Årets ombytliga och kyliga aprilväder har väl knappast varit idealiskt för de sköra, skira och skära körsbärsblommorna i Kungsträdgården. En del har inte slagit ut, andra är redan utslagna. Tillräckligt många träd levererar emellertid den emotsedda praktfulla blomning som vi, Stockholmare och tillresta, så har längtat efter. Idag firas Körsbärsblommans dag så (även) jag lägger upp en Sakura Mankai-bild. En. Vill du titta på (många!) fler så klicka här, här och här!
Fredagsprovning med påskmat stod det på inbjudan från vinimportören Oenoforos. Nyheter och nya årgångar jämte tillfälliga exklusiva lanseringar stod på provningsbordet. Påskvin. Bland alla dessa flaskor fattade jag särskilt tycke för ett par röda från Mendoza respektive Toscana samt en, ja två, champagne.
Champagne är alltid champagne och Palmer-kooperativets är alltid ett av de mest prisvärda. Smakrik, med en harmonisk kombination av det citrus- och äppelfruktiga och av brödighet. Dessa 2005:or är, åldern till trots, ännu bara i början av sin utveckling. Torra och friska med fina bubblor. Den vanliga Brut:en är brödigare än den rena Chardonnay-varianten. Således tvenne tolvåringar till årgångsbubbel i optimal buteljstorlek, d.v.s. magnum, för 800 pix. Perfekt mängd påskvin för en långhelg!
Palmer & Co Vintage Brut 2005 829 kr (1 500 cl, 7867) / Palmer & Co Blanc de Blancs Brut 2005 799 kr (1 500 cl, 7553)
Clos de los Siete 2013 (Argentina). Ett Malbec-dominant rödvin (Merlot/Cabernet Sauvignon/Syrah/Petit Verdot) med väl avvägd struktur och parant fatkaraktär. Örtkryddig, med silkiga tanniner och inslag av mogna, mörka bär och lakrits. 189 kr (TSE, 2 400 flaskor, 99185)
Col d’Orcia Poggio al Vento Brunello di Montalcino Riserva 2008. Elegans, fylligt djup, mjuka tanniner och en eftersmak som varar… länge! Ett litet påskmirakel på flaska. Köp tre om du har råd och spara två till (näst)nästa påsk! 579 kr (TSE, 96 flaskor, 95526)
Efter väl förrättad provning av allt påskvin bjöd Fredagskocken (Långfredagskocken?) Mattias Larsson på en god påsk(inspirerad) köksmåltid med yppiga, gröna smaker.
Lättgravad Fröyas-lax med rabarbervinägrett, dillcrème, krämigt 64-gradersägg toppad med ängssyra, citrusmarinerad spetskål och fänkål
Påskalammet: lammstek med kokta betor, dragoncrème, hyvlad parmesan kantad av bränt fänkålsfrö
Brillat-Savarin, Gruyère och Roquefort
Näst efter julen är påsken årets största mathelg. Fem dagar (om man räknar med Skärtorsdagen) av målade, omålade och förlorade ägg, sillar och laxar, lammstek och -fiol samt, inte minst, godis. För att skölja ned allt detta krävs det (traditionella) drycker, som exempelvis must och öl. Samt snaps förstås, som liksom musten och ölen, byter prefixet jul mot påsk i dessa tider. Någon påskglögg har dock, mig veterligen, ännu inte lanserats.
Nyligen bjöds jag in till att prova en trio skandinaviska påsksnapsar tillsammans med olika smörrebröd: nyheten Snälleröds Lundasnaps jämte akvavitklassikerna Aalborg Taffel och Gammel Opland.
Snälleröds och Årets bartender Fredrik Lundegård hämtade inspiration från en örtagård från 1600-talet till sin ekologiska Lundasnaps, kryddad med humle, fläder, citrus och havtorn. Ett milt somrigt och hyfsat lättdrucket brännvin med relativt låg alkoholhalt, 35%. En påsksnaps för den som inte är så begeistrad i en tung akvavit, möjligen ett alternativ till den som uppskattar Hallands Fläder. (199 kr/50 cl)
Aalborg Taffel Akvavit, röd Aalborg kallad efter sin kända etikett, är med sin omisskännligt kummindominanta särdrag Danmarks mest populära akvavit. 45%. Avnjutes med fördel till sillbordet och varför inte till lammsteken med potatisgratängen. En personlig favorit på alla snapsbrickor! (259 kr)
Gammel Opland Aquavit är som alla norska akvaviter tillverkad på potatissprit och fatlagrad. Den får sin gyllene färgton jämte fylligt runda eftersmak av mer än två år på gamla sherryfat. Karaktären är kryddig med inslag av kummin, citrus och anis. 41,5%. Den lär trivas bra med laxen på påskbordet. (315 kr)
Och som alltid: För bästa smakupplevelse ska all påsksnaps drickas rumstempererad, inte fryst. Kyla dödar komplexiteten och framhäver bara den primära råvaran, alkoholen, i det kryddade brännvinet.
