Kategoriarkiv: Musik

Opera Showroom

Folkoperan upprepar denna helg fjolårets succéinitiativ Opera Showroom. En gränsbrytande och gratis performancefestival där operakonsten framförs och exponeras på okonventionellt vis, nära och i ett par fall till och med tillsammans med publiken. Från allsång och karaoke av älskade operapärlor till undervattensopera. Håkan Hagegårds öppna masterclasses och tankar om livet bisseras från fjol, bra. Annars är det helt nytt, tyvärr inte lika kul och spännande som premiären ifjol. Åtminstone inte av vad jag såg/hörde på fredagskvällen. Två av programpunkterna var dock helt rätt: finska skrikkören Huutajat, som med kraft sätter ljudvågorna i svallning. Dramatiskt suggestiv var Karolina Blixts framförande av Inga Aleknaviciutes ”Song for many ears” i Tempelfoajén (bilden ovan).
Alla besökare bjöds på glass.

Lia ❤ Franz = sant!

Lia Pales just utgivna debutalbum heter Gone Too Far. På konvolutet kan man läsa att musiken på skivan är av ”berT”, arrangerad av ”shoE”, medan texterna är skrivna av en viss ”Will milleR”… Hmm… När jag sedan matar in skivan i laserlådan – jo, jag använder ännu fysiska skivor! – så går det inte många sekunder innan musiken klingar bekant. Fast ändå inte! Första spåret, med titeln You Will Not Hear Me Leaving är ju Gute Nacht, den första sången ur cykeln Winterreise, som österrikaren Franz Schubert komponerade 1827 på den tyske diktaren Wilhelm Müllers 24 dikter. shoE berT, Will milleR… Just det, mycket riktigt, Lia Pales album Gone Too Far är ett jazzigt arrangemang av tolv, således hälften av sångerna ur Winterreise. Inte på originaltyska, utan (internationellt mer gångbar?) engelska, i översättning av Fräulein/Ms Pale själv.

Igår, på Skärtorsdagskvällen, framförde denna 27-åriga österrikiska sångerska på Fasching i Stockholm, sin tolkning av Vinterresan, som en cykel för röst och pianokvartett. Hennes medmusiker är saxofonisten Fabian Rucker, kontrabasisten Hans Strasser, Ingrid Oberkanins på trummor samt den schweiziske pianisten Mathias Ruegg, grundare av Vienna Art Orchestra. Ruegg, alias shoE, är alltså den som så snyggt och med känsla för materialet arrangerat hela ”resan”.

Som en musikalisk resa presenterar Lia Pale inledningsvis även konserten. En resa om liv, glädje, kärlek, besvikelser och död. Det dröjer ända till extranumret innan hon avslöjar vilka som egentligen är upphovet till musiken som hon & bandet framfört under halvannan timme. En upplysning som dock inte syntes vara alltför bekant för den glest besatta, men mycket uppskattande publiken.

För det var en smått betagande och finstämd, fri tolkning av detta Schubertska farväl, som vi fick vara med om. En tidlös vokaljazz i kammarformat. Skivans 12 sånger hade utökats till 17. Lia Pale har en ljus, expressiv röst som hon nyanserar med inlevelse. I kombination med sin livliga gestik och chosefria framtoning är hon dessutom en scenpersonlighet som håller ens blick och uppmärksamhet.

Som sista extranummer begår Lia Pale folkvisan Jag vet en dejlig rosa, på svenska! Det visar sig nämligen att hon studerat på Artisten, Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet, under ett år. Välkommen tillbaka/Willkommen zurück, Lia!

Jazz på Skärtorsdagen

Lia Pale heter denna unga, begåvade sångerska från Wien. Jazz är hennes genre, men musiken hon begår på sitt alldeles färska debutalbum Gone Too Far är (delar av) Franz Schuberts & Wilhelm Müllers Winterreise! Och det gör hon så intressant och snyggt att jag utan någon som helst tvekan låter mig lockas till Fasching i kväll, då Lia Pale med band står på scen. Kanske frestar hon även dig?

http://www.youtube.com/watch?v=Bd7ppyCxj3Y

Riga I: Musik

En knapp timmes flygning österut (från Stockholm) ligger Riga, Lettlands huvudstad. Där har jag varit i veckan, som moderator för en tvådagars internationell musikkonferens, Classic Nordic Baltic. Det övergripande temat var Östersjöregionens gemensamma identitet och intressen inom den klassiska musiken. Förutom paneldebatter, seminarier och businessminglande bjöds en rad showcases, där de unga (baltiska) musikernas begåvning jämte goda skolning imponerade. Här värnar man uppenbarligen (ännu) stolt över sin goda utbildningstradition jämte (gammaldags) kulturvärden.

Dold bakom klockstycket, trombonisten Christian Lindberg

Den klassiska musikens ställning i Lettland manifesteras också inte minst av att den årliga, statliga galan Lielās mūzikas balvas, där en rad utmärkelser i diverse kategorier högtidligt delas ut för förtjänstfulla insatser inom den klassiska musiken. Jämför vår svenska Grammis, där ett pris (av 20) faller inom den klassiska musikdisciplinen. Denna överlämnas dessutom innan tv-kamerorna slås på…

Lettlandskören (Latvija) såväl sjunger som gnider glas i Ēriks Ešenvalds Tāls ceļš
Häftigaste framförandet! Bälgstjärnskottet Ksenija Sidorova

Bland de uppklädda gästerna på Nationaloperan befann sig snudd på hela statsledningen, inklusive parlamentets talman och landets president! Och efter den över tre timmar lååånga prisutdelningsceremonien – med tal endast på lettiska varvade med musikframföranden – vankades det slutligen bankett! Med cognac i glasen, huvudsponsorn framgår av inbjudningskortet nedan… Även musik blir (ännu) roligare med sprit!

