Förförisk skönhet, underfundig vardagskomik respektive teknisk perfektion är sammanfattningar för fotograferna Paolo Roversi, Elliott Erwitt respektive Jill Greenberg – de aktuella affischnamnen på Fotografiska.
Som en av vår tids viktigaste modefotografer presenteras Paolo Roversi i sin första stora separatutställning Secrets. Och det finns förvisso ett personligt uttryck över hans drömskt måleriska modebilder, fotografier med en doft av ett odefinierat förflutet. En klassisk, tidlös estetik som har blivit denne 66-årige italienskfödde Parisares signum och som till del härrör ur hans prefererade val av metod och verktyg: befintligt ljus, utan ljusmätare och långa slutartider med den älskade (analoga) storbildsPolaroidkameran.
Vid sidan av det påklädda rymmer Secrets en annan del, betitlad Nudi. En mångfald av porträtt på mycket avklädda, mycket unga kvinnor, ”Musor”, som Roversi kallar sina pubertala Natalior, Evor, Guineveres och Kates m.fl. Vackra, skisslika nakenstudier. Skönhet, om än med objektifierande inslag, som är svårt att bortse ifrån. Detta gör Paolo Roversis stora retrospektiv, över 200 fotografier, till en utställning som lämnar litet av en sunkig bismak. Tyvärr. Så många betagande bilder och så mycket betvingande fotografi. Och samtidigt denna störande sexism.
Det finns ett begrepp inom fotografin, Det avgörande ögonblicket, från engelskans The Decisive Moment, dvs. konsten att med perfekt tajmning, på exakt rätt bråkdel av en sekund, trycka ned slutaren och exponera bilden. Uttrycket förknippas med den franske fotograflegenden Henri Cartier-Bresson och är också titeln på hans genombrottsbok 1952. Fast egentligen är det hans engelske förläggares formulering. Själv sa C-B images à la sauvette, vilket ungefärligen kan översättas med ”bilder på språng”.
Ett annat slags avgörande ögonblick i fotografins historia, om du frågar mig, är etablerandet av Fotografiska i det gamla tullhuset på Stadsgårdskajen i Stockholm. Under de blott tre år sedan det öppnade har bortåt 70(!) utställningar avlöst varandra. Dokumentärt och iscensatt, street och natur, kommersiellt och konstnärligt, pornografi och mode, storformat och intimiteter, i svartvitt och färg, från svenska och mindre etablerade fotografer till de största världsnamnen, såväl levande som döda. Först ut var Annie LeibovitzochLennart Nilsson, därefter har, bland många andra, Albert Watson, Sarah Moon, Sally Mann, Edward Burtynsky, André Kertész, Robert Mapplethorpe, Helen Levitt, Anton Corbijn, Sandy Skoglund, Christer Strömholm, Ruud van Empel, David LaChapelle, Helmut Newton och Cartier-Bresson täckt väggarna i de mörka salarnas 2 500 kvm av utställningsyta. En ingalunda obetydlig del av både 1900-talets och den samtida fotografin.
Christer Strömholm – CHR
Fotografiska
har under sin korta tillblivelse med utomordentlig framgång lyckats etablera sig som en fotografins samlingsplats och därmed även lyckats fylla ett stort tomrum bland konsthallar och museer. Något som man just inte blev varse förrän väl Fotografiska var ett faktum. Visst visades fotografi regelbundet i stan även tidigare, exempelvis på Fotografins Hus på Skeppsholmen, Galleri Kontrast och på, sedan i somras tyvärr stängda, Gun Gallery. Moderna Museets, dvs. f.d. Fotografiska Museets, förnämliga fotosamling tycks ha hamnat i någon slags evig törnrosasömn, även om man 2011 tycktes känna av Fotografiskas utmaning och plockade fram tusentalet bilder ur arkiven. Privatägda Fotografiskas besöksantal lär visst f.ö. tangera statliga Modernas…
Sally Mann – A Matter of Time
Det finns de som ogillar Fotografiska. De som tycker att idén är för kommersiell och har synpunkter på att de stora utställningarna inte är egenproducerade utan inlånade, att presentationerna saknar fördjupning, att man gör det för lätt för sig och bara smäller upp bilderna så att säga… Jo, kanske det. Det är åsikter som man framförallt kan höra bland vissa i konst/kulturbranschen, där pretentionerna är mycket högre ställda och där kommersiell är ett skällsord och publikvänliga satsningar saknar konstnärlig kredd. Kan det vara så att Fotografiskas otippade, omedelbara succé kanske även framkallar avundsjuka? Själv kan jag konstatera att jag har berörts och provocerats, inspirerats och hänförts av en fenomenal spännvidd av bilder, som jag annars inte fått stifta bekantskap med.
