Gatukonsten har flyttat in i Kulturhusets Galleri 5 genom den (Berlin-baserade) sydafrikanske konstnären Robin Rhode. Det är inte så att han har fått gå loss på väggarna med graffitti och sprayburkar. Rhodes konst tar sig i stället annat uttryck. Hans enkla teckningar i kol och krita på stadens fasader och asfalt utgör endast fonden för den performance som han (ofta) själv gör och som han fotar eller filmar. Det är just resultatet av denna arbetsprocess, dvs. bilderna och videoanimationerna, som är Rhodes konstverk och det är också dessa som presenteras i utställningen The Sudden Walk.
”Jag omtolkar och filtrerar min konst genom konsthistorien på samma sätt som en DJ gör remixer av befintliga spår”, säger Robin Rhode själv om sin illusoriska variant av gatukonst. Rätt fyndigt, rätt kul.
Den dynamiske konstnären gjorde pressvisningen till snudd på en performance!
Robin Rhode – The Sudden Walk på Kulturhuset Stadsteatern t.o.m. 3 maj.
Valborg, 1:a maj samt en högst vanlig lördag/söndag… Den första av vårens täta följetong av helg- och röda dagar. Meteorologerna spår ostadigt (april)väder för innevarande helg, vilket ju gör den högst lämplig för litet förströelse inomhus, exempelvis genom ett par stimulerande – och sista chansen – utställningsbesök…
På Konstakademien visas utställningen En face, 55 verk av fotografen Denise Grünstein. En tredjedel av bilderna kommer från den nytagna bildsviten 1866 från Nationalmuseum, vars tomma salar Grünstein fick exklusiv tillgång till inför den renovering som just nu pågår.
I minutiöst iscensatta storbildsfotografier möter konsthistorien samtiden. Stämningsfulla rum och trapphus i roströd sepia. Bortvända gamla tavlor. Och statuariska kvinnor i krinoliner med dolda ansiktsuttryck, som om modellerna var gengångare eller kanske övergivna statyer från museets byggår 1866 då salarna stod lika tomma. Vackert, surrealistiskt och fantasieggande.
Storbildsfotografen låter sig fotograferas av småbildsditon
Vid sidan av de nya bilderna presenteras också ett urval ur Denise Grünsteins tidigare produktion: landskap, stilleben och porträtt…
Denise Grünstein –En face på Nationalmuseum c/o Konstakademien t.o.m. 3 maj.
Den blommande folkfesten, Sakura, i Kungsträdgården är redan överstånden för denna vår. De japanska körsbärsträden som nyss stod där i grannaste, fulla blom har klätts av sina skära fjun, som nu bara ligger där likt en matta på marken. Som en påminnelse om alltings förgänglighet, innan de skingras för vinden. Snart står träden där åter obemärkta, anonyma… Intet finns som minner om de där få dagarna som lockade närboende och utsocknes till att hänförda fylkas under deras praktfulla, blommande rosa baldakin.
Underbart är kort, alldeles för kort, som Povel skaldade…
Under årets Sakura Mankai lät jag kameran vila för en stunds ostörd ”mindfulness in the pink”. Fast, ett par knäpp blev det visst ändå…
Medan det ännu begav sig IIMedan det ännu begav sig I
Doften av popcorn är en riktig vill ha-trigger. Bums! Som snack, mellanmål eller i stället för mål. I med påsen i mikron, pipipip, inte bränna fingrarna på ångan, klart! Enkelt och snabbt och gott. Och fett. Och inte särskilt nyttigt faktiskt, rent av kanske hälsovådligt. Även om riskerna med den tillsatta smörsmaken (som inte är kärnad utan en syntetisk arom av diacetyl), med transfetter och påslimmets eventuella spridning in i popcornen troligen är överdrivna, åtminstone för normalpopparen.
