Etikettarkiv: Bonniers Konsthall

Födelse och död i 30 bilder

Välkommen till ”Skuggvärlden”, ”Födelsen”, ”Döden” och ”Den verkliga världen” – fyra rum med målningar, installationer samt performance i form av ett pågående måleri av konstnären själv, iförd mask, inför ”öppen ridå”. Utställningen Ylva Ogland – Hon i fyra akterBonniers Konsthall är högst speciell, till såväl motivval som rummens utformning.

30 porträtt av en död heroinist, konstnärens far, och lika många bilder som visar hans missbrukarattiraljer. 30 stora – och bortvända! – självporträtt, där man skymtar en naken, knästående kvinna som ammar sitt nyfödda barn. Navelsträngen är ännu kvar. Ett återkommande motiv i utställningen år ett hål: en grottmynning? en tvättmaskin? ett sköte? (Blod)rött är den alltigenom utmärkande färgen, antingen på dukarna eller på väggarna. Ylva Oglands målningar är sekventiella: samma motiv upprepas med små förskjutningar och tillägg, likt en animation. Filmiskt, eller än mer, teatralt, för att inte säga teatraliskt med dess rituella inslag av födelse och död.

Likväl… Även om utställningens temat(a) är tydligt definierade finns det ändå något diffust över det hela. Bortsett från enskildheter, framför allt den djärva kvadraten med de bortvända stafflierna, ”födelsen”, framstår bilderna som rätt banala. För mig är det således svårt att beröras på djupet av Ylva Oglands mytologiserande och utlämnande konstnärskap.

Ylva Ogland – Hon i fyra akterBonniers Konsthall t.o.m. 26 juli (fri entré)

 

 

Skogstokig konst

Inget att hymla om – jag är helt såld på Andreas Erikssons konst, i synnerhet hans måleri. Stora, för att inte säga, monumentala naturscenerier framkallade med breda penseldrag, i en murrigt dov grön/brun/grå färgskala. Med inslag av litet lättsinnigare gult. Träd, jord, mossa och sten. En kolossal stubbe eller är det kanske en klippa som skrapats fram ur färgklustret? Atmosfäriska landskap svävande mellan figuration och abstraktion. Ingalunda någon pastoral idyll utan fastmer kargare, fulare. Inåtvända. Nej, det finns inget insmickrande över dessa motiv, likafullt är de oemotståndligt tilldragande.

”Naturen är. Det finns inget romantiskt över det”, som Andreas Eriksson själv fastslog vid pressvisningen. Mitt i naturen är också hans ateljé placerad, på en åker på Kinnekulle i Västergötland, omgiven av motiven i hans konst. Konst som för närvarande fyller hela Bonniers Konsthall. Utställningen bär namnet Runt omkring och är konstnärens första omfattande retrospektiv.

Här finns förutom de stora naturmålningarna även vackra vita verk i damastväv och gipsreliefer. Samt svarta bronsavgjutningar av fåglar som dött när de flugit in i konstnärsateljéns fönsterglas.

Att jag ivrigt rekommenderar ett besök i Andreas Erikssons spännande bildvärld framgår väl inte minst av mina bilder (av hans). Utställningen är en storslagen exposé över hans drivna konstnärskap. (Synd bara att målningarna är så dyra, om man skulle vilja ha en egen på väggen där hemma…)

 

Andreas ErikssonRunt omkring, på Bonniers Konsthall t.o.m. 23 mars.

Konsthallens Café har för övrigt både bra kaffe och goda smörgåsar på påplatsbakad focaccia.

Besjälade kroppsminnen i plast

Alina Szapocznikow (1926-73) heter en av de mest originella skulptörerna inom den moderna konsten. En polskjudisk konstnär med den från Förintelsen överlevandes minnen för alltid inristade i själen. Och även i kroppen. Med den personliga erfarenheten av en lång kamp mot såväl tbc som cancer, en kamp som hon förlorade endast 47 år gammal, skapade hon sitt eget visuella språk. Likt Frida Kahlo återvände hon ständigt till sin egen kropp och använde sig själv som modell för sina teckningar och skulpturer. Erotik och död, den ungdomliga kroppens lustfyllda sexualitet förändras mot dess åldrande förgänglighet. Szapocznikow introducerade också nya och billiga material inom skulpturrepertoaren, som polyester/plast.

Surrealistiska mun- och bröstlampor. Huvud med askfat istället för hjärna. Trehövdad kvinna med många läppar… Och så de på grått grus vilande ”personifierade tumörerna”. Vid första anblicken märkliga kroppsdelar, i själva verket förstorade tumörer som samtliga bär Alina Szapocznikows mer eller mindre vanställda ansikte. Skör konst, som tål tidens tand illa. Det mesta gjutet i betong/plastblandningar som sakta torkar och faller samman.

Alina Szapocznikows enastående, fängslande konst, under rubriken Det här är vad jag lämnar efter mig till dig visas sista helgen som en del av grupputställningen MinneskonstBonniers Konsthall. Här finns också Gerard Byrnes videoverk och Cecilia Edefalks måleri. Men det är för Szapocznikow som du ska hasta dit! Ett för mig nytt och unikt konstnärskap som griper.