”Det perfekta modefotot liknar inte ett modefoto, utan en filmscen eller ett porträtt. Vad som helst, bara inte ett modefoto.” Sagt av Helmut Newton, som under 70- & 80-talen var världens högst betalde modefotograf. Somprovocateur extraordinaire utmanade the King of Kink, som han kallades, den goda smaken med sina glamorösa nakenstudier i jätteformat. Nakna tvåmetersamazoner i pumps, androgyna gestalter i läderrock och med schäfer, manslukerskor i uppslitsade ålskinn… Erotiskt, sadomasochistiskt, dekadent, kittlande. Men inte utan glimten i det voyeuristiska ögat! Newton må ha karaktäriserat sig själv som pornograf men han omformulerade även idén om vad modefotografi var.
Allt är förvisso inte naket bland de knappt 200 bilderna i Fotografiskas omfattande Helmut Newton-retrospektiv. Här finns fräckt nyskapande reklambilder, uppseendeväckande juvelpimpade röntgenfotografier samt både riktigt bra porträtt och svartvita akter av celebriteter. Exempelvis den fenomenalt avslöjande studien av den fåfängliga, åldriga Leni Riefenstahl, Nazitysklands propagandafilmare. Porträttet av henne är utställningens kanske bästa bild. Viljans nederlag 😉
Visst, han var långt ifrån sin tids bästa fotograf, inte minst ur teknisk synpunkt. Att sätta (studio)ljus var knappast hans styrka. Han valde helst det naturliga ljuset och verkliga miljöer i stället för iscensatta. Likafullt är Helmut Newton en av modevärldens mest stilbildande, inflytelserika och inte minst riktigt utmanande fotografer! Ett bevis så gott som något är att så många av hans nu 30-35 år gamla modebilder ännu känns moderna och fascinerar.
Tar mig friheten att framhäva HN:s nagellacksläppstiftiga ”Rouge à lèvres étalé” (1983)
Skynda, skynda! Helmut Newton-utställningen på Fotografiska visas t.o.m. i morgon, söndag 29 sep.
Ok, konkurrensen för dagen är tuff: prinsessbröllop och vackraste väder. Om du ändå förmår slita dig från endera eller bägge under någon timme eller två idag ställer du självfallet stegen till Ferdinand Bobergs gamla tegeltullhus på Stadsgårdshamnen, som sedan några år hyser Fotografiska. Idag är det nämligen sista dagen för att se, för att inte säga förundras över, utställningen Ruud van Empel – Pictures don’t lie.
Det är en avatariskt paradisisk miljö som möter en på de stora bilder, som huvudsakligen befolkas av barn. Bilder som skenbart ser verklighetstrogna ut, men som samtidigt frammanar en värld som aldrig existerat i den här formen. Och det är förvisso en bedräglig verklighet! Van Empels ”fotografier” är ytterst komplexa collage, sammanställda av fotografiska fragment i Photoshop.
Fascinerande, både bildskönt och frånstötande! Missa inte heller filmen om van Empel som visas, den ger en mycket god insikt om denne originelle belgiske fotokonstnär. Så kan du ju även passa på att begå den nya Helmut Newton-utställningen när du ändå är i huset. Högre kändisfaktor än på bröllopet på andra sidan Saltsjön!
Ruud van Empel – Pictures don’t lie, Fotografiska, t.o.m. 8 juni
Gatufotografin eller Street photography växte fram under 1920- och 30-talen när handhållna (småbilds)kameror, som kunde användas utan stativ, kom. Plötsligt gick det att ta ögonblicksbilder ute i det offentliga rummet, gatans levande teater.
