Den 9 nov i år var det på dagen ett kvartssekel sedan Berlinmuren föll. Den korroderade järnridå, som delade Europa sedan Andra världskrigets slut, revs ned. Det kommunistiska östblocket föll samman och Tysklands folk återförenades.

En kort historisk återblick…

Den 7 oktober 1949 grundades DDR (Deutsche Demokratische Republik) i den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland. Östberlin utsågs till dess huvudstad. DDR leddes av ett enda politiskt parti, SED (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands) och dess förste partiledare Walter Ulbricht.

Kontrollen av medborgarna och de ”oliktänkande” i den nya staten var synnerligen hård. Den utövades av Ministeriet för Statssäkerheten (MfS eller Stasi) som noga kartlade dem som rubricerades som ”De andra”. Strax innan DDR:s sammanbrott hade MfS ca 97 000 anställda samt en armé av ca 173 000 angivare, s.k. inofficiella medarbetare (IM). En medborgare kunde dömas till två års fängelse om hen bara funderade på att fly från republiken. Åtta års fängelse väntade den som försökte hjälpa någon att ta sig över gränsen. Författare, dramatiker och journalister bevakades extra noga och en klassiker i världslitteraturen, George Orwells profetiska dystopi ”1984” var bannlyst av myndigheterna.

I juni 1953 ägde en resning rum bland folket, som dock slogs ner av den sovjetiska militären och den östtyska Volksarme. Den 13 augusti 1961 började man uppföra en hög mur i Östberlin och längs gränsen mot Förbundsrepubliken. Av SED kallades den för ”Antifascistisk skyddsvall” och ansågs nödvändig för att: ”hindra kapitalister från väst att ta sig in i det socialistiska paradiset.” Det var dock östtyskar som fick förbudet att lämna sin del av staden. Bakom muren och taggtråden blev över 17 miljoner tyskar fångar under den kommunistiska diktaturen.

Ulbricht tvingades avgå i en kupp 1971. Han ersattes av Erich Honecker, som tillsammans med den nitiske Stasi-chefen Erich Mielke styrde den s.k. ”Arbetar- och bondestaten” med järnhand fram till dess undergång. Honeckers dagar blev i sin tur räknade, när denne vägrade inse att tiderna höll på att förändras och när Michail Gorbatjov i Moskva till slut tog sin hand från honom. Dagarna efter det krisartade 40-åårsjubileet av DDR:s tillkomst i oktober, tvingades Honecker att avgå. Han ställdes inför rätta, men kunde inte dömas pga. sjukdom. Honecker dog 1994 i exil i Chile.

Berlinmurens fall föregicks dock av viktiga händelser under hösten 1989. Runtom i DDR började man demonstrera för ökad frihet. Särskilt uppmärksammade blev de stillsamma måndagsprotesterna i Leipzig, där både kyrkans representanter och kulturpersonligheter deltog. De stora demonstrationerna blev en massrörelse den 9:e oktober 1989.

På Leipzig centrala torg Augustusplatz ligger konserthuset, Gewandhaus, dit man för en billig penning kunde lyssna på en klassisk konsert. Kapellmästaren för dess berömda symfoniorkester under mer än ett kvartssekel (1970-96) var Kurt Masur, som även spelande en viktig roll under måndagsdemonstrationerna. Den 4 september 1989 samlades 1 200 östtyska medborgare i Nikolaikyrkan i Leipzig för en fredsbön. En månad senare fyllde 20 000 demonstranter hela stadskärnan. Man krävde fria val, frihet att resa och att säkerhetspolisen Stasi skulle avskaffas.

Måndagen den 9 oktober var antalet demonstrerande över 70 000! Stämningen var laddad. Det ryktades om att makthavarna beslutat om en s.k. ”Pekinglösning” – säkerhetsstyrkorna skulle anfalla demonstranterna på ett liknande sätt som under massakern på Himmelska Fridens Torg i Peking i juni samma år. Alla sjukhus var mobiliserade och blodkonserver samlades in. Unga män som låg i lumpen kördes till Leipzig på extrauppdrag.

Samtidigt höll Kurt Masur och ett par andra kulturpersonligheter ett tal till folket och uppmanade till en dialog, avståndstagandet från våld och en fredlig lösning. Allt man önskade var en förändring. Oron bland demonstranterna var enorm. Det faktum att demonstrationen samlade så många gjorde att polisen inte vågade slå ner den. De inkallade soldaterna låg i full beredskap, men fick aldrig någon order om att ingripa. Samtidigt pågick förhandlingar. Kurt Masur och andra överläggande bidrog till att en oundvikligt blodig konfrontation uteblev. Demonstranternas fredliga seger skakade om den dåvarande regimen. Diktaturen var i praktiken besegrad. Murens fall var inte bara en tidsfråga utan en konsekvens av dessa händelser.