Till snapsarna serverades det således alldeles nygjorda, goda smörrebröd från Nybroe Smørrebrød (Östermalms Saluhall):
Fundamentet för alla smörrebröden är ett lätt smörat osötat danskt rågbröd.
Fler provade snapsar hittar du här (jul) och här (midsommar)
Norsk cognac, finns det? Jodå, precis som det finns svensk cognac. Eller konjak – som det ibland skrivs på svenska. Inte så att spritdrycken i fråga produceras i Norge. Cognac är en skyddad ursprungsbeteckning (som exempelvis Champagne) och får inte framställas någon annanstans än kring staden Cognac i sydvästra Frankrike. Däremot finns det flera norska cognacshus och störst av dem är Braastad.
Medan vi svenskar är storkonsumenter av (malt)whisky så älskar norrmännen å sin sida cognac. Marknaden för cognac är mer än fyra gånger så stor som den svenska, fastän Norges befolkning är till hälften så stor som Sveriges. Mer än två miljoner liter cognac säljs varje år på Vinmonopolet. Systembolaget listar 196 sorters cognac, medan antalet whiskyartiklar är närmare tio gånger så många (inklusive beställningssortimentet) och konsumtionen är proportionellt än större.
Vad är då cognac? Jo, destillerat vitt vin som lagrats på ekfat. Druvbrännvin med andra ord. Den i särklass vanligaste druvan som används till cognac är Ugni Blanc, som trivs i områdets kritrika jordar. Denna gröna druva ger alkoholsvaga och syrliga viner som passar bra att destillera. Vinet destilleras två gånger till ca 72 volymprocent, eau de vie kallad. Destillatet lagras minst två år på ekfat, vilket rundar av smaken och tillför aromer. Nästan all cognac är en blandning från många fat med olika lagringstider. Cognac klassificeras efter den yngsta cognacen som ingår i blandningen och de olika beteckningarna VS, VSOP och XO anger hur länge spriten lagrats. För VS är det minst två år, för VSOP eller VO minst fyra år och för XO minst sex år. Den genomsnittliga lagringstiden är i praktiken betydligt längre. Före buteljeringen späds cognacen, till som lägst 40 procent.
Åter till norska Braastad. Namnet kommer från Sverre Braastad, som 1899 flyttade från Gjövik norr om Oslo till Cognac för att arbeta för cognacshuset Bisquit. Sverre gifte sig sedermera med Edith Rousseau, barnbarn till Médéric Tiffon, grundare av cognacshuset Tiffon. 1919 tar makarna Sverre och Edith över driften av Tiffon. Släkten Braastad är alltjämt dess ägare och den största familjeägda producenten i Cognac-distriktet. Sverre avlider 1979, 99 år gammal. Idag drivs cognacshuset Tiffon, där Braastad Cognac således framställs, av hans barnbarn Jan, Antoine och Richard Braastad. Den sistnämnde är Maître de Chai, d.v.s. ansvarig för att få till de rätta proportionerna av cognacens olika åldrar och kvaliteter. Tiffon använder såväl egenodlade – familjens vingårdar uppgår till ca 40 hektar – som, till större delen, köpta druvor som man destillerar, lagrar och buteljerar själv. Bortåt 6 miljoner liter vin destilleras årligen till 1,2 miljoner flaskor cognac på familjeslottet Château de Triac. I dess källare vilar alltid minst 15 000 fat cognac à 350 liter. Tre procent av cognacen dunstar för övrigt bort genom ekens porer varje år (”änglarnas andel”).
Braastad riktar framför allt in sig på den skandinaviska marknaden och i Sverige sålde man 77 000 liter ifjol. En bidragande orsak till framgångarna i närgeografin är sannolikt stilen på Braastads cognac, som går åt det något sötare hållet (ca 8 g/l). Det är tillåtet att bättra på druvornas egen sötma med socker, sirap och karamellfärg så länge det inte överskrider 2 procent av den totala volymen.
För att visa upp sin nya varumärkesdesign, där Frankrikes ikoniska nationalsymbol Marianne nu pryder flaskornas etiketter och förpackningar, bjöd Braastad under trivsamma former till provsmakning av en handfull cognacer ur sitt sortiment, från den unga VS till den åldriga XO Superior.
Mina intryck: Braastad VS (4 år) är druvig, vaniljsöt och stickigt bitsk (279 kr). VSOP, med en genomsnittsålder på 8 år, är bättre integrerad med en rundare karaktär. Väl värd en 50-lapps-uppgradering från VS (329 kr). Den arom- och smakrika XO, en Fine Champagne på ca 15 år, är torrare och har en elegant komplexitet – min favorit i sällskapet (349 kr/50 cl). Specialutgåvan Contemporary, som jag skrev om när den lanserades 2014, är slutsåld. Avslutningsvis XO Supérieur, en assemblage av 20–25-åriga eau-de-vier; tung och blommigt kraftfull med en eftersmak som varar hela vägen till det uppdukade buffébordet! (901 kr, privatimport)
Mattias Larsson, Fredagskocken kallad, hade lagat maten som uppenbarligen uppskattades av cognacsprovarna – faten tömdes i ett nafs …
Som digéstif till mjölkchokladcheesecake med rostade hasselnötter, blåbärskompott och kola serverades Braastads egen Pineau des Charentes. Ett sött starkvin med smak av torkad frukt, nötter och honung. Det framställs genom att ojäst druvmust (från departementet Charente) spritas upp med eau-de-vie, som sedan får mogna på ekfat i minst ett år, helst längre. Alkoholhalten ligger på ca 17 procent (privatimport).
