Kategoriarkiv: Scen

I afton dans II

Dansk Danseteater

Tillbaka till Parkteatern och dansen i Vitabergsparken. På scen denna ljuva sensommarkväll: Dansk Danseteater. Lika idealiska väderförutsättningar som med Virpi Pahkinen och nästan lika fullsatt = ståplats för mig och nya tag med den nya kameran.

Dansk Danseteater har genom sin brittiske koreograf Tim Rushton etablerat sig som en dansensemble med ett internationellt renommé. Mina förväntningar är således högt ställda. Det börjar riktigt bra, med ett kortare utdrag ur duetten Black Diamond: tvenne lealösa, kroppsstrumpsinslagna skyltdockor bärs in på scenen, får liv och rörelse i sitt möte, innan de bärs av lika livlösa som de gjorde vid sin entré. Hypnotiskt, som hämtat ur en saga. Ömt och rörande koreograferat och dansat, till musik av violinisten Alexander Balanescu (Lullaby Dream).

Efter denna inledande, finstämda teaser – som gärna hade fått vara längre! – följde något avsevärt mer uppsluppet och utlevande: ett halvtimmeslångt sammandrag ur till Carls Orffs svulstiga kantat Carmina Burana med koreografi av kompaniets dansare Alessandro Sousa Pereira.

Skjorta på, skjorta av, skrattretande grimaser och mycket springa runt för de åtta dårarna, förlåt dansarna… Carmina Buranas medeltida dikter tolkas här som i en ding, ding värld. Energiskt och riktigt kul, till att börja med. Sedan alltmer repetitivt, där varken komiken eller dramatiken fäster, koreografin går liksom i cirklar och det blir tyvärr rätt tråkigt.

Fast även ett (väl) kort smakprov till föreställning en ljum sommarafton utomhus som denna är förstås något att njuta av…

Dansk Danseteater i Vitabergsparken

 

I afton dans

Virpi Pahkinen – Volti Subito

Den 18 augusti kl. 19. Kvällssolen strålar från en molnfri himmel och den behagliga temperaturen medger shorts och linne. Sommaren dröjer sig kvar över stan och man vill liksom inte gå in. Läge för en god utomhusaktivitet. Exempelvis Stockholms bästa gratissommarnöje – den förträffliga Parkteatern med dess snudd på obligatoriska Dansmånad i Vita bergen på Söder.

Amfiteatern i Vitan är förstås full till sista sittplats – en publik om 3 000 – och om man som jag kommer i sista stund får man vackert stå en bra bit ifrån och högt ovan scenen. Något som för dagen faktiskt inte är helt fel utan är ett utmärkt tillfälle att testa vad min nya (låne)kameras supertelezoom går för. Den nya kompaktkameran Canon PowerShot G3 X har en 25x optisk zoom, 24-600/2.8-5.6 (35 mm motsv. 20MP/1”). Resultaten, med längsta tele, full bländare och på fri hand ser du här…

Inte annat än imponerande, eller hur! Visst, fokuseringen kunde vara raskare, sensorn större, optiken ljusstarkare. Kameran saknar sökare och den platsar ingalunda i kavajfickan… men den distorsionsfria bildkvaliteten inger respekt! (ISO 400/jpg. Samt lågupplösta, liksom alla bilder här på bloggen).

I fokus på den stora, kala scenen är koreografen och dansaren Virpi Pahkinen och hennes kompani om sex dansare, varav ett barn. Volti Subito (”Vänd snabbt”, musikalisk term) heter verket som hade (inomhus)premiär i Kulturhusets hörsal förra hösten. En symbolladdad, österländskt, kontemplativt färgad och yogabesläktad koreografi på temat födelse, liv, strid och reinkarnation.

