Att jag ogärna missar någon av (de många) utställningarna (som avlöser varandra) på Fotografiska har kanske framgått. De stora såväl som de mindre, såväl till namnen som exponeringsytan och ambitionen.
Två av vinterns utställningar hänger nu på sista veckan: Johan Rheborgs Backstage och Corinne Mercadiers Wicked Gravity. En av dem bör man i alla fall inte missa…
Komikern Johan Rheborg tar sitt fotograferande på allvar. Detta blev man om inte annat varse genom den nyligen sända, underhållande tv-serien Alla är fotografer. Många olika kameror har Rheborg också och dem använder han synbarligen gärna för att exempelvis fotografera av sina kollegor inom teater- och filmvärlden. Oftast då bakom scenen eller duken. Ett 80-tal svartvita bilder är också föremålen för utställningen Backstage.
Om den finns väl inte så mycket att säga; allvarsamma, dokumentära porträtt av celebriteter, i stunden och ”i rollen”. Jo, dugligt hantverk, fast rätt ospännande fotografi. Misstanken infinner sig möjligen att om Johan Rheborg inte varit den kändis han är hade hans kändisbilder knappast fått Fotografiskas uppmärksamhet (eller tillgång till dess väggar)…
Att Elliott Erwitt, 85 år, är fotovärldens största humorist är inget orimligt antagande. En mästare i konsten att observera, en virtuos på att fånga de vardagshumoristiska ögonblicken i sina svartvita bilder. Han ser detaljer de flesta missar, situationer innan de inträffar och livets absurditeter. Men mitt i skratten dyker det även upp bilder med djupare allvar. Allt registrerat genom sökaren på sin analoga småbildsLeica.
Utställningen Elliott Erwitt 100+1 visar ett urval om 101 stillbilder från legendarens sex decennier som fotograf. Här finns de ikoniska bilderna man sett gång på gång, fast kanske inte förknippat med Erwitts namn. Han har rest världen runt, framgångsrikt fotograferat presidenter, påvar och filmstjärnor samt alldeles vanliga människor. Och så alla de där hundbilderna förstås, dem som han kanske blivit allra mest känd för.
En härligt underhållande utställning där man bara går omkring och småler, såväl av igenkännandes glädje som nyhetens dråpliga behag.Missa inte den roliga porträttfilmen I bark at dogs!
I sökarna för andra fotografers aktning – Mäster Elliott Erwitt med sin tuta på käppen.
Djur är något som Jill Greenbergfotograferar. Inte chihuahor på gatan i svartvitt som Elliot Erwitt, men väl hästar, björnar och olika arter av apor i högglansig färg. Inte vilda djur utan djurskådespelare som ”mänskligt” avporträtterats i ateljéns perfekta ljussättning.
Gråtande barn
Men det är inte den 46-åriga NY-fotografen och photoshoppande bildmakaren Greenbergs overkliga djurporträtt som fått mest uppmärksamhet utan hennes kontroversiella fotoserie End Times på gråtande barn. Som än idag väcker starka känslor, av olika de slag…
Barnen fick Jill Greenberg att gråta genom att först ge, och sedan ta tillbaka, godis.
Ja, man må tycka vad man vill om Jill Greenbergs bilder, men anslående är de onekligen. Ett ironisk statement i tiden? Hötorgskitsch 2.0? Eller ser vi kanske apan i oss?
Mig berör denna utställning dock föga sin tekniska briljans till trots, utan får mig snart att längta (tillbaka) efter ”äkta” fotografi, med mer av substans än en glättad yta. Dylikt finns det ju som ovan sagt gott om i andra rum på Fotografiska!
Förförisk skönhet, underfundig vardagskomik respektive teknisk perfektion är sammanfattningar för fotograferna Paolo Roversi, Elliott Erwitt respektive Jill Greenberg – de aktuella affischnamnen på Fotografiska.
Som en av vår tids viktigaste modefotografer presenteras Paolo Roversi i sin första stora separatutställning Secrets. Och det finns förvisso ett personligt uttryck över hans drömskt måleriska modebilder, fotografier med en doft av ett odefinierat förflutet. En klassisk, tidlös estetik som har blivit denne 66-årige italienskfödde Parisares signum och som till del härrör ur hans prefererade val av metod och verktyg: befintligt ljus, utan ljusmätare och långa slutartider med den älskade (analoga) storbildsPolaroidkameran.
