Alina Szapocznikow (1926-73) heter en av de mest originella skulptörerna inom den moderna konsten. En polskjudisk konstnär med den från Förintelsen överlevandes minnen för alltid inristade i själen. Och även i kroppen. Med den personliga erfarenheten av en lång kamp mot såväl tbc som cancer, en kamp som hon förlorade endast 47 år gammal, skapade hon sitt eget visuella språk. Likt Frida Kahlo återvände hon ständigt till sin egen kropp och använde sig själv som modell för sina teckningar och skulpturer. Erotik och död, den ungdomliga kroppens lustfyllda sexualitet förändras mot dess åldrande förgänglighet. Szapocznikow introducerade också nya och billiga material inom skulpturrepertoaren, som polyester/plast.
Surrealistiska mun- och bröstlampor. Huvud med askfat istället för hjärna. Trehövdad kvinna med många läppar… Och så de på grått grus vilande ”personifierade tumörerna”. Vid första anblicken märkliga kroppsdelar, i själva verket förstorade tumörer som samtliga bär Alina Szapocznikows mer eller mindre vanställda ansikte. Skör konst, som tål tidens tand illa. Det mesta gjutet i betong/plastblandningar som sakta torkar och faller samman.
Alina Szapocznikows enastående, fängslande konst, under rubrikenDet här är vad jag lämnar efter mig till digvisas sista helgen som en del av grupputställningen Minneskonst på Bonniers Konsthall. Här finns också Gerard Byrnes videoverk och Cecilia Edefalks måleri. Men det är för Szapocznikow som du ska hasta dit! Ett för mig nytt och unikt konstnärskap som griper.
Bred eller tunn. Rak eller sned. Monokrom eller färgmättad. Som relief eller mer diskret. På tvären eller längden. Eller på höjden! Ja, vad vore väl livet utan ränder? Mindre långrandigt, måhända men faktum är att vi är omgivna av ränder, vare sig vi tänker på det eller inte.
Tänkt just på det har Nordiska museet gjort i närmare fyra år och runt ränder både som mönster och koncept nu skapat utställningen Ränder, rytm, riktning. Ur museisamlingarnas 1,5 miljoner föremål jämte bl.a. haute couture-inlån visas 400 randiga tingestar i valvmontrar och galleriet i stora hallen. Här finns allt från pyjamasränder till kritstreckskostymen, pinnstolen till streckkoden, grafisk design till åkrarnas parallella plogfåror samt i skuggspelen som uppstår.
Ränder som även är så användbara för att påverka upplevelsen av ett rums dimensioner är ett tidlöst, klassiskt och modernt mönster, som går att variera i det oändliga. Ursprungligen var ränderna ett uppseendeväckande avsteg från normen, alltså det enfärgade plagget. På grund av vävstolarnas begränsningar blev ränderna det allra första mönstret.
I samband med utställningen utkommer även en randfördjupande och kompletterande bok med 18 essäer, under Susanne Helgesons redaktörskap. Här fogas ränderna in i ett större, kulturhistoriskt sammanhang och dess visuella signalspråk, från struktur till dekoration.
Initiativtagare till Ränder, rytm, riktning är Tom Hedqvist och Synnöve Mork m.fl. Utställningen visas ända till 31 aug. 2014, så det finns gott om tid att se den. Gör det!
”Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur”, som Falstaff Fakir skaldade.
Vackert stiliserade glasobjekt som föreställer hjärtan, lungor, hjärnor och andra mänskliga organ visas på Designgalleriet. Organic heter utställningen som den isländska industridesignern Sigga Heimis gör i samarbete med glasmuseet The Corning Museum of Glass i New York; ett designprojekt som inleddes med GlassLab på ArtBasel Miami 2007.
”Breath”, ung. andetag eller hämta andan. Vilket kanske behövs när man ser priset: USD 6 500
Precis som den svenska formgivaren Pamela Lindgrens Recycle Me, som visades på samma galleri för ett halvår sedan syftar utställningen även till att höja kännedomen kring frågan om organdonationer. Till skillnad från Lindgrens ideella projekt är Heimis dock kommersiellt och prisnivån en annan…
För 6 100 dollars får man ett helt organbord
Sigga Heimis glaskonst visas t.o.m. 15 nov.
Trångt vid vernissagen. Mindre så utanför. Sigga Heimis själv i fönstret.
