Gatufotografin eller Street photography växte fram under 1920- och 30-talen när handhållna (småbilds)kameror, som kunde användas utan stativ, kom. Plötsligt gick det att ta ögonblicksbilder ute i det offentliga rummet, gatans levande teater.

Själva begreppet gatufotografering är dock något missledande. Det finns ingen tvungen koppling till gator, utan det handlar om att fånga livet i in public. Inte minst på grund sin konkreta natur är den besläktat med pressfotografering och traditionellt har ofta berömda gatufotografer även arbetat för tidningar. Henri Cartier-Bresson, Robert Frank, Alfred Eisenstaedt, W. Eugene Smith, William Eggleston, Brassaї, Willy Ronis, Robert Doisneau…

Gatufotografi är inte bara en konstart utan även en viktig dokumentation av hur livet ser ut utanför hemmets väggar. Ett värde som ju blir uppenbart först med tiden…

De senaste åren har intresset för gatufoto ökat kraftigt trots att attityden mot fotografering på allmän plats hårdnat bland allmänhet och lagstiftare. Samtidigt som vi alla springer omkring med mobilkameran klickberedd för ögonblicksbilder varhelst de må uppstå är den klassiska dokumentärfotografin, där de avbildade befinner sig i verkliga situationer i urbaniteten, i försvinnande. Människor låter sig alltmer ogärna fotograferas av en främling med kamera (med iögonenfallande lång optik) och med oklara avsikter med sitt fotograferande. Att ta bilder på barn är så suspekt att det redan nu är snudd på förbjudet och uteslutet. Fotografens rättigheter ställs mot de avbildade personernas rätt till privatliv och integritet.

I Sverige finns ett liggande lagförslag mot ”olovlig fotografering”, där bland annat ”påträngande, närgången eller dold fotografering” ska vara förbjuden om syftet är att allvarligt kränka den personliga integriteten. I andra länder, exempelvis i Frankrike och USA, är inskränkningarna på allmänna platser redan så omfattande att ett partiellt fotoförbud i praktiken gäller.

Idén om Fotografen som med dunkla motiv stjäl bilden (själen?) av den avbildade går igen! Man kan ju spekulera om en fotograf som Cartier-Bresson kunde ha funnits idag. Antagligen inte som gatufotograf i alla fall. På C-B:s tid blev man förevigad, stolt över att få vara med på bild. I svartvitt kornighet.

Fransmannen Henri Cartier-Bresson blev och är den stora ikonen inom gatufotografin. Fotojournalistikens fader har han kallats och han var en av grundarna av bildbyrån Magnum. C-B berättade den vanliga människans historier och speglade stora världshändelser från deras perspektiv. Med sällsynt känsla för stunden fångade han ögonblick ur livet och skildrade verkligheten genom sin sökare. Han myntade begreppet ”det avgörande ögonblicket” (The Decisive Moment) inom fotografin – konsten att med perfekt tajmning exponera bilden. ”Kameran är för mig ett skissblock”, skrev Cartier-Bresson, ”ett intuitionens och spontanitetens verktyg”. Kompositionen var det mest betydelsefulla, människan var dess dynamiska hjärta. Han beskar inte sina bilder, istället komponerade han dem i sökaren och visade dem sedan i sin helhet.

Cartier-Bresson avled 95 år gammal 2004, men valde innan dess ut de 250 bilderna till den stora retrospektiva utställningen The Man, The Image & The World, som nu visas sista helgen på Fotografiska. Betrakta detta inlägg följaktligen som en stark uppmaning till ett besök innan det är försent!