Helene Thorsell har designat de fina kläderna. Gunnar Idenstam och Jonas Sjöblom står för den ömsom dissonant orgelklustriga, ömsom naturlyriskt lergökskäcka – tänk Messiaen möter Lundsten! – jobbiga elektroakustiska musiken. Föreställningen förlorar förvisso en del av sin intima laddning på en scen som badar i dagsljus och i avsaknad av Jens Sethzmans scenografi och ljussättning. Virpi Pahkinens Volti Subito är trots detta en betagande upplevelse i den ljumma sensommarkvällen.

 

PS. Om du blev lysten så är ca-priset för den nya Canon PowerShot G3 X 9 500 kr.

 

Odansant

Det hela inleds med en tom scen endast belyst i naket arbetsljus. De sex musikerna sätter igång att stämma sina instrument. Länge. Nej, de stämmer inte utan spelar… musik? Ja, musik är väl att ta i, ty här finns varken melodier, harmonier eller markerade rytmer – det som flertalet av oss med öron kallar musik. Denna avart benämns visst som spektralmusik, en svårintagen komplexitet av övertoner och noise, ett teoretiskt anlagt påfund från början av 80-talet. En av dess upphovsmän var den franske komponisten Gérard Grisey. Det är också han som har skrivit Vortex Temporum (1996) stycket för piano, stråkar, klarinett och flöjt som utgör soundtracket till koreografen Anna Teresa De Keersmaekers dansföreställning som vi i publiken i Dansens Hus just ska till att se. Och även dessvärre lyssna till.

När den belgiska ensemblen Ictus inledningsvis spelat färdigt kommer de sju dansarna i kompaniet Rosas in på samma avskalade scen för att framföra en koreografi helt utan musik. Varje dansare representerar varsitt av de instrument som just gått av scenen. Var och en gör sin koreografiska interpretation av den nyss framförda ”musiken”.

I föreställningens andra hälft möts musikerna och dansarna på scen. Dansandet utförs således då till ”musiken”. Det är mycket springandes runt i cirklar och klungrörelser i spiraler; Vortex betyder spiraler, medan Temporum betyder tider. Runt och runt, som ett urverk. Och lika intressant. Roligast är det när en av dansarna ger gestalt åt pianistens musik. Annars var det inte så muntert, utan bara tålamodsprövande abstrakt. Slutet hade dock en viss atmosfärisk laddning med det avtagande ljuset fokuserat på dirigentens handrörelser.

För mig är musiken själva fundamentet ur vilken dansen tar sitt avstamp och med god musik ökar även förnimmelsen och njutningen av dansen i ögats och örats symbios. Och motsatt: att behöva utsättas av en hel timme av provocerande plågsam fulmusik gör det svårt att tillgodogöra sig De Keersmaekers tanke, koreografi och estetik. Bara tröttsamt och tråkigt. En besvikelse.

Vortex Temporum på Dansens Hus

Indonesisk färgfest

I samband med firandet av Indonesiens självständighetsdag – den 69:e i ordningen – bjöd ambassadören D. M. Juniarta Sastrawan & hans hustru, Mrs. Hanna Sastrawan, till en kör- och dansföreställning i Konserthusets vackra Grünewaldsal igår kväll. Efter de obligatoriska nationalsångerna höll ambassadören sitt välkomsttal, som handlade om det nationella frigörandet från holländskt kolonialstyre och japansk ockupation 1945 jämte landets långvariga och goda bilaterala förbindelser med Sverige.

Därpå intog Manado State University Choir, från provinsen Norra Sulawesi, scenen med sin sång och dans.

Fina röster, färgstark koreografi, granna kläder, stark utstrålning samt en vinnande publikkontakt – även när publiken till stor del består av behärskade diplomater. MSUC sjöng och dansade sin repertoar av landets folksånger på ett högst charmfullt vis.