”Det perfekta modefotot liknar inte ett modefoto, utan en filmscen eller ett porträtt. Vad som helst, bara inte ett modefoto.” Sagt av Helmut Newton, som under 70- & 80-talen var världens högst betalde modefotograf. Somprovocateur extraordinaire utmanade the King of Kink, som han kallades, den goda smaken med sina glamorösa nakenstudier i jätteformat. Nakna tvåmetersamazoner i pumps, androgyna gestalter i läderrock och med schäfer, manslukerskor i uppslitsade ålskinn… Erotiskt, sadomasochistiskt, dekadent, kittlande. Men inte utan glimten i det voyeuristiska ögat! Newton må ha karaktäriserat sig själv som pornograf men han omformulerade även idén om vad modefotografi var.
Allt är förvisso inte naket bland de knappt 200 bilderna i Fotografiskas omfattande Helmut Newton-retrospektiv. Här finns fräckt nyskapande reklambilder, uppseendeväckande juvelpimpade röntgenfotografier samt både riktigt bra porträtt och svartvita akter av celebriteter. Exempelvis den fenomenalt avslöjande studien av den fåfängliga, åldriga Leni Riefenstahl, Nazitysklands propagandafilmare. Porträttet av henne är utställningens kanske bästa bild. Viljans nederlag 😉
Visst, han var långt ifrån sin tids bästa fotograf, inte minst ur teknisk synpunkt. Att sätta (studio)ljus var knappast hans styrka. Han valde helst det naturliga ljuset och verkliga miljöer i stället för iscensatta. Likafullt är Helmut Newton en av modevärldens mest stilbildande, inflytelserika och inte minst riktigt utmanande fotografer! Ett bevis så gott som något är att så många av hans nu 30-35 år gamla modebilder ännu känns moderna och fascinerar.
Tar mig friheten att framhäva HN:s nagellacksläppstiftiga ”Rouge à lèvres étalé” (1983)
Skynda, skynda! Helmut Newton-utställningen på Fotografiska visas t.o.m. i morgon, söndag 29 sep.
Jag är alltid en smula avundsjuk på dem som med endast ett ritstift eller litet tusch kan utforma en bild – en talang som jag dessvärre är alldeles utan. Med detta följer min respekt och beundran, när jag på sista dagen omsider ser Millesgårdens sommarutställning Fashion Figures Faces, där modebilder signerade Mats Gustafson pryder konsthallens vita väggar.
Med pensel, penna och krita skapar Mats Gustafson sina teckningar, pasteller och akvareller, från den grafiska silhuetten till färgstarkare, måleriska uttryck. Med (skenbart) enkla linjer och snabba penseldrag fångar han elegant konturerna och rörelsen av modellens kropp, klädd eller oklädd, snitt och mönster i ett couture-plagg eller porträttet av modevärldens celebriteter. Imponerande.
Mats Gustafson – Fashion Figures Faces, Millesgården t.o.m. 22 september
Bråttom, bråttom! Sista dagarna för sommarens kanske största utställningsupplevelse i Stockholm: den anslående Jean Paul Gaultier-salongen på Centrum för Arkitektur och Design (fd. Arkitekturmuseet) på Skeppsholmen.
En unik möjlighet att se, begrunda och beundra mode, inte bara som mode, utan även som enastående hantverk – och konst! Fler än hundra av den franske modeskaparens makalösa, fantasifulla och vackra originalkreationer går igen i denna praktfulla installation. Här samsas den 61-årige legendarens couture- och konfektionskollektioner med scen- och filmplagg, som exempelvis Madonnas ikoniska korsett och strutbehå. En fascinerande och rolig historik över de senaste tre decenniernas catwalk och rue signerad modevärldens före detta l’enfant terrible. Allra mest imponerad blir man vid en riktig närtitt på haute couturen och (in)ser vilket enastående detaljarbete som ligger bakom varje plagg. Tyger, mönster, snitt och sömnad… Mode som skön konst alltså!
Jean Paul Gaultier lui-même
Elegans, humor, lekfullhet, feminin maskulinitet och vice versa, sjömansrandigt, sex, cowboys & punkigt, korsettvarianter, bondage, underkläder som överkläder, maskerad…
The World of Jean Paul Gaultier – From the Sidewalk to the Catwalk t.o.m. söndag 22 sep.
Ok, konkurrensen för dagen är tuff: prinsessbröllop och vackraste väder. Om du ändå förmår slita dig från endera eller bägge under någon timme eller två idag ställer du självfallet stegen till Ferdinand Bobergs gamla tegeltullhus på Stadsgårdshamnen, som sedan några år hyser Fotografiska. Idag är det nämligen sista dagen för att se, för att inte säga förundras över, utställningen Ruud van Empel – Pictures don’t lie.