Vid sidan av det påklädda rymmer Secrets en annan del, betitlad Nudi. En mångfald av porträtt på mycket avklädda, mycket unga kvinnor, ”Musor”, som Roversi kallar sina pubertala Natalior, Evor, Guineveres och Kates m.fl. Vackra, skisslika nakenstudier. Skönhet, om än med objektifierande inslag, som är svårt att bortse ifrån. Detta gör Paolo Roversis stora retrospektiv, över 200 fotografier, till en utställning som lämnar litet av en sunkig bismak. Tyvärr. Så många betagande bilder och så mycket betvingande fotografi. Och samtidigt denna störande sexism.
Det finns ett begrepp inom fotografin, Det avgörande ögonblicket, från engelskans The Decisive Moment, dvs. konsten att med perfekt tajmning, på exakt rätt bråkdel av en sekund, trycka ned slutaren och exponera bilden. Uttrycket förknippas med den franske fotograflegenden Henri Cartier-Bresson och är också titeln på hans genombrottsbok 1952. Fast egentligen är det hans engelske förläggares formulering. Själv sa C-B images à la sauvette, vilket ungefärligen kan översättas med ”bilder på språng”.
Ett annat slags avgörande ögonblick i fotografins historia, om du frågar mig, är etablerandet av Fotografiska i det gamla tullhuset på Stadsgårdskajen i Stockholm. Under de blott tre år sedan det öppnade har bortåt 70(!) utställningar avlöst varandra. Dokumentärt och iscensatt, street och natur, kommersiellt och konstnärligt, pornografi och mode, storformat och intimiteter, i svartvitt och färg, från svenska och mindre etablerade fotografer till de största världsnamnen, såväl levande som döda. Först ut var Annie LeibovitzochLennart Nilsson, därefter har, bland många andra, Albert Watson, Sarah Moon, Sally Mann, Edward Burtynsky, André Kertész, Robert Mapplethorpe, Helen Levitt, Anton Corbijn, Sandy Skoglund, Christer Strömholm, Ruud van Empel, David LaChapelle, Helmut Newton och Cartier-Bresson täckt väggarna i de mörka salarnas 2 500 kvm av utställningsyta. En ingalunda obetydlig del av både 1900-talets och den samtida fotografin.
Christer Strömholm – CHR
Fotografiska
har under sin korta tillblivelse med utomordentlig framgång lyckats etablera sig som en fotografins samlingsplats och därmed även lyckats fylla ett stort tomrum bland konsthallar och museer. Något som man just inte blev varse förrän väl Fotografiska var ett faktum. Visst visades fotografi regelbundet i stan även tidigare, exempelvis på Fotografins Hus på Skeppsholmen, Galleri Kontrast och på, sedan i somras tyvärr stängda, Gun Gallery. Moderna Museets, dvs. f.d. Fotografiska Museets, förnämliga fotosamling tycks ha hamnat i någon slags evig törnrosasömn, även om man 2011 tycktes känna av Fotografiskas utmaning och plockade fram tusentalet bilder ur arkiven. Privatägda Fotografiskas besöksantal lär visst f.ö. tangera statliga Modernas…
Sally Mann – A Matter of Time
Det finns de som ogillar Fotografiska. De som tycker att idén är för kommersiell och har synpunkter på att de stora utställningarna inte är egenproducerade utan inlånade, att presentationerna saknar fördjupning, att man gör det för lätt för sig och bara smäller upp bilderna så att säga… Jo, kanske det. Det är åsikter som man framförallt kan höra bland vissa i konst/kulturbranschen, där pretentionerna är mycket högre ställda och där kommersiell är ett skällsord och publikvänliga satsningar saknar konstnärlig kredd. Kan det vara så att Fotografiskas otippade, omedelbara succé kanske även framkallar avundsjuka? Själv kan jag konstatera att jag har berörts och provocerats, inspirerats och hänförts av en fenomenal spännvidd av bilder, som jag annars inte fått stifta bekantskap med.