En pågående trend i världen är att använda cognac i cocktails, vilket ju är glädjande för cognacsindustrin – envar gillar inte sin cognac som en avec till kaffet. Den kanske mest klassiska av alla cognacscocktails är den sötsura Sidecar, som med sin kombination av apelsinlikör, socker och citronsaft perfekt balanserar spriten: två delar cognac (här By Braastad Cocktail Edition) och en del av vardera Cointreau och citronjuice (samt sockerlag), skakas och silas i martiniglas. En god avrundning på kvällens trevliga tillställning med Braastad Cognac.
Aftonens värdtrio: Nathalie Dahlin Bengtsson, författare till boken Upptäck Cognac, kocken Mattias Larsson samt, inte minst, den högst cognac-ansvarige: Richard Braastad, Maître de Chai.
För tre år sedan, under Stockholms konstvecka 2014, visades en grupputställning betitlad Biotop på Biologiska Museet. I och utanför de tre dioramornas halvdunkel och bland uppstoppade, nötta fåglar och djur flyttade samtidskonsten in under några dagar. En intressant idé som tyvärr varken gjorde konsten synligare eller fick den att interagera med museets unika miljö.
Nu återkommer Biotop, arrangerad av gallerierna Belenius och Elastic samt Stockholms Auktionsverk. Ännu en gång visas således konst i denna illa medfarna och stängningshotade stavkyrkliknande byggnad från förra sekelskiftet på Djurgården. Varför kan man fråga sig?
Redan 2011 under Möbelmässan/Stockholm Furniture Fair användes Biologiska Museet som fond för utställningen Internationell design i den svenska naturen. Inte heller då uppstod det något direkt tycke mellan de utställda designföremålen och museets interiör, fastän idén var avsevärd mer genomtänkt och objekten utplacerade med mer av estetisk känsla än de efterapade Biotop-utställningarna.
Biotop, Biologiska Museet, t.o.m. söndag
Besöken på Market Art Fair respektive Supermarket under Stockholm Art Week 2017
Om Market på Färgfabriken är en prydlig, tydlig och professionell presentation av den nordiska samtidskonstens största namn är indiemässan Supermarket dess diametrala motpol. Denna konstnärsdrivna konstmässa, lokaliserad invid Konstfack vid Telefonplan, är desto spretigare för att inte säga rörigare med sina över 74 utställare och 200 utställda konstnärer från hela världen.
Den monter på Supermarket som definitivt utmärkte sig från mängden som ett bearbetat helhetskoncept skapades av Andrej Zverev/Red Salt. Den trånga pälsklädda entrén väckte många associationer. I den mörka interiören väntade ytterligare överraskningar. Vasst och hårt gestaltades som mjukt och hårigt. Tankarna går självfallet till Meret Oppenheims surrealistiska pälsklädda tekopp. Oppenheim använde sig av gasellpäls. Zverevs överdimensionerade objekt är däremot utförda i fuskpäls.
Supermarket, Svarta Huset vid Telefonplan, t.o.m. söndag.
I nästa inlägg: Biotop, i föregående Market Art Fair
Den femte upplagan av Stockholm Art Week är igång. Programmet är digert för alla konstintresserade. Konsten kan som brukligt besökas på de vanliga platserna: gallerier, museer, konsthallar. Det finns dock gott om andra konstrelaterade evenemang. Man får exempelvis kolla (i strumplästen) på en privatsamling i en bostad och för sista gången på länge besöka det minst sagt slitna Biologiska Museet som står inför en stor renovering och en osäker framtid. Veckans höjdpunkter och de flitigast besökta evenemangen är otvivelaktigt och precis som det brukar de stora konstmässorna Market Art Fair och Supermarket.
Market Art Fair samlar ”de ledande” gallerierna i Norden, d.v.s. de (trettio) mest prestigefyllda gallerierna med den dyraste konsten. I år håller mässan till på Färgfabriken vid Liljeholmen. Det är en riktigt lyckad lokalisering, visar det sig. Det magnifika, katedralliknande rummet har gott om plats för att rymma de trettio utställarnas montrar. Vanligtvis brukar det vara mörklagt här. För konstmässans skull har man dock förändrat den stora salen både genom insläpp av dagsljus och genom installationen av extra belysning vilket medfört en atmosfär av luftig överskådlighet.
Market Art Fair är en god möjlighet att som besökare vidga perspektivet från det (bekanta?) stockholmska galleriutbudet till att kolla in något av den mest betydande samtidskonsten i de andra nordiska huvudstäderna. På Färgfabriken t.o.m. söndag.
Bilderna är hämtade från gårdagens förhandsvisning.
I kommande Stockholm Art Week-inlägg: Supermarket respektive Biotop