Själva begreppet gatufotografering är dock något missledande. Det finns ingen tvungen koppling till gator, utan det handlar om att fånga livet i in public. Inte minst på grund sin konkreta natur är den besläktat med pressfotografering och traditionellt har ofta berömda gatufotografer även arbetat för tidningar. Henri Cartier-Bresson, Robert Frank, Alfred Eisenstaedt, W. Eugene Smith, William Eggleston, Brassaї, Willy Ronis, Robert Doisneau…
Gatufotografi är inte bara en konstart utan även en viktig dokumentation av hur livet ser ut utanför hemmets väggar. Ett värde som ju blir uppenbart först med tiden…
De senaste åren har intresset för gatufoto ökat kraftigt trots att attityden mot fotografering på allmän plats hårdnat bland allmänhet och lagstiftare. Samtidigt som vi alla springer omkring med mobilkameran klickberedd för ögonblicksbilder varhelst de må uppstå är den klassiska dokumentärfotografin, där de avbildade befinner sig i verkliga situationer i urbaniteten, i försvinnande. Människor låter sig alltmer ogärna fotograferas av en främling med kamera (med iögonenfallande lång optik) och med oklara avsikter med sitt fotograferande. Att ta bilder på barn är så suspekt att det redan nu är snudd på förbjudet och uteslutet. Fotografens rättigheter ställs mot de avbildade personernas rätt till privatliv och integritet.
I Sverige finns ett liggande lagförslag mot ”olovlig fotografering”, där bland annat ”påträngande, närgången eller dold fotografering” ska vara förbjuden om syftet är att allvarligt kränka den personliga integriteten. I andra länder, exempelvis i Frankrike och USA, är inskränkningarna på allmänna platser redan så omfattande att ett partiellt fotoförbud i praktiken gäller.
Idén om Fotografen som med dunkla motiv stjäl bilden (själen?) av den avbildade går igen! Man kan ju spekulera om en fotograf som Cartier-Bresson kunde ha funnits idag. Antagligen inte som gatufotograf i alla fall. På C-B:s tid blev man förevigad, stolt över att få vara med på bild. I svartvitt kornighet.
Fransmannen Henri Cartier-Bresson blev och är den stora ikonen inom gatufotografin. Fotojournalistikens fader har han kallats och han var en av grundarna av bildbyrån Magnum. C-B berättade den vanliga människans historier och speglade stora världshändelser från deras perspektiv. Med sällsynt känsla för stunden fångade han ögonblick ur livet och skildrade verkligheten genom sin sökare. Han myntade begreppet ”det avgörande ögonblicket” (The Decisive Moment) inom fotografin – konsten att med perfekt tajmning exponera bilden. ”Kameran är för mig ett skissblock”, skrev Cartier-Bresson, ”ett intuitionens och spontanitetens verktyg”. Kompositionen var det mest betydelsefulla, människan var dess dynamiska hjärta. Han beskar inte sina bilder, istället komponerade han dem i sökaren och visade dem sedan i sin helhet.
Cartier-Bresson avled 95 år gammal 2004, men valde innan dess ut de 250 bilderna till den stora retrospektiva utställningen The Man, The Image & The World, som nu visas sista helgen på Fotografiska. Betrakta detta inlägg följaktligen som en stark uppmaning till ett besök innan det är försent!
En kompositör av bilder möter en kompositör av musik, Igor Stravinsky. Finns numera även i en iPhone!
Hur många fotografer, fotointresserade, (amatör)fotomodeller samt vänner och bekanta får man man plats med i en liten lokal på ca 15 kvm? Ja, svaret har kanske värden Cato Lein, som på vernissagen för sin utställning Frank’s Wild Years fick ta en bra bit av trottoaren utanför till hjälp för att kunna hysa alla som ville syna hans nya bilder. Som denna gång inte avbildade författare, vanligtvis Catos specialitet, utan mer av hans privata fotograferande i umgängeskretsen.
Nu på söndag plockar bröderna Broman ned sin stora och fantastiska David LaChapelle-utställning Burning Beauty. Tre decennier av storslagna och färgstarka foton, inalles 250 minutiöst iscensatta bilder, från 80-talets skamlösa hyllande av kommersialism, konsumism och kändis- & skönhetskulten till de senaste årens avsevärt mer samhällskritiska syn på samma temata. Fast likafullt med bibehållen LaChappeleskt estetik av oblygsam överdrift, humor och prakt.
Stjärnfotografen själv! Något mindre glamourös i sin framtoning i sin rutiga skjorta, lumberjacka, chinos och baskettrainers, än modellerna hans.
