Grevé, Herrgård, Präst, Svecia… Grynpipiga, rundpipiga, täta… Vitmögel, blåmögel, get, får, ko, kitt, färsk… Ostar finns i alla möjliga varianter, från de hårda till desserttyperna. I helgen samlades de alla på Nordiska Museet där det för första gången bjöds till Ostfestivalen. Ett initiativ (av SIK – Institutet för livsmedel och bioteknik) för att uppmärksamma den goda svenska osten.

Sverige är ett ostätande land, 19 kilo per person och år, vilket ger oss en tionde plats i världen. Av dessa 19 kg är 13 hårdost. Allra mest konsumerar vi av den billiga och, enligt mitt förmenande, menlösa hushållsosten, medan Präst respektive Herrgård kommer därnäst. Ett växande intresse för dessert- och färskostar har fått till följd att samtidigt som vi äter mer ost än någonsin går den svenska produktionen ned. I stället importerar vi alltmer.

Bäst i världen på att äta ost är man i Grekland, 31 kilo per person och år – tänk fetaost och grekisk sallad. Fransmännen är tvåa med dryga 24 kilo ost, framförallt av dessertostar som Camembert, Brie och chèvre. Tyskarna, som liksom vi, är frukostmacka-med-hårdost-traditionalister, konsumerar 22 kilo. Japanen har andra vanor och nöjer sig med ynka 2.

Bland Ostfestivalens inalles 30 ystande utställare, från Skåne till Västerbotten, samsades de stora som LRF Mjölk, Skånemejerier, Norrmejerier och Coop med de små gårdsmejeriernas småskaliga produktion. Förutom det primära, smakprovandet jämte försäljning, kunde besökarna ta del av såväl föredrag om ostkultur som provningar av diverse ost-/dryckeskombinationer.

Efter ett par timmar med munnen och magen mättad av ost får några utvalda och smakrika även följa med mig hem i påse. Allerums nya, långlagrade Herrgård, 18 mån. Kvibilles Cheddar, som även den nu finns 18-månaderslagrad. En ny bekantskap var Svedjan Gårdsost, en opastöriserad hantverksost lagrad i 14 månader, från Skellefteå. Favoritmöglet för dagen kommer från Västmanland, är en fårmjölksost av Roqueforttyp och heter Bredsjö Blå. Jo, och så suveräna Västerbotten förstås, alltid!

Ett gott initiativ med Ostfestivalen, även om premiären knappast fick någon smakstart; fredagen var det glest mellan de ostsugna besökarna eller, för den delen, matmedia. Invigningen av Sotji-OS och Årets Kock lockade mer. Nu när Nordiska Museet förlorat både kassakon Chokladfestivalen och Korvfestivalen till större utrymmen (Stockholmsmässan respektive Globens Annex) växer Ostfestivalen förhoppningsvis till nästa gång. Med bättre marknadsföring hittar den kanske även en större publik.