Det är en avatariskt paradisisk miljö som möter en på de stora bilder, som huvudsakligen befolkas av barn. Bilder som skenbart ser verklighetstrogna ut, men som samtidigt frammanar en värld som aldrig existerat i den här formen. Och det är förvisso en bedräglig verklighet! Van Empels ”fotografier” är ytterst komplexa collage, sammanställda av fotografiska fragment i Photoshop.
Fascinerande, både bildskönt och frånstötande! Missa inte heller filmen om van Empel som visas, den ger en mycket god insikt om denne originelle belgiske fotokonstnär. Så kan du ju även passa på att begå den nya Helmut Newton-utställningen när du ändå är i huset. Högre kändisfaktor än på bröllopet på andra sidan Saltsjön!
Ruud van Empel – Pictures don’t lie, Fotografiska, t.o.m. 8 juni
Oj! I morgon, söndag 2 juni, är det den sista dagen för att se stans kanske vackraste utställning: Sara Möller på Färgfabriken i Liljeholmen.
Sara Möller skapar här en keramisk konstnärlig upptäcktsfärd, med hjälp av utställningsarkitekterna Katarina Bukowska och Alexandra Mohlin. Ett atmosfäriskt rum i rummet där objekten i lera samspelar med andra material, som metall, trä och textil. Fantasifulla objekt, några hängande andra stående, somliga oformliga andra barnsligt gulliga, har med kreativ ljussättning och speglingar arrangerats i en sällsamt intagande symbios.
Sara Möller, född 1982 och med examen från Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg, är mottagare av Beckers konstnärsstipendium 2013. Enligt juryn är hon en konstnär som med intuitiv begåvning spränger keramikens gränser. Just precis! Förutom 150 000 kr fick hon också denna separatutställning på Färgfabriken, så ändra dina eventuella planer för morgondagen – det ska ändå regna – och ta dig till närförorten Liljeholmen för att se något anmärkningsvärt!
Ps. Om du, mot förmodan, väl där inte tycker att det var värt resan så bjuder jag på ett samtal om jämförande intryck över en espresso vid tillfälle!
Med en ansenlig mängd ärgade bronsföremål från Kinas Hunan (/Henan)-provins inledde Östasiatiska museet igår sitt 50-årsjubileum. Öppningen förrättades av kungaparet, exakt ett halvsekel efter det att landets nuvarande regents farfar, Gustaf VI Adolf, invigde museet 1963 i flottans gamla Tyghus på Skeppsholmen.
Jubileumsåret börjar med två nya utställningar: Krigardrottningen och Kinas bronsålder respektive Kungens gåva.
Krigardrottningen i fråga hette Fu Hao och var den kinesiska historiens kanske mäktigaste kvinna, med t.o.m. större makt än Mao Zedongs änka Jiang Qing! Hon levde runt 1200 f.v.t. Likt den samtida egyptiska faraon Tutankhamon fick även Fu Hao en överdådigt inredd gravkrypta, som även den förblev orörd, läs oplundrad, och upptäcktes så sent som 1976. Fyra av de från kinesiska museer inlånade 140 bronserna som visas kommer från hennes grav.
Den andra utställningen, Kungens gåva, med underrubriken Gustaf VI Adolfs gåva till svenska folket, berättar om den gamle kungen som passionerad amatörarkeolog, samlare och kännare av östasiatisk konst och ostindiskt porslin samt hans betydelse för Östasiatiska museets tillkomst. Han var en pådrivande kraft för museets tillkomst till vilken han även donerade sin omfattande samling. Här visas praktföremål ur monarkens samlingar: kinesiska lacker, emaljer, broderier, jade samt keramikpjäser från Songdynastin.
Alltid välklädd, den snitsige Gustaf (VI) Adolf. Måhända föremål för ett framtida Stil i P1?!
I minglet efter den högtidliga invigningen deltog inte kungen och drottningen (klädd i ljusblå dräkt och tvåradig pärlcollier). Eller deras gäst, prins Henrik av Danmark, som passade på att titta på kineserier när han ändå var i stan för att förgylla helgens Danmarksturismsatsning i Kungsträdgården. Missa för övrigt inte att kolla in det vackra, danska kungaskeppet Dannebrogen, där hon ligger vid Strand Hotel, Nybrokajen.