Efter underhållningen på Indonesiens självständighetsdag – mat och mingel. Det indonesiska köket är ett av Sydostasiens mest spännande, varierat och välkryddat. Bufféutfordring i storkökstråg gör den tyvärr knappast rättvisa…

Gado Gado-sallad med jordnötssås / Rendang Daging Biff i kryddad kokosnötsmjölk / Bakwan Sayuran Fritters med morot, böngroddar, kinakål och vitlök / Udang Balado Tigerräkor, chili, tomater och vitlök

 

Indonesia Independence Day

Hela Estland sjunger och dansar

Laulupidu

Den inträffar endast vart femte år och när den väl äger rum så är det en nationell angelägenhet. En 135-årig obruten tradition som engagerar hela befolkningen: män, kvinnor och barn. Själva evenemanget pågår bara under en enda helg och är resultatet och kröningen av åratal av förberedelser och planering. Här talar vi artistiska och logistiska utmaningar på många nivåer, när snudd på hela Estland under tre dagar invaderar huvudstaden Tallinn.

För en månad sedan, 4-6 juli, ägde de rum, Sångfestivalen, Laulupidu, och dess moatjé, Dansfestivalen. Sångfestivalernas anrika körtradition finns såväl i Riga som i Vilnius, men det var i Estland de baltiska sångfesterna började 1869 och är fortfarande störst. 33 000 sångare och 10 000 dansare, alla i folk- eller kördräkt, sätter verkligen färg på hela staden. Sångfestivalerna är så speciella att de av UNESCO förklarats vara ett immateriellt världsarv.

Varje Sång- & Dansfestival har ett tema, årets var Beröring (Puudutus). Det är också rubriken för Dansfestivalen medan Sångfestivalens två konserter heter Berörd av tiden (Aja puudutus) resp. Tid för beröring (Puudutuse aeg).

Helgens begivenheter inleds med Dansfestivalen på fredagskvällen. Den är av yngre datum än Sångfestivalen och äger rum för 19:e gången, första gången var 1934. Platsen är Kalevstadion (Kalevi Keskstaadion), som till vardags är hemmaplan för fotbollslaget Kalev Tallinn, med plats för 12 000 åskådare på läktarna. För en kväll var femte år förvandlas innerplanen dock till ett jättelikt dansgolv. Drygt 650 dansgrupper i alla åldrar och i en mångfald av olika folkdräkter framför ett koreograferat program baserat på folkdansens steg och rytmer till gammal och nyskriven estnisk folkloristisk musik. Två timmar av komplicerade turer och skiftande formationer, från slängpolska på fläck till kadriljer, leder slutligen till att alla tusentals medverkande inte bara lyckas få plats på plan samtidigt utan även förmår hålla både takten och sin position bland alla andra som tar ut svängarna. Man kan inte annat än imponeras över koordinationen. Folkdräkternas mönstersymmetri gör dessutom danskompositionerna till en fest för ögat och en fest för den jublande publiken som fyller läktarna till sista plats.

Laulupidu-paraden

Dagen därpå är det dags för den 26:e upplagan av Sångfestivalen, Laulupidu, som inleds med en flera timmar lång färgsprakande, uppsluppen parad – i år dessutom i gassande sol.

Sångarfältet/Lauluväljak

Det tar sin tid för de drygt 43 000 medverkande sångarna, dansarna och folkmusikerna att förflytta sig halvmilen genom hela stan, från Tallinns centrum till Sångarfältet, som sedan 1928 varit hem för denna kolossala mönstring av körer. Själva traditionen föddes dock i Tartu år 1869. Denna jättelika utomhusarenas gröna grässlänt, som går ända fram till scenen, hyser en publik om 70 000 åskådare. Scenen, om det nu är rätt ord, är en kolossal båge, där de många sångarna och de avsevärt färre musikerna står. Sångarfältet, Lauluväljak, som det heter på estniska, utgör en symbol för frihet och självständighet tack vare de många nationella sångfestivalerna, som här hållits sedan början av 1900-talet och höll nationens kultur vid liv under den långa Sovjetockupationen. Sångarfältet var också centrum för den ryktbara Sjungande revolutionen 1988, många nattliga folkmöten för friheten, dvs. för att stödja återupprättandet av Republiken Estland och där förbjudna sånger framfördes, som exempelvis den bannlysta nationalsången. Den 11 september 1988 deltog uppemot 300 000, en fjärdedel av den estniska befolkningen! Efter 45 års sovjetisk ockupation utropades Estlands självständighet i augusti 1991 och månaden därpå erkändes landets suveränitet av Sovjetunionen.