Stans alla vimmelfotografer var förstås på banketten. Och! Bland alla lokala celebriteter fastnade visst även jag, sammanbiten men ändå, på bild!

Sista bilden blir på den vackra rygg som utgjorde mitt närmaste blickfång under galan.

Mitt – musikbefriade! – promenerande i Riga stad i nästa inlägg.

En försmak av Nordic Cool 2013

Igår öppnade det sympatiska amerikanska ambassadörsparet Mark & Natalia Brzezinski sitt Stockholmsresidens för en mottagning för att fira in den förestående Nordic Cool 2013, en brett och ambitiös anlagd, månadslång nordisk festival för scenkonst, musik, form, litteratur, film och mat, och som äger rum på Kennedy Center for the Performing Arts, i Washington DC.

Bland gula & blå vodkadrinkar (ananasjuice resp. blå curaçao), kanapéer på laxsashimi med grönkål, älgfärsbullar, västerbottenspaj och ragu på karljohansvamp, minglade bland andra kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och de nordiska ambassadörerna i Sverige.

För musikdivertissement – till förgrundssorlet – stod jazzartisterna Lina Nyberg & Ludvig Berghe.

 

50 nyanser av svart

Tre dansare i svart och två lika svartklädda musiker på Dansens Hus stora scen. En mörkt öde scenbild, tom på all scenografi, sånär som på ljuset. Jens Sethzman har designat en atmosfär och rymd som växlar mellan det diffust dimmiga och drömlikt grå och ett koncentrerat, kontrasterande vitt ljusflöde.

Come back (To me) heter Kenneth Kvarnström nya timslånga dans­föreställning som fick sin urpremiär i går. Dunkel punk möter skir romantik står som någon slags programförklaring. En personlig blandning av längtan, avsked och dans, i form av rörelse, ljus & musik.

Musiken, som framförs live, och där Ola Hjelmbergs loopade gitarrmangel ställs mot den avskalade skörheten i den tidiga barockens 1600-talstoccator, som Jonas Nordberg känsligt framför på teorb, den eleganta långhalsade lutan.

Kvarnströms koreografi har ett stiliserat formspråk, men är ändå så känslomässigt berörande. Både i (den svepande) rörelsen och i (den vilande) stillheten. Lyssnande, smekande. Det är mörkt, vackert och mycket dansant. Kenneth Kvarnström & Co. Come Back!

Andakt i ett annorlunda kyrkorum

I fredags kväll var det högmässa på Södra Teaterns Kägelbana… Eller åtminstone snudd på! Efter att tidigare ha förlagt sina framträdanden i Allhelgonakyrkan resp. Annedalskyrkan i Göteborg, så tog Anna von Hausswolff denna gång med sig kyrkorgeln (nåja, inte bokstavligen, men väl dess sound) till ett utsålt Kägelbanan.

Ja, jämförelsen med högmässan haltar förstås något eftersom Anna von Hausswolff ju inte predikar utan med sin stora och uttrycksfulla stämma ger röst åt sina ödesmättade melodier i ett stort, mörkt ljudlandskap. Fast, precis som på senaste cd:n Ceremony ligger fokus mer på den gotiskt doftande musiken och mindre kring den 26-åriga göteborgskans sång. Musiken, där Anna von Hausswolff på sin synt lägger tunga, dramatiska kyrkorgelsriff och hennes 4-mannaband fyller på med en ljudmatta distade gitarrer & tunga pukor.

Mycket till scenshow eller mellansnack bjuds det inte på, utan scenen, inklusive den rätt diskret placerade Anna själv (längs till höger på bilden), är svagt upplyst i blått. En måne i olika faser, som projiceras i den dunkla fonden, är den enda visuella dekoren.

En rätt mäktig konsert var det i alla fall, denna Anna von Hausswolffska musikandakt.

http://www.youtube.com/watch?v=QbP–RsNj70

Hiromi – The Trio Project

Iklädd svart spetstopp, cykelbyxor, leggings & Converse virvlade det 33-åriga japanska klavervidundret Hiromi in på Konserthusets stora scen likt en tsunami med sitt Trio Project; suveräne basisten Anthony Jackson & trummisen Steve Smith. De tre inledde på maxspeed och ökade sen bara! Tungt, högt och i rasande tempi, rock’n’roll för pianotrio typ. Mer modulationsvirtuositet än melodispel… Best-in-show var hennes vidunderliga soloutflykt i George Gershwins ”I got rhythm”. ohhHiromi!

Konserten med Hiromi och hennes trio ingår i årets Stockholm Jazz Festival.

Polar Music Prize Laureate 2012 Brunch Reception

Bloody Marys & Berries, baconlindade dadlar, California Rolls med mera stod uppdukat när ambassadör Mark F. Brzezinski & hans hustru Natalia (jämte dottern Aurora) bjöd på en trivsam söndagsbrunch i residenset. Musikern Yo-Yo Ma, högaktuell som en av årets Polarpristagare, var förstås hedersgästen.

Och nej, spelade gjorde världscellisten tyvärr inte, utan nöjde sig med att hålla ett (rosamatchande klädassocierat) tal.

Marys & Berries