härrör ur hans prefererade val av metod och verktyg: befintligt ljus, utan ljusmätare och långa slutartider med den älskade (analoga) storbildsPolaroidkameran.
Vid sidan av det påklädda rymmer Secrets en annan del, betitlad Nudi. En mångfald av porträtt på mycket avklädda, mycket unga kvinnor, ”Musor”, som Roversi kallar sina pubertala Natalior, Evor, Guineveres och Kates m.fl. Vackra, skisslika nakenstudier. Skönhet, om än med objektifierande inslag, som är svårt att bortse ifrån. Detta gör Paolo Roversis stora retrospektiv, över 200 fotografier, till en utställning som lämnar litet av en sunkig bismak. Tyvärr. Så många betagande bilder och så mycket betvingande fotografi. Och samtidigt denna störande sexism.
Det finns ett begrepp inom fotografin, Det avgörande ögonblicket, från engelskans The Decisive Moment, dvs. konsten att med perfekt tajmning, på exakt rätt bråkdel av en sekund, trycka ned slutaren och exponera bilden. Uttrycket förknippas med den franske fotograflegenden Henri Cartier-Bresson och är också titeln på hans genombrottsbok 1952. Fast egentligen är det hans engelske förläggares formulering. Själv sa C-B images à la sauvette, vilket ungefärligen kan översättas med ”bilder på språng”.
Ett annat slags avgörande ögonblick i fotografins historia, om du frågar mig, är etablerandet av Fotografiska i det gamla tullhuset på Stadsgårdskajen i Stockholm. Under de blott tre år sedan det öppnade har bortåt 70(!) utställningar avlöst varandra. Dokumentärt och iscensatt, street och natur, kommersiellt och konstnärligt, pornografi och mode, storformat och intimiteter, i svartvitt och färg, från svenska och mindre etablerade fotografer till de största världsnamnen, såväl levande som döda. Först ut var Annie LeibovitzochLennart Nilsson, därefter har, bland många andra, Albert Watson, Sarah Moon, Sally Mann, Edward Burtynsky, André Kertész, Robert Mapplethorpe, Helen Levitt, Anton Corbijn, Sandy Skoglund, Christer Strömholm, Ruud van Empel, David LaChapelle, Helmut Newton och Cartier-Bresson täckt väggarna i de mörka salarnas 2 500 kvm av utställningsyta. En ingalunda obetydlig del av både 1900-talets och den samtida fotografin.
Christer Strömholm – CHR
Fotografiska
har under sin korta tillblivelse med utomordentlig framgång lyckats etablera sig som en fotografins samlingsplats och därmed även lyckats fylla ett stort tomrum bland konsthallar och museer. Något som man just inte blev varse förrän väl Fotografiska var ett faktum. Visst visades fotografi regelbundet i stan även tidigare, exempelvis på Fotografins Hus på Skeppsholmen, Galleri Kontrast och på, sedan i somras tyvärr stängda, Gun Gallery. Moderna Museets, dvs. f.d. Fotografiska Museets, förnämliga fotosamling tycks ha hamnat i någon slags evig törnrosasömn, även om man 2011 tycktes känna av Fotografiskas utmaning och plockade fram tusentalet bilder ur arkiven. Privatägda Fotografiskas besöksantal lär visst f.ö. tangera statliga Modernas…
Sally Mann – A Matter of Time
Det finns de som ogillar Fotografiska. De som tycker att idén är för kommersiell och har synpunkter på att de stora utställningarna inte är egenproducerade utan inlånade, att presentationerna saknar fördjupning, att man gör det för lätt för sig och bara smäller upp bilderna så att säga… Jo, kanske det. Det är åsikter som man framförallt kan höra bland vissa i konst/kulturbranschen, där pretentionerna är mycket högre ställda och där kommersiell är ett skällsord och publikvänliga satsningar saknar konstnärlig kredd. Kan det vara så att Fotografiskas otippade, omedelbara succé kanske även framkallar avundsjuka? Själv kan jag konstatera att jag har berörts och provocerats, inspirerats och hänförts av en fenomenal spännvidd av bilder, som jag annars inte fått stifta bekantskap med.