Från den aktuella DN-utställningen Arabiska Våren
Fotografiska
ligger rätt i tiden, nu när bilder omger oss överallt. Andelen foto hos auktionshusen ökar snabbt. Fotograferandet har blivit något av en folkrörelse, med mobiltelefonen vänd mot omvärlden alternativt för en selfie och på Instagram ögonblicket senare.
Ett avgörande ögonblick alltså, när bröderna Jan & Per Broman, öppnade sin konsthall för fotografi 2010 i Stockholm. Tack!
”Det perfekta modefotot liknar inte ett modefoto, utan en filmscen eller ett porträtt. Vad som helst, bara inte ett modefoto.” Sagt av Helmut Newton, som under 70- & 80-talen var världens högst betalde modefotograf. Somprovocateur extraordinaire utmanade the King of Kink, som han kallades, den goda smaken med sina glamorösa nakenstudier i jätteformat. Nakna tvåmetersamazoner i pumps, androgyna gestalter i läderrock och med schäfer, manslukerskor i uppslitsade ålskinn… Erotiskt, sadomasochistiskt, dekadent, kittlande. Men inte utan glimten i det voyeuristiska ögat! Newton må ha karaktäriserat sig själv som pornograf men han omformulerade även idén om vad modefotografi var.
Allt är förvisso inte naket bland de knappt 200 bilderna i Fotografiskas omfattande Helmut Newton-retrospektiv. Här finns fräckt nyskapande reklambilder, uppseendeväckande juvelpimpade röntgenfotografier samt både riktigt bra porträtt och svartvita akter av celebriteter. Exempelvis den fenomenalt avslöjande studien av den fåfängliga, åldriga Leni Riefenstahl, Nazitysklands propagandafilmare. Porträttet av henne är utställningens kanske bästa bild. Viljans nederlag 😉
Visst, han var långt ifrån sin tids bästa fotograf, inte minst ur teknisk synpunkt. Att sätta (studio)ljus var knappast hans styrka. Han valde helst det naturliga ljuset och verkliga miljöer i stället för iscensatta. Likafullt är Helmut Newton en av modevärldens mest stilbildande, inflytelserika och inte minst riktigt utmanande fotografer! Ett bevis så gott som något är att så många av hans nu 30-35 år gamla modebilder ännu känns moderna och fascinerar.
Tar mig friheten att framhäva HN:s nagellacksläppstiftiga ”Rouge à lèvres étalé” (1983)
Skynda, skynda! Helmut Newton-utställningen på Fotografiska visas t.o.m. i morgon, söndag 29 sep.
Ok, konkurrensen för dagen är tuff: prinsessbröllop och vackraste väder. Om du ändå förmår slita dig från endera eller bägge under någon timme eller två idag ställer du självfallet stegen till Ferdinand Bobergs gamla tegeltullhus på Stadsgårdshamnen, som sedan några år hyser Fotografiska. Idag är det nämligen sista dagen för att se, för att inte säga förundras över, utställningen Ruud van Empel – Pictures don’t lie.
Det är en avatariskt paradisisk miljö som möter en på de stora bilder, som huvudsakligen befolkas av barn. Bilder som skenbart ser verklighetstrogna ut, men som samtidigt frammanar en värld som aldrig existerat i den här formen. Och det är förvisso en bedräglig verklighet! Van Empels ”fotografier” är ytterst komplexa collage, sammanställda av fotografiska fragment i Photoshop.
Fascinerande, både bildskönt och frånstötande! Missa inte heller filmen om van Empel som visas, den ger en mycket god insikt om denne originelle belgiske fotokonstnär. Så kan du ju även passa på att begå den nya Helmut Newton-utställningen när du ändå är i huset. Högre kändisfaktor än på bröllopet på andra sidan Saltsjön!
Ruud van Empel – Pictures don’t lie, Fotografiska, t.o.m. 8 juni
Gatufotografin eller Street photography växte fram under 1920- och 30-talen när handhållna (småbilds)kameror, som kunde användas utan stativ, kom. Plötsligt gick det att ta ögonblicksbilder ute i det offentliga rummet, gatans levande teater.
