Etikettarkiv: Dansens Hus

Odansant

Det hela inleds med en tom scen endast belyst i naket arbetsljus. De sex musikerna sätter igång att stämma sina instrument. Länge. Nej, de stämmer inte utan spelar… musik? Ja, musik är väl att ta i, ty här finns varken melodier, harmonier eller markerade rytmer – det som flertalet av oss med öron kallar musik. Denna avart benämns visst som spektralmusik, en svårintagen komplexitet av övertoner och noise, ett teoretiskt anlagt påfund från början av 80-talet. En av dess upphovsmän var den franske komponisten Gérard Grisey. Det är också han som har skrivit Vortex Temporum (1996) stycket för piano, stråkar, klarinett och flöjt som utgör soundtracket till koreografen Anna Teresa De Keersmaekers dansföreställning som vi i publiken i Dansens Hus just ska till att se. Och även dessvärre lyssna till.

När den belgiska ensemblen Ictus inledningsvis spelat färdigt kommer de sju dansarna i kompaniet Rosas in på samma avskalade scen för att framföra en koreografi helt utan musik. Varje dansare representerar varsitt av de instrument som just gått av scenen. Var och en gör sin koreografiska interpretation av den nyss framförda ”musiken”.

I föreställningens andra hälft möts musikerna och dansarna på scen. Dansandet utförs således då till ”musiken”. Det är mycket springandes runt i cirklar och klungrörelser i spiraler; Vortex betyder spiraler, medan Temporum betyder tider. Runt och runt, som ett urverk. Och lika intressant. Roligast är det när en av dansarna ger gestalt åt pianistens musik. Annars var det inte så muntert, utan bara tålamodsprövande abstrakt. Slutet hade dock en viss atmosfärisk laddning med det avtagande ljuset fokuserat på dirigentens handrörelser.

För mig är musiken själva fundamentet ur vilken dansen tar sitt avstamp och med god musik ökar även förnimmelsen och njutningen av dansen i ögats och örats symbios. Och motsatt: att behöva utsättas av en hel timme av provocerande plågsam fulmusik gör det svårt att tillgodogöra sig De Keersmaekers tanke, koreografi och estetik. Bara tröttsamt och tråkigt. En besvikelse.

Vortex Temporum på Dansens Hus

50 nyanser av svart

Tre dansare i svart och två lika svartklädda musiker på Dansens Hus stora scen. En mörkt öde scenbild, tom på all scenografi, sånär som på ljuset. Jens Sethzman har designat en atmosfär och rymd som växlar mellan det diffust dimmiga och drömlikt grå och ett koncentrerat, kontrasterande vitt ljusflöde.

Come back (To me) heter Kenneth Kvarnström nya timslånga dans­föreställning som fick sin urpremiär i går. Dunkel punk möter skir romantik står som någon slags programförklaring. En personlig blandning av längtan, avsked och dans, i form av rörelse, ljus & musik.

Musiken, som framförs live, och där Ola Hjelmbergs loopade gitarrmangel ställs mot den avskalade skörheten i den tidiga barockens 1600-talstoccator, som Jonas Nordberg känsligt framför på teorb, den eleganta långhalsade lutan.

Kvarnströms koreografi har ett stiliserat formspråk, men är ändå så känslomässigt berörande. Både i (den svepande) rörelsen och i (den vilande) stillheten. Lyssnande, smekande. Det är mörkt, vackert och mycket dansant. Kenneth Kvarnström & Co. Come Back!