Se, eller se om, snart är bilderna borta! (ersatta av Henri Cartier-Bressons svart/vita klassiker)!
Bilderna tagna vid vernissagen. Där tillfället plötsligt yppade sig för att fånga min egen – spontant uppståndna – LaCapelle-bild!
En trist gråväderssöndag i slutet av januari. Som gjord för att livas upp med en smula färg. För ögat. Hög tid att inleda konståret med Vårsalongen kanske, som ju är Liljevalchs stolta start på varje nytt konstår. En på alla de vis populär utställning, såväl publikt som bland de medverkande. Ca 2 200 lockade lär ha ansökt om att få komma med till årets salong, 315 blev utvalda. Och här samlas som vanligt extra allt; alla uttryck & tekniker är tillåtna, högt och lågt samsas om väggar och golv; från ett par jättelika modellbyggen till en svårpasserad video med blygdläppar som sjungande marionetter! Ja, fantasi(/kitsch) saknas inte, även om hantverket emellanåt gör det…
Själv blir jag alldeles matt av mångfalden och känner att jag måste vädra ur denna folkets konstyttring. Följaktligen förlänger jag promenaden längre ut på Djurgården, till Thielska Galleriet, där tvenne kvinnokroppsbetraktare samsas om utrymmet i några av rummen i den gamla jugendvillan.
Anders Zorn + Nobuyoshi Araki / Thielska Galleriet
Zorns fina etsningar hänger så tätt att kontakt uppstår!Japaner, japaner… Arakis nakenchock!
Jo, den nakna kvinnan är den gemensamma nämnaren för denna dubbelutställning där Anders Zorns etsningar ställs mot ett litet urval av den japanske fotografen Nobuyoshi Arakis bilder. Kvinnan som objekt för den manliga blicken, ett återkommande favoritmotiv inom konsten sedan Hedenhös. Medan Zorn i sina, till en del fotorealistiska, aktstudier fångar sina ofta frodigt bredbakade kullor gärna ute i det fria i sin svenska hembygds natur och vatten och med en mer eller mindre antydd erotiska underton så är Arakis fotografier så mycket mer pang på! Här är undertonerna snarare övertoner och många av bilderna kan inte annat än betraktas som pornografiska (om de visats i en annan miljö). Kvinnorna ligger där i utlämnande poser medan deras blick är riktad stint mot kameran. Objektifierade. Och som ”voyeur” får jag blandade känslor, den starkt laddade erotiken till trots… Kanske har det något med min uppfattning om (traditionell) japansk kvinnlig underkastelse att göra…?
Även om jag inte är helt övertygad om det lyckade i idén med att dubbelexponera Zorns mästerliga och – i sammanhanget – oskuldsfulla etsningar från en annan tid med den utmanande samtidsestetiken i Arakis fotografier så är det i alla fall värt en blick. Eller två.
Fast det gäller att passa på, för redan nästa söndag (3/2) ska kvinnorna på Thielska lämna plats för en Munch.
…
Helene Schjerfbeck / Prins Eugens Waldemarsudde
Cirkusflickan (1916)
En annan kvinna, som objektifierade sig själv genom många självporträtt, var den fascinerande, finska konstnärinnan Helene Schjerfbeck. I fjol skulle hon ha fyllt 150 år och då producerade nationalmuseet Ateneum i Helsingfors en omfattande jubileumsutställning som sedan till del har täckt Prins Eugens Waldemarsuddes väggar. Landskap, interiörer, stilleben samt, förstås, porträtt, med flera av de välkända, uttrycksfulla för att inte säga självutlämnande självporträtten i fokus som definitivt inte lämnar en oberörd. Schjerfbeck är otvivelaktigt en av Nordens största konstnärer, en av förgrundsgestalterna inom den modernismen och värd en helt egen resa/promenad till Djurgården.
Självporträtt (med silverfond, 1915)Fint! Inte bara fantastiska självporträtt, utan även charmerande stilleben. De röda äpplena (1915)
”De sista självporträtten förefaller till hälften utsuddade. Vi får i dem uppleva kroppens förfall och själens upplösning hos en konstnär som åldras, där ansiktet till slut bara blir en mask nära att suddas ut av tiden.” Självporträtt (1944/45)
Helene Schjerfbeck på Waldemarsudde alltså, till den 24/2.