Likväl, har du någonsin skådat innehållet i en påse mikropopcorn? Riv upp en så får du se…
Popcornen i pappersemballaget ligger där inbäddade i en fettklump av stelnad palmolja… Inte särskilt lockande, utan tvärtom rätt äckligt. Nej, popcorn poppas bäst traditionellt och naturligt, under lock i kastrull med olja eller smör. Trots risken för brända popcorn och kastrullbottnar. Samt disk. Men nya tider stundar nu i mitt majspoppande! Jag har nämligen just testat att mikra majskornen – fast inte de isterbegjutna förpreparerade utan den vanliga, ohöljda typen.
I med majskärnorna (med eller utan salt/olivolja) i den röd-orangea silikonbehållaren, locket på, full mikro i ca fyra minuter… och voilà!
Nypoppat ur och med PopCorn Maker, som denna enkla men självklara produktnyhet från spanska Lékué heter. En omistlighet för envar hängiven hemmapopcornist! (ca pris 299 kr, på SmartaSaker.se)
Tänk på en svensk öl och många tänker kanske Mariestads Export? En ljus lager som är en av Sveriges bäst säljande öl, år efter år. Länge var Export den enda som bar denna etikett, men under de senaste åren har Spendrups låtit sitt varumärke Mariestads få tillökning och idag finns Continental, Old Ox och Dunkel. Snart lanseras ännu en ny produkt i Mariestads-familjen…
Mariestads Ekfatslagrad Imperial
Öl som fått ligga till sig på ekfat för att få den typiska vaniljiga karaktären är en pågående bryggeritrend sedan några år. Nu hoppar Mariestads på tåget och lanserar Ekfatslagrad Imperial. Bryggd på pilsner-, melanoid- och karamellmalt och humlesorterna Fuggles, Perle och Saaz, som efter jäsning (till 8 %) och kort stopp i tankar lagrats 21 dagar på hårdrostade fat av svensk ek. Dessa tre veckor präglar (inte överraskande) resultatet på Mariestads Ekfatslagrad Imperial: en behaglig smak med mycket av ekfatstoner, avrundad med och en god beska.
Denna Ekfatslagrade Imperial är den andra given i Mariestads serie av limiterade ölsorter; den första utgåvan, Mariestads Kanalporter, släpptes i vintras. Totalt 1 800 flaskor om 75 cl produceras. Priset landar på 169 kr inklusive emballage i trä. Försäljningsstart på Systembolaget är 1 maj (i beställningssortimentet).
Fröet till Mariestads-nymodigheterna Porter och Imperial såddes när Spendrups bryggmästare Richard Bengtsson och krögaren Björn Frantzén genomförde en gemensam inspirationsexpedition längs Göta Kanal förra sommaren, Den storasmakresan, kallad. Det var också denna duo som stod som värdar när Mariestads Ekfatslagrad Imperial presenterades vid en middag på Frantzén-krogen The Flying Elks dunkla källarpub.
Björn Frantzéns meny till Mariestads Ekfatslagrad Imperial
Bryggmäster Bengtsson satt vid långbordets ända
Ostronet smakade inte mycket till ostron, vilket var helt i sin ordning emedan stjärnkocken faktiskt ogillar dess smak! Råbiffen var en njutning! Rossinin var en bastant historia, medan den avrundande glassportionen var av modell minimal. Fyra Bengtsson-bryggda öl som Frantzén, tillika Mariestads reklamprofil, matmatchat.
Till bords hade jag för övrigt exministern Leif Pagrotsky – måhända en blivande ”livsnjutare”, som Spendrups kallar sina ambassadörer för ölmärket Mariestad? Bland de tidigare finns Peter Stormare, Ernst Billgren, Per Morberg samt Titiyo, som även hon var en av gästerna vid denna angenäma lanseringstilldragelse.
Kommande lanseringar i Den storasmakresan här och här
En pendang till Ewa Stackelbergs fotogrammatiska färgfyrverkerier är Åke E:son Lindmans kemigram, som visades under en alltför kort period på Åmells Konsthandel ifjol.
Terra ignota
Åke E:son Lindman, till vardags en av landets mest kända fotografer av arkitektur, en dokumentärgenre där ett exakt återgivande av byggnaders och miljöers ytor, volymer, linjer och vinklar är a och o. Med bilderna i serien Terra ignota, okänt land på latin, framkallar han ett helt annat slag av terräng, helt skapad i mörkrummet med ljus och kemi. Ett mjukt laverat och nyansrikt, imaginärt landskap i sepia tryckt på gammalt fotopapper. Bilder som inte liknar något annat, förmedlande en sällsam känsla av en ålderdomlig atmosfär.