I mål efter den långa paraden intar alla körsångarna sina platser under bågen, vilket inte är gjort i en handvändning, utan kräver skohorn. När alla till slut väl står där vänds blickarna mot tornet vid sidan av scenen, där själva invigningsceremonin äger rum. Självfallet är Estlands president Toomas Hendrik Ilves verkställande. Ty, innan det ska till att börja sjungas måste festivalelden tändas av den fackla, som i bästa olympiska stil förts från Tartu genom hela Estland till Tallinn för att inviga den 26:e Sångfestivalen, Laulupidu. Elden flammar upp, jublet stiger mot skyn medan fanfaren spelas och 45 000 stämband sätts i rörelse i M Lüdigs Koit, Gryningen. Det är nästan som man känner luftdraget! Snart rullar den första väldiga vågen fram, en horisontell folkrörelse som initieras från scenens översta platå tar sig vidare genom körhavet, fortsätter upp genom publikoceanen till dess översta bänkrad långt där bak, för att sedan återvända ned och till allas entusiasm nå utgångspunkten.

Att säga att detta är en mäktig upplevelse är en underdrift. När de drygt 20 000 körsångarna förenas med de 70 000 i publiken i den estniska nationalsången Mu isamma (Mitt fosterland) då ryser även jag, fastän jag varken är est eller förstår estniska. Omgiven av hundratusen människor som sjunger sin frihetshymn med den emfas som bara ett folk som levt i ofrihet kan frammana. Enastående sångglädje i kombination med ett uttryck för nationell stolthet. Den estniska blå-svart-vita flaggan sitter i de flestas händer.

Lördagskonserten som börjar kl. 8 håller på i drygt tre timmar och är en retrospektiv hitparad med de mest älskade sångerna från envar av de 25 Sångfestivalerna som hittills hållits. Undantagen var 100-årsjubiléet 1969, som representerades av två sånger, och festivalen 1950 som i stället mindes med en tyst minut. Det året var det mörkaste kapitlet i Sångfestivalens historia; sovjetiska propagandasånger dominerade repertoaren och sovjetiska gruvarbetar- och armékörer fanns bland de medverkande.

Dagen därpå, på söndagen kl. 2, var det dags för den andra konserten. En maratonsittning på hela sju timmar, härtill i stekande solsken. Öltälten var välbesökta, kan jag rapportera… Repertoaren är här mer varierande än kvällen före; olika blandade körer turades om med blåsorkestrar samt en gigantisk symfoniorkester med en besättning om 25 orkestrar och 763 musiker! Inte alla dirigenter att förglömma, som byts för varje ny sång, och som hyllas som vore de rockstjärnor! Bland dem finns svenskbekantingarna Neeme Järvi och Tõnu Kaljuste. Flera av tonsättarna finns också på plats för att möta sin uppskattande publik, som de framstående körmästarna Veljo Tormis (f. 1930), Erkki-Sven Tüür (f. 1959) och Tõnis Kõrvits (f. 1969). Musik av den störste estniske tonsättaren, Arvo Pärt, saknades dock i programmet. Han är emellertid ingen utpräglat ”folklig” körkomponist, utan fastmer sakral (ortodox). Två i mängden av alla för mig mer eller mindre bekanta kompositörers sånger fick mig att lystra till lite extra: Ester Mägi (g. 1922) och den, i sammanhanget, legendariske chefdirigenten för Sångfestivalen, Gustav Ernesaks (1908-1993).

Till den avslutande delen samlades åter alla röster till en enda jättekörkropp om över 22 000 sångare för att sätta en magnifik punkt för detta extraordinära evenemang och nationella manifestation av samhörighet. En oförglömlig upplevelse!