Efter sin Gandhi-liknande roll under måndagsdemonstrationerna hade Kurt Masur chansen att nomineras till DDR:s president. I likhet med författaren Stefan Heym tackade dock maestron nej till erbjudandet om att kandidera. Idag är denne tyske musikprofessor 87 år gammal och står ännu på pulten.

Själv besökte jag Leipzig för ett par månader sedan i samband med 25-årsfirandet av den s.k. magiska natten, den 9 oktober. Själva årsdagen högtidlighölls genom en fyra timmar lång ljusmarsch, Lichtsfest, längs den 3,6 km berömda demonstrationsleden. Med ljus i händerna gick hela Leipzig man ur huse längs de 16 stationerna, där musik- och scenframföranden, videoinstallationer samt ljud- & ljusprojektioner minde om händelserna för jämnt ett kvartssekel sedan.

En minnesgudstjänst anordnades i Nicolaikyrkan. I Gewandhaus talade den tyske presidenten Joachim Gauck, med presidenterna från Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern som inbjudna hedersgäster.

Ingen 9 november utan den 9 oktober således. Friheten kom före enandet! Berlinmuren hade aldrig fallit utan den modiga massdemonstrationen i Leipzig.

Museet Zeitgeschichtlichen Forum Leipzig visar just nu utställningen ”Demokrati – nu eller aldrig” som påminner om oppositionsrörelsen och allt mod som krävdes från DDR-medborgarna för att Tyskland skulle bli ett igen. Utställningen sätter exempelvis ljuset på Ikeas utmärkta affärsförbindelser med den gamla kommunistregimen…

Efter månader av protester under hösten 1989 utlovades att östtyskar skulle beviljas fri utresa från landet. Regeringens talesman, Günter Schabowski råkade på en presskonferens att meddela att den nya regeln skulle gälla sofort – genast. Folk tog honom på orden och stormade gränsövergångarna i Berlin, framför allt den vid bron på Bornholmerstraße som skiljer stadsdelarna Prenzlauer Berg i öst och Wedding i väst åt. De oinformerade soldaterna stod handfallna och gav vika medan folk stormade jublande in i väst. I denna stund kollapsade Östtyskland och efter den torsdagskvällen hade muren i praktiken upphört att existera.

Tillsammans med sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien en vecka senare utgör Berlinmurens fall kulmen på den händelseutveckling som började med varvsarbetarnas strejk vid Leninvarvet i Gdansk i Polen i augusti 1980 och som ledde till Sovjetunionens fall och det kalla krigets slut.

I dag påminner Berlins murväg och de 30 stationer om stadens delning. Vill man följa i dess markerade kullerstensspår går vandringsrutten längs de sista kvarvarande vakttornen, från det turistiska East Side Gallerys 1,3 km (be)målade murrest i Friedrichshain – den längsta överlevande delen av Berlinmuren – förbi museer och minnesplatser såsom den legendariska gränsövergången i den tidigare amerikanska sektorn: Checkpoint Charlie

För att ända vid det mest gripande monumentet vid Bernauerstraße, där muren gick rakt i gm ett bostadsområde. Här har man bevarat en del av den s.k. ”dödens zon” mellan den första och andra muren. På en vägg visas fotografierna av de 136 personer, män, kvinnor och barn, som miste livet under flyktförsöken.

Det saknas ingalunda museer i Berlin som på olika vis berättar om tiden efter Andra världskriget fram till slutet av november 1989. Av dem jag har besökt rekommenderar jag speciellt två. Tränenpalast – Tårpalatset, gränsövergången vid järnvägsstationen på Friedrichstraße, där östtyskarna tog avsked från sina gäster, när dessa återvände till Västtyskland (östtyskarna hade ju ingen möjlighet följa med dem).

Det andra är Stasi-fängelset, Gedenkstätte Berlin-Hohenschönhausen, ett monument över 44 år av kommunistiskt förtryck. Inte helt enkelt att hitta dit, men absolut värt besväret.

Berlinmuren, eller resterna av den, är idag en fredssymbol och en påminnelse om att inget är hugget i sten eller gjutet i betong. 25 år är en kort tid i historiska sammanhang. Man kan bara hoppas på att vår kontinent om ytterligare 25 år får se tillbaka på Berlinmurens fall som en halvsekellång epok av fred och försoning.

Ovanstående är en förkortad, musikbefriad men bildberikad version av min tre timmar långa radiospecial som sändes den 9 nov. Se här!