Från den aktuella DN-utställningen Arabiska Våren
Fotografiska
ligger rätt i tiden, nu när bilder omger oss överallt. Andelen foto hos auktionshusen ökar snabbt. Fotograferandet har blivit något av en folkrörelse, med mobiltelefonen vänd mot omvärlden alternativt för en selfie och på Instagram ögonblicket senare.
Ett avgörande ögonblick alltså, när bröderna Jan & Per Broman, öppnade sin konsthall för fotografi 2010 i Stockholm. Tack!
På andra sidan Béatrice Cussols Rude Girls vita sneda väggar med blodröd fond är väggarna svarta. Inte bara de utan även golvet och taket är svarta. Hade det inte varit för en glittrande diskokula modell större, en bar (torrlagd), några toaletter samt en filmprojektion hade det varit helt mörkt, men så föreställer denna yta en nattklubb och hyser en ”utställning”. Eller ambitionen om en tidsresa, om något så vagt som Stockholms uteliv sedan 1860-talet och framåt, dvs. lika länge som det jubilerande Berns har funnits. Det anrika nöjespalatset vid Berzelii Park är nämligen Spritmuseums samarbetspartner för Klubbkids under 150 år.
Som utställning betraktad är Klubbkids rätt innehållslös, för att inte säga feltänkt. Åtminstone alla de kvällar när det inte är festlig, fullsatt vernissage! Det finns nämligen inte särskilt mycket att se där. Toaletternas ”klotter” håller en sysselsatt i fem minuter. Filmen, där dragartisten RobertFux iklär sig halvdussinet roller av verkliga och fiktiva festprissar och festprissor genom historien, roar föga. Bra är konstnären och klubbarrangören (tillika co-curatorn) MakodeLindes underhållande videoinstallationer av de intervjuer han gjort med en rad klubbprofiler. Kanske borde utställningen gjorts som en video eller ett tv-program i stället?
Klubbkids under 150 år t.o.m. 17 mars på Spritmuseum, Djurgården.
Mellandagarna är för flertalet arbetsföra och sysselsatta i och med stundande Trettonhelgen snart till ända, men det hinns med ännu några tittar på aktuell konst under denna rubrik. Denna gång två utställningar på det något udda Spritmuseum, som håller till i de gamla Galärskjulen vid Wasahamnen.
”Fransk erotisk feminism, kryddad med surrealism och groteskerier” är manifestet för en av dem. Stora, uppsluppet färgglada akvareller av flickor, bilder som vid första anblicken ser ut som illustrationer hämtade ur en söt sagobok, men som snart visar sig vara något helt annat…
Nej, det är inga snälla flickor Béatrice Cussol målar. Tvärtom, som namnet på denna franska konstnärs separatutställning också ger en vink om: Rude Girls, stygga flickor. Vanartade, frimodiga töser som i strid med gällande konvenans bejakar sina kroppar och lustfyllt blottar sina kön. Likt nyårsraketer sprutar kroppsvätskor ut mellan benen och bildar nätta mönsterformationer. En barnslig surrealistisk fantasi, där gulliga djur, fluffiga moln, clowner, den indiska elefantguden Ganesha, blod och sex blandas med populärkulturella och konsthistoriska referenser. Resultatet är charmerande, absurt, vulgärt, äckligt. Och rätt kul! Temat för Cussols konst är ostentativ lesbisk kärlek, men särskilt provocerad (av hennes estetik) blir jag inte. Bäst är de tidiga tuschteckningarna.
Om man känner för att byta det höstliga midvintermörkret mot en annan slags frånvaro av dagsljus kan man med fördel bege sig ned i underjorden, närmare bestämt till Bergrummet på Skeppsholmen, där mörkret åtminstone lättas upp i cerise.