Sångarna kommer inte enbart från Estland utan här finns även långväga tillresta, från Nordamerika, Australien, Asien samt olika europeiska länder. Inalles 54 utländska (estniska) körer medverkar, bland annat två från Sverige, Stockholms och Göteborgs Estniska blandade körer.

Pia Paljak Särlefalk, till vardags studierektor vid Estniska skolan i Stockholm, deltar med sin kör för tredje gången på Laulupidu, ca 40 sångare i alla röstfack och i åldrarna 16-70. Hon berättade om ansöknings­förfarandet: festivalkommittén skickar ut noter på två estniska sånger som sedan ska spelas in och skickas i retur. Resultatet var nöjaktigt, ty därefter skickades en dirigent till Stockholm för att under en helg öva med de svenska körerna. Inget lämnas således åt slumpen. ”Den häftigaste upplevelsen är att stå tillsammans med 22 000 andra. När hjärtan klappar i samma takt, då känner man, även som en icke-est, av den nationalistiska känslan, själen som bär Sångfestivalen”, säger PPS.

När de sista sångerna har bisseras och klingat av och denna speciella helg av Laulupidu är till ända ska alla dessa hundratusen människor, sångare, dansare, musiker och hela publiken av Tallinnister och besökande till fots ta sig från Sångarfältet genom den för trafik avstängda staden i den ljumma kvällen. Även det en notabel upplevelse av en folkets fest i glädjens tecken.

Folkdräkter, folkdräkter…

Ett naturligt inslag i gatubilden under denna helg av Laulupidu – eller i alla fall ovanligt för någon med svenska ögon – är alla dessa människor som helt obekymrade, för att inte säga stolta, går omkring i sina folkdräkter. Här klär man inte om inför själva framförandena utan det är alldeles självklart att man visar upp sitt ursprung genom hemtraktens typiska klädsel på stan. Ja, inte bara det, utan på gatan och på restauranger brister körerna även ut i spontan sång. Ingen stör sig på detta, tvärtom, bifallet är lika spontant och positivt.

Entréavgifterna för Sång- & Dansfestivalen ligger mellan €10-25.
Nästa Laulupidu äger följaktligen rum om fem år, 2019. Förberedelserna är redan på gång. Save the date!

 

Vill du även höra soundtracket till denna text? Lyssna in LEXsommar i P2!
(Programmet tillgängligt tom. 12 sep.)

 

Mer av Estlandsfirande

 

Kungligt födelsedagsfirande

Oavsett om man bär en röd skjorta eller en gul så är Bhumibol Adulyadej den ytterst vördade kungen och en samlande gestalt för alla thailändare. Igår firade majestätet 86 år och av dessa har han suttit hela 67 på Thailands tron, vilket gör honom till världens längst regerande monark.

I Stockholm firades denna nationaldag eller Nationens Fars dag med en mottagning på Sheraton under ambassadör Somchai Charanasomboon och hans hustrus värdskap. Efter välkomsttalet bjöds det på behagfull dansunderhållning och diplomatmingel över en god buffé.

Yum Talay, glasnudlar och skaldjurssallad / Tod Mun Pla, fiskkakor / Pla Sam Rod, Friterad lax med chilisås / Pad Thai Goong, Friterade nudlar med räkor / Ta Ko, Taro- och kokospudding

Urexklusivt

I veckan samlades alla älskare och samlare av klockor, armbandsursfetischister och urofiler i Spegelsalen på Grand Hôtel för att begå, begapa och beundra Sveriges största klockevenemang, Watchout Event. Med Pol Roger-champagne i glasen (endast det bästa är gott nog vid en tilldragelse som denna!) minglades det bland ypperliga, dyrbara schweiziska ur(hant)verk som prålade lockande innanför pansarglasmontrarna. Såväl klassiker som de senaste modellerna, från tunnaste eleganta skelletur till machoblaffiga boetter med extra allt vad funktioner beträffar. Rostfritt, guld i diverse färgnyanser eller titan. Tourbillon, Guilloche, QP är några av facktermerna som avgör prislappen. Samt mängden bling-bling förstås. Även om de har ett oprytt yttre har dock klockorna på denna kvalitetsnivå nämligen gott om juveler i urverkets lager.