Kungligheterna förutan fick vi inbjudna gemene män och kvinnor nöja oss med att dricka te/kaffe med en trio excellenser; ambassadörerna från Kina, Japan och Sydkorea. Blickfånget utgjordes av den pyramid bestående av 150 japanska pastelliga, handrullade rulltårtor, skapad av Yukiko Krigh från patisseriet Bisou Bisou. Minst lika dekorativa som ett 4 000 år gammalt ceremoniellt bronskärl från Erlitoukulturen, åtminstone för en i ämnet bronsåldern obevandrad gottegris!
Glada fötter/förtjusande skor har hon också, Yukiko!
Gatufotografin eller Street photography växte fram under 1920- och 30-talen när handhållna (småbilds)kameror, som kunde användas utan stativ, kom. Plötsligt gick det att ta ögonblicksbilder ute i det offentliga rummet, gatans levande teater.
Själva begreppet gatufotografering är dock något missledande. Det finns ingen tvungen koppling till gator, utan det handlar om att fånga livet i in public. Inte minst på grund sin konkreta natur är den besläktat med pressfotografering och traditionellt har ofta berömda gatufotografer även arbetat för tidningar. Henri Cartier-Bresson, Robert Frank, Alfred Eisenstaedt, W. Eugene Smith, William Eggleston, Brassaї, Willy Ronis, Robert Doisneau…
Gatufotografi är inte bara en konstart utan även en viktig dokumentation av hur livet ser ut utanför hemmets väggar. Ett värde som ju blir uppenbart först med tiden…
De senaste åren har intresset för gatufoto ökat kraftigt trots att attityden mot fotografering på allmän plats hårdnat bland allmänhet och lagstiftare. Samtidigt som vi alla springer omkring med mobilkameran klickberedd för ögonblicksbilder varhelst de må uppstå är den klassiska dokumentärfotografin, där de avbildade befinner sig i verkliga situationer i urbaniteten, i försvinnande. Människor låter sig alltmer ogärna fotograferas av en främling med kamera (med iögonenfallande lång optik) och med oklara avsikter med sitt fotograferande. Att ta bilder på barn är så suspekt att det redan nu är snudd på förbjudet och uteslutet. Fotografens rättigheter ställs mot de avbildade personernas rätt till privatliv och integritet.
I Sverige finns ett liggande lagförslag mot ”olovlig fotografering”, där bland annat ”påträngande, närgången eller dold fotografering” ska vara förbjuden om syftet är att allvarligt kränka den personliga integriteten. I andra länder, exempelvis i Frankrike och USA, är inskränkningarna på allmänna platser redan så omfattande att ett partiellt fotoförbud i praktiken gäller.
Idén om Fotografen som med dunkla motiv stjäl bilden (själen?) av den avbildade går igen! Man kan ju spekulera om en fotograf som Cartier-Bresson kunde ha funnits idag. Antagligen inte som gatufotograf i alla fall. På C-B:s tid blev man förevigad, stolt över att få vara med på bild. I svartvitt kornighet.
Fransmannen Henri Cartier-Bresson blev och är den stora ikonen inom gatufotografin. Fotojournalistikens fader har han kallats och han var en av grundarna av bildbyrån Magnum. C-B berättade den vanliga människans historier och speglade stora världshändelser från deras perspektiv. Med sällsynt känsla för stunden fångade han ögonblick ur livet och skildrade verkligheten genom sin sökare. Han myntade begreppet ”det avgörande ögonblicket” (The Decisive Moment) inom fotografin – konsten att med perfekt tajmning exponera bilden. ”Kameran är för mig ett skissblock”, skrev Cartier-Bresson, ”ett intuitionens och spontanitetens verktyg”. Kompositionen var det mest betydelsefulla, människan var dess dynamiska hjärta. Han beskar inte sina bilder, istället komponerade han dem i sökaren och visade dem sedan i sin helhet.
Cartier-Bresson avled 95 år gammal 2004, men valde innan dess ut de 250 bilderna till den stora retrospektiva utställningen The Man, The Image & The World, som nu visas sista helgen på Fotografiska. Betrakta detta inlägg följaktligen som en stark uppmaning till ett besök innan det är försent!
En kompositör av bilder möter en kompositör av musik, Igor Stravinsky. Finns numera även i en iPhone!
Surrealistiska mun- och bröstlampor. Huvud med askfat istället för hjärna. Trehövdad kvinna med många läppar… Och så de på grått grus vilande ”personifierade tumörerna”. Vid första anblicken märkliga kroppsdelar, i själva verket förstorade tumörer som samtliga bär Alina Szapocznikows mer eller mindre vanställda ansikte. Skör konst, som tål tidens tand illa. Det mesta gjutet i betong/plastblandningar som sakta torkar och faller samman.