Förra helgen ägde Fotomässan rum (för första gången i Stockholmsmässans egen regi, efter att tidigare ha drivits av Fotografiskas grundare, bröderna Jan och Per Broman).
Alla fotoleverantörer fanns förstås på plats med späckade produktmontrar fyllda av kameror, optik och studioutrustning, datorprogram för redigering och lagring, fotoböcker samt mängder av tillbehör & accessoarer. Massor att känna, klämma och titta på (/i) för alla besökande fotografer, såväl professionella som amatörer och wannabes eller för dem som liksom (er)känner att iPhone-kamerans praktiska (uppladdnings)förtjänster till trots är rätt begränsad. Knappast förvånande så rådde en viss manlig dominans, såväl bland besökare som utställare; pojkar och boys toys typ.
Ja, många fotoprylar som triggar habegäret fanns det på Fotomässan, både inom rimlighetens kreditlimit eller fastmer som kanske en hägrande lottovinst. Och allt(?) gick att köpa direkt, vilket tillsammans med tidpunkten (jämte en köpstark publik) gör denna mässa följaktligen till en god julklappsmarknad…
Tittut!
Förutom alla exponerade hårdvaror så fanns många föreläsningar och seminarier på Fotomässan för att bli en bättre fotograf, exempelvis av mat eller bröllop. Och sist, men ingalunda minst, så hängde ett tiotal fotografers bilder för beskådan, och i några fall, även beundran. Exempelvis John Hallméns häftiga mikroskopfotograferade och jätteuppförstorade insektsbilder. Grym detaljrikedom!
Stora bilder av små kryp. Foto: John Hallmén
Norska Margaret de Lange, ställde tidigare i år ut på Fotografiska, då med sina mörka, naket (själv)utlämnande bilder i svart/vitt av vänner och obekanta, Surrounded By No One. Här, i Daughters, är det de två döttrarna hon har fotograferat, ett projekt som pågick under tolv år. Och även här vilar något litet förbjudet, olycksbådande över de kontrastrika svartvita bilderna på flickornas obekymrade barfotasomrar.
Fast den allra största bildupplevelsen på Fotomässan fick jag av (mode)fotografen Elisabeth Tolls fina utställning, Maskerad, som utforskar uppfattningar om förfall, död och sårbarhet med en konsekvent sinnlig estetik, i såväl dekorativa stilleben som säreget stiliserade bilder av människor. Suggestivt och mycket vackert!
Gammalt måleri i form av samtidsfotografi. Foto: Elisabeth Toll
(Ovanstående megaoptikaliteter till trots, less is often more… Själv använder jag en ny liten kamera, Canon Powershot G15 – liten nog att få plats i min handflata.)
Vid en presslunch på Liljevalchs konsthall idag offentliggjordes årets vinnare av utomhusreklamjätten JCDecaux konstpris The Art Break. Och mottagaren blev den 51-årige öländske konstnären Hans Jörgen Johansen som belönades för sina ödsligt suggestiva och vackert iscensatta fotografiska makrolandskap. Meterstora bilder där en främmande värld öppnar sig som ett stilleben, det märkliga resultatet av omsorgsfullt arrangerade livsmedel stadda i förruttnelse.
Förutom äran erhåller den prisade konstnären 50 000 kr och så kommer hans verk att visas på JCDecaux utomhustavlor över hela landet.
Tanken med The Art Break är att lyfta ut konsten till det offentliga rummet för att erbjuda allmänheten en konstpaus i vardagen,
Dessutom hänger också tre av HJJ:s två meter höga och 90 cm breda lysrörsljuskronor i Liljevalchs tak, armaturer där form och funktion förenas.
Hans Jörgen Johansens bilder (& lampor) hänger på Liljevalchs 19-23 sep. Gratis inträde. Gå och se!
Lunchen (från F12): Rôtistekt kalventrecôtes med sensommargrönsaker och tryffelsky