Från den aktuella DN-utställningen Arabiska Våren
Fotografiska
ligger rätt i tiden, nu när bilder omger oss överallt. Andelen foto hos auktionshusen ökar snabbt. Fotograferandet har blivit något av en folkrörelse, med mobiltelefonen vänd mot omvärlden alternativt för en selfie och på Instagram ögonblicket senare.
Ett avgörande ögonblick alltså, när bröderna Jan & Per Broman, öppnade sin konsthall för fotografi 2010 i Stockholm. Tack!
Från två av Sveriges främsta konstnärer, Harald Lyth och Lena Cronqvist, till ett av världens största namn i samtidskonsten, amerikanskan Cindy Sherman. Under drygt tre decennier har hon i sina dubbla roller som såväl fotograf som modell skapat bilder av sig själv; inte porträtt i traditionell mening utan ett pågående projekt om vem man är, vem man vill vara och vem man förväntas att vara, inte minst som kvinna. En slags selfie-pionjär, för att använda sig av ett aktuellt begrepp och nyord (i svenskan)!
I en omfattande utställning presenteras över 100 av Cindy Shermans fotografier på Moderna Museet. Untitled Film Stills, från 80-talets början: svartvita bilder på kvinnor som hämtade ur typiska Hollywood-filmer och som blev Shermans karriärs genombrott. Centerfolds, där hon lånar av herrtidningarnas voyeuristiska estetik: stora närbilder av poserande kvinnor, som trots att de är påklädda provocerar. De överdrivet tillgjorda och förfulade modebilderna från 80-talets mitt, där hon leker med skönhetsidealen, lockar till skratt, medan serien av omsorgsfullt iscensatta historiska porträtt parafraserar roande olika epoker av det klassiska måleriet. Hennes Sex Pictures är föga upphetsande, utan tvärtom, kallt skrämmande omänskliga. Surrealistiska mardrömsbilder av dockor, masker, proteser, uppfläkta anatomiska modeller av lösbröst och genitalier och homoporr. Än mer äckel blir man varse när utställningens till omfånget största verk, ett frestande vackert färgstilleben föreställande mat, visar sig vara just det – mat stadd i förruttnelse!
Untitled Horrors har Moderna Museet valt att kalla denna förträffliga och givande retrospektiv över denna inflytelserika och omskrivna fotokonstnär. En titel som rätt bra beskriver Cindy Shermans bilder, där det osmickrande, groteska och skavande, tillskruvade klichéer återkommande går igen. Hon ger inga ledtrådar i form av titlar, utan allt ligger i betraktarens öga. Svaren är aldrig enkla, fotografierna är mångbottnade och skapar en viss osäkerhet hos betraktaren. Cindy Sherman har själv sagt att ett av hennes mål är att skapa konst som vem som helst kan se på ”utan att läsa på”. Oavsett vad man tycker, tråkigt har man inte på denna utställning.
Cindy Sherman – Untitled Horrors på Moderna Museet t.o.m. 19 jan.
… från Fotomässan, som ägde rum i helgen (på Stockholmsmässan, Älvsjö). En fotografens välfyllda godisbutik, med alla de stora kamera- och tillbehörstillverkarnas montrar, fotohandlare, programvaruföretag och försäljare av fotoböcker.
Vid sidan om alla ting och kommersen pågick föreläsningar, seminarier och ett antal intressanta utställningar med bilder av såväl fotoklubbar som namnkunnigheter som Matthias Klum, Lauren Greenfield, Anna Clarén, Peter Gerdehag och Per-Anders Pettersson.
Bland utställningarna på Fotomässan, Emma Svenssons fotodokumentation av Kristian Gidlunds liv, I kroppen min.