Favoriten min är nog ändå den tidlöst(!) eleganta och vändbara Art Deco-klassikern, Jaeger-LeCoultre Reverso. Gärna i sitt grundutförande: i stål med rektangulär, ljus tavla och blånerade visare samt strutsarmband. Just en sådan som jag har 🙂

Förutom ögonfägnaden av alla enastående tidmätare fick vi även njuta av Kungliga Baletten i Timmarnas dans. Tåspets, tyll & Haute Horlogerie i skön förening.

Initiativtagare till Watchout Event är Nymans Ur 1851 och Krons Ur.

Stoff

Den fyra dagar långa scenfestivalen Stoff, Stockholm Fringe Fest, tog för tredje året över hela Kulturhuset (och) Stadsteatern. I en ambitiös och omfattande mixad repertoar samsades teater, dans, musik och performance med mer experimentell installationskonst. Att hinna ta del av allt låter sig inte göras – bara att bläddra igenom det hundra sidor tjocka programmet tar typ en dag! Men somt, som dessa ögonblicksbilder vittnar om, hann jag i alla fall både njuta och roas av!

Högspänningsakustisk folklore från Tatrabergen! På Kulturhusets tak spelade den polska stråkkvintetten Vołosi så taglet glödde. Likt lössläppta karusellhästar bjöd den australiensiska duon One Trick Pony på en lustiger och akrobatisk (ny)cirkus för två: Carousel.

Fyra hemmafruar och en man i ett amerikanskt 50-tals kök, där tillredningen av Thanksgiving-kalkonen ackompanjeras av radions reklamspotsklichéer samt sång- och dansinslag, sex, slapstick. Och ett blodigt mord. Israeliskan Emanuella Amichais The neighbours’ grief is always greener är makaber och humoristisk. I en verkligt snygg iscensättning.

Än mer bestialiska mord och svart komedi bjöds det på Stockholms Stadsteaters stora scen, då festivalens mest emotsedda och utsålda föreställning gavs: John Malkovich i huvudrollen som den österrikiske seriemördaren Jack Unterweger i pjäsen The Infernal Comedy, i regi av Martin Haselböck. Malkovich delar scen med sopranerna Bernarda Bobro och Marie Arnet och Orchester Wiener Akademie. Insprängt i monologen sjungs det nämligen konsertarior om kärlek, hat och åtrå. Malkovich är förstås fängslande, kanske är han mer fängslande än själva pjäsens splittrade dramaturgi? En virtuos scenupplevelse var det avgjort!

Från Indialand

The Gitanjali Story

I år är det exakt 100 år sedan den indisk/bengaliske filosofen Rabindranath Tagore som förste icke-europé fick Nobelpriset i litteratur, främst för sin diktsamling Gitanjali (på svenska Sångoffret). För att fira detta jubileum besökte den Londonbaserade kompaniet Baithak Stockholm i går med föreställningen The Gitanjali Story. Tillsammans med Sharmila Tagore, en av de största hindifilmaktriserna, framförde gruppen ett urval av texterna ur Gitanjali med recitation på såväl bengali som engelska och svenska, sång och musik samt dans(are, draperade i vackra saris).

Den entusiastiska publiken i Z-salen på ABF, Sveavägen, bestod i huvudsak av stans indiska koloni med dess främsta företrädare, ambassadören H.E. Mrs. Banashri Bose Harrison, på första bänk.

Det enda som saknades var doften av garam masala… Blir alltid sugen på en välkryddad Chicken Palak Balti, oavsett sammanhanget, bara det har med Indien att göra!

Then finish the last song and let us leave.
Forget this night when the night is no more.
Whom do I try to clasp in my arms?
Dreams can never be made captive.
My eager hands press emptiness to my
heart and it bruises my breast.
(ur The Gardener, Gitanjali)