Själva begreppet gatufotografering är dock något missledande. Det finns ingen tvungen koppling till gator, utan det handlar om att fånga livet i in public. Inte minst på grund sin konkreta natur är den besläktat med pressfotografering och traditionellt har ofta berömda gatufotografer även arbetat för tidningar. Henri Cartier-Bresson, Robert Frank, Alfred Eisenstaedt, W. Eugene Smith, William Eggleston, Brassaї, Willy Ronis, Robert Doisneau…
Gatufotografi är inte bara en konstart utan även en viktig dokumentation av hur livet ser ut utanför hemmets väggar. Ett värde som ju blir uppenbart först med tiden…
De senaste åren har intresset för gatufoto ökat kraftigt trots att attityden mot fotografering på allmän plats hårdnat bland allmänhet och lagstiftare. Samtidigt som vi alla springer omkring med mobilkameran klickberedd för ögonblicksbilder varhelst de må uppstå är den klassiska dokumentärfotografin, där de avbildade befinner sig i verkliga situationer i urbaniteten, i försvinnande. Människor låter sig alltmer ogärna fotograferas av en främling med kamera (med iögonenfallande lång optik) och med oklara avsikter med sitt fotograferande. Att ta bilder på barn är så suspekt att det redan nu är snudd på förbjudet och uteslutet. Fotografens rättigheter ställs mot de avbildade personernas rätt till privatliv och integritet.
I Sverige finns ett liggande lagförslag mot ”olovlig fotografering”, där bland annat ”påträngande, närgången eller dold fotografering” ska vara förbjuden om syftet är att allvarligt kränka den personliga integriteten. I andra länder, exempelvis i Frankrike och USA, är inskränkningarna på allmänna platser redan så omfattande att ett partiellt fotoförbud i praktiken gäller.
Idén om Fotografen som med dunkla motiv stjäl bilden (själen?) av den avbildade går igen! Man kan ju spekulera om en fotograf som Cartier-Bresson kunde ha funnits idag. Antagligen inte som gatufotograf i alla fall. På C-B:s tid blev man förevigad, stolt över att få vara med på bild. I svartvitt kornighet.
Fransmannen Henri Cartier-Bresson blev och är den stora ikonen inom gatufotografin. Fotojournalistikens fader har han kallats och han var en av grundarna av bildbyrån Magnum. C-B berättade den vanliga människans historier och speglade stora världshändelser från deras perspektiv. Med sällsynt känsla för stunden fångade han ögonblick ur livet och skildrade verkligheten genom sin sökare. Han myntade begreppet ”det avgörande ögonblicket” (The Decisive Moment) inom fotografin – konsten att med perfekt tajmning exponera bilden. ”Kameran är för mig ett skissblock”, skrev Cartier-Bresson, ”ett intuitionens och spontanitetens verktyg”. Kompositionen var det mest betydelsefulla, människan var dess dynamiska hjärta. Han beskar inte sina bilder, istället komponerade han dem i sökaren och visade dem sedan i sin helhet.
Cartier-Bresson avled 95 år gammal 2004, men valde innan dess ut de 250 bilderna till den stora retrospektiva utställningen The Man, The Image & The World, som nu visas sista helgen på Fotografiska. Betrakta detta inlägg följaktligen som en stark uppmaning till ett besök innan det är försent!
En kompositör av bilder möter en kompositör av musik, Igor Stravinsky. Finns numera även i en iPhone!
Nu på söndag plockar bröderna Broman ned sin stora och fantastiska David LaChapelle-utställning Burning Beauty. Tre decennier av storslagna och färgstarka foton, inalles 250 minutiöst iscensatta bilder, från 80-talets skamlösa hyllande av kommersialism, konsumism och kändis- & skönhetskulten till de senaste årens avsevärt mer samhällskritiska syn på samma temata. Fast likafullt med bibehållen LaChappeleskt estetik av oblygsam överdrift, humor och prakt.
Stjärnfotografen själv! Något mindre glamourös i sin framtoning i sin rutiga skjorta, lumberjacka, chinos och baskettrainers, än modellerna hans.
Se, eller se om, snart är bilderna borta! (ersatta av Henri Cartier-Bressons svart/vita klassiker)!
Bilderna tagna vid vernissagen. Där tillfället plötsligt yppade sig för att fånga min egen – spontant uppståndna – LaCapelle-bild!