Att ströva omkring bland Åke E:son Lindmans outforskade territorier i Åmells halvt mörklagda rum var inget annat än en extraordinär skönhetsupplevelse! En anledning så god som någon till att de borde ges en ny och större exponering, tycker jag. Om inte på Åmells, kanske på Fotografiska?
För att föreviga sig själv poserandes i badrumsspegeln eller dagens bricklunch behöver man en kamera, exempelvis den i mobilen. Motivet fångas på ett ljuskänsligt medium, numera vanligen en bildsensor, fordom på en fotografisk film. Om man ingen kamera har till hands kan man ändå skapa fotografiska bilder med ljus, kemikalier och ting, fast då får man hålla sig i mörkrummet. Fotogram och kemigram är två sätt att få fram bilder på ett ljuskänsligt material som fotopapper utan att använda en kamera.
Vid ett kemigram exponeras och framkallas det ljuskänsliga fotopapperet i framkallningsvätska på samma gång, antingen genom att exempelvis använda en pensel och måla på pappret eller, som i exemplen längre ned, direkt bara sänka ned pappret i framkallare. Ett fotogram skapas i sin tur när olika föremål placeras direkt på fotopappret som belyses för att skapa färger och mönster för att sedan framkallas. Bilderna växer fram i dialog med slumpen, beroende på hur kemikalier och föremål reagerar på ljuset, något minnande om alkemi. Kemi- och fotogram är åldriga, ursprungliga och skäligen odigitala tekniker, som likväl används av entusiastiska fotografer än i dag.
En av dessa är Ewa Stackelberg, som är aktuell med en utställning med färgstarka fotogram på Fotografiska. Med material som jord, tistlar, lera, mossa och slaktavfall som hästhuvuden och tarmar har hon skapat sina brokiga, dekorativt abstrakta batikbilder i storformat.
Den snygga inramningen i samstämmig mörkrumssvart och med sittplatser mitt i rummen, har utformats av Ulla Kassius. Missa inte Maud Nycanders film som är en utmärkt introduktion till Ewa Stackelbergs utställning.
Spritmuseums restaurang har ambitioner till kreativ matlagning och tilltalande uppläggningar. Knappa portioner, ofta gott, inte billigt. Bra (hantverks)ölsortiment, dogmatisk (natur)vinsdito.
På min tallrik denna gång: Bakad torsk, pumpapuré, sauterad spenat, pil-pil-sås (reducerad fiskfond, olivolja, citron) följt av Apelsin- och mandelkaka, themaräng.
Spritmuseums utställning Frank Bowling – Traingone som föregick lunchen
Stora, expressiva, abstrakta landskap med mycket och tjockt anlagd färg. Den brittisk-amerikanske konstnären Frank Bowlings skimrande verk i akryl på duk är ingalunda diskreta utan tar plats. En vacker och fantasieggande plats på Spritmuseums väggar.
Ton-i-ton
Engelsmannen William Turners romantiska landskapsmålningar möter den amerikanska 60-tals-expressionismen i Frank Bowlings målningar från 80-90-talen som visas på Spritmuseum. Ett mindre urval om ett tiotal verk, som är den första presentationen av konstnären i Skandinavien. Tack för det!
I väntan på tåget… som redan har gått. Utställningens titelmålning ”Traingone” (1996) i centrum.
Traingone, som är titeln på utställningen, har sitt ursprung i ett järnvägsstationsminne från Bowlings uppväxt i Brittiska Guyana tillika en hyllning till favoritmusikern, jazzsaxofonisten John Coltrane, Trane kallad.Detta är Spritmuseums andra separatutställning med de konstnärer som ingår i The Absolut Art Collection och som museet har till uppgift att förvalta. Den första var fransyskan Béatrice Cussol.
Frank Bowling –Traingone på Spritmuseum t.o.m. 5 april.