Efter den kinesiska terrakottaarmén och Inkarikets guld är det en del av Västafrikas länge okända förflutna, som pedagogiskt presenteras i de suggestivt ljussatta glasmontrarna i de långsmala tunnlarna. Afrikanska Mästerverk heter utställningen som genom en mängd skulpturer, statyer, smycken och andra föremål av metall, sten och terrakotta från 1100- till 1400-talen får berätta historien om det medeltida kungadömets Ifes världsbild, ritualer och religion och om ett samhälle som var ett av de mest avancerade för sin tid.
Onekligen en förbluffande kulturskatt, sett såväl till det konstnärliga uttrycket som det tekniska utförandet. Inte minst imponerande är de verklighetstrogna kungliga huvudena, gjutna i koppar(legering).
Flott färgmatchat och livat dansant på invigningen
Afrikanska Mästerverk (– Dynasty and Divinity: Ife Art in Ancient Nigeria, som vandringsutställningens originalnamn är), i Bergrummet t.o.m. 23 feb.
Föregångaren till dagens whiteboard var svart. Eller mörkgrön. Och man skrev på den med (vit) krita. Den svarta tavlan, längst fram i skolsalen, symbolen eller kanske t.o.m. källan för lärande(t). Med datorns och iPaddornas intåg i klassrummen är det väl bara en tidsfråga innan såväl den svarta tavlan som dess vita efterföljare är obsolet, en historisk undervisningsrelikt.
Den svarta tavlan som kunskapsbärare har även tagits i anspråk av konstnärer. I den konceptuella utställningen Svarta Tavlan på Artipelag Konsthall på Värmdö beskrivs hur den har använts i den moderna konsten och vilken roll den har i dag.
Rudolf Steiner: ”Die dreifache Sonne”
Antroposofins och Waldorfpedagogikens grundare Rudolf Steiner är både förebild för användningen av griffeltavlan som ett pedagogiskt instrument som utställningens utgångspunkt. När han höll sina otaliga föreläsningar för hundra år sedan spände hans elever upp svarta pappersark över svarta tavlan så att inga av hans betydelsefulla idéer skulle gå förlorade. Till följd därav bevarades ett stort antal av Steiners anteckningar till eftervärlden, färgsprakande skisser med kritade tecken och teckningar, som påminner som modern konst.
Rudolf Steiner
En som inspirerades av Steiner var den tyske konceptkonstnären Joseph Beuys, som hävdade att varje människa är en konstnär samt att hans eget främsta konstverk var att undervisa. Pedagogiken är för övrigt något som flera av 1900-talskonstens största konstnärsnamn ägnat sig åt.
Joseph Beuys: Unterrichtstafel aus dem Büro für Direkte Demokratie (1971)
Beuys, har i sin tur varit förbindelsen till övriga samtidskonstnärer som fått sina svarta tavlor upphängda på Artipelags vita väggar.
Signerad! Marcel Broodthaers: MB, MB, MB, (1968)Collage av Tal R (2003-06)Per KirkebyKvadratiska målningar av Per KirkebyEn av Alejandro Guijarros kosmiska ready-mades, CERN1 (2012)
Interaktivitet! På Christian Marclays jättelika Chalkboard, en svart klottervägg i form av ett uppmålad tomt partitur, där besökarna får teckna och skriva vad de vill. Varje helg tolkas bilden av olika musiker, för att sedan suddas ut.
Christian Marclay: Chalkboard
Svarta tavlan är en omfattande presentation (över 70 verk) som det är svårt att få något riktigt sammanhållande grepp om, förutom då den givna gemensamma nämnaren, alla dessa tavlors urtavla. Fast samtidigt är det just den intressanta blandningen av estetiska uttryck, som gör utställningen värd sin resa. Särskilt anslående av den spanske fotografen Alejandro Guijarros dokumentationer av svarta tavlor från prestigeuniversitet och partikelfysiklaboratorier. Låt stå!
Svarta tavlan på Artipelags Konsthall t.o.m. 19 jan.
(Det måste sägas att det kostar på att titta på konst på Artipelag på Hålludden, Värmdö – såväl i tid som pengar. En halvtimme med bil/buss (100 kr t.o.r.) från city, tre gånger så lång tid med skärgårdsbåt, om det är säsong. Entrén ligger på hela 200 kr. God – och dyr – mat serveras i restaurangen).
”Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.”
Alfred, Lord Tennyson